Jag ringde också sjukvården en gång när dottern var ca 9 mån gammal... Hon hade haft hjärnskakning (exet *morr*, hon föll från skötbordet när jag var borta och exet bytte blöja).
Så hon hade fått paracetamol mot huvudvärken och när jag provade lämna bort paracetamolet steg febern nåt kolossalt. Jag ringde ju upp och frågade, förstås. De tyckte att jag skulle avvakta och ge mer paracetamol.
Ett par timmar senare satt hon och lekte på golvet och plötsligt på en tiondels sekund blev hon blå och stel och skakade och stirrade rakt fram. Andades inte. Jag ringde ju ambulansen direkt, fick rådet att ha henne liggande på sida och se till att hon fick frisk luft och hålla "mental kontakt" hela tiden. Försökte följa det. När ambulansen kom var hon lite mer "med" igen, och när vi var framme vid sjukhuset var hon hur pigg som helst (dock feber).
Sköterskorna på akuten var rätt snorkiga mot mig när jag förklarade hur hon hade varit för en stund sen. Jag fick höra typ "varför kommer du in med ett friskt barn?"
och så gjorde de helt grundläggande koll.
Jag tjatade mig till att få stanna med henne på barnavdelningen över natten. De kopplade till diverse maskiner som visade hjärtverksamhet och syresättning och efter ett par timmar fick hon ett likadant anfall igen. DÅ blev det fart på dem, minsann. :smirk:
Varför är det så svårt att tro på vad en mamma säger?
De undersökte både det ena och det andra för att till slut ta urinprov med lång nål direkt genom magen. Och det kryllade av bakterier. Hon hade t o m coli i blodet.
Nu fick vi vård, ja. Och bra vård. Men jösses om jag hade låtit mig luras att det bara var jag som var "hysterisk".
Hade kunnat gå hur illa som helst.
Så numera har jag nog inställningen "hellre än gång för mycket än en gång för lite" när det gäller att åka in med barnen. Om nån sen tycker att jag är fånig och barnet har en fis på tvären så är det nåt jag kan ta. Jag tar inga risker när det gäller mina barn.
