Sparande till barnen

[Hiddeous]

Självklart vore det fint om man bara kunde skänka barnen en lägenhet rätt av, men de resurserna har jag inte, och inte mina föräldrar heller. Så även om barnen "bara" kan få 200 000 var, så skulle jag säga att det sätter dem i en bättre position på bostadsmarknaden än om de inte hade någonting.

Många föräldrar går i borgen för sina barn, vilket gör att barnen kan stå som ägare till fastigheter trots att de inte har fast eller regelbunden inkomst. Då undrar jag vad som händer när bostadsmarknaden viker och de vuxna barnen inte har en inkomst som täcker amorteringarna och räntorna.

 

[Blueberry]

Nej, det som är fel är att det blir ett slags självklarhet.

Jag håller inte med.
För mig är det en självklarhet att spara, just eftersom jag har haft låg lön under många år, varit student och inte alltid haft tillgång till pengar. Då är det ju spara pengar eller råna bank man har att välja på.

Eller så kan man ju att kämpa för och vänta på att politiken och samhället ska förändras, men det är nog både smartare och enklare att spara ihop en miljon själv under tiden man väntar på att arbets- och bostadsmarknaden ska blomstra och det regnar gratis pengar över allmänheten i så fall

 

[Hiddeous]

Jag håller inte med.
För mig är det en självklarhet att spara

Vad menar du med det? Är det självklart för dig att tex jag sparar till mina barn? Menar du att det är en del av ett gott föräldraskap, att ordna upp ekonomin åt sina barn? Att du förväntar dig att alla gör så?

 

[Hiddeous]

Eller så kan man ju att kämpa för och vänta på att politiken och samhället ska förändras, men det är nog både smartare och enklare att spara ihop en miljon själv under tiden man väntar på att arbets- och bostadsmarknaden ska blomstra och det regnar gratis pengar över allmänheten i så fall

Eller så flyttar man dit man har råd att bo! Det behöver ju inte vara i Stockholms innerstad.

 

[Tassetass]

Eller så flyttar man dit man har råd att bo! Det behöver ju inte vara i Stockholms innerstad.

Men det är inte bara i Stockholms innerstad det är dyrt att bo eller svårt att få bostad och det är inte alltid det finns så många val när det gäller bostadsort. Ska man studera, vilket de flesta unga gör nu, så är man ju hänvisad till de orter där det program man vill läsa finns och boendesituationen är svår i nästan alla universitetsstäder.

Jag vet inte hur många jag känner som lägger mer än hälften av hela studiestödet på boendet bara för att det var det enda de fick tag på, folk som pendlar ett par timmar om dagen för de fick inte tag på något alls eller som halvtidsjobbar vid sidan av sina heltidsstudier för att få det hela att gå ihop. Det gick fint för de flesta första terminerna, nu när det gått några år börjar det slita på många och vissa har kraschat helt.

Kan jag då underlätta för min avkomma så hon slipper betala hutlösa hyror, pendla väldigt långt eller bo där hon inte trivs under studietiden så ser jag både en egoistisk och samhällsmässig vinst i det hela. Dels får jag en välmående unge som kan fokusera på studierna och dels blir hon inte en pinne i statistiken över studenter som enligt ovan halvt har ihjäl sig innan de ens fyllt 25.

 

[Mabuse]

Många föräldrar går i borgen för sina barn, vilket gör att barnen kan stå som ägare till fastigheter trots att de inte har fast eller regelbunden inkomst. Då undrar jag vad som händer när bostadsmarknaden viker och de vuxna barnen inte har en inkomst som täcker amorteringarna och räntorna.

Så vad är ditt förslag, att barnen är bostadslösa? Att ingen borde köpa bostad?

Det verkar dumt att köpa en lägenhet man inte har råd med. Men det är väl en annan fråga - pengar från föräldrarna borde väl också ge bättre ekonomiska förutsättningar, inte sämre? Ett startkapital hemifrån gör att man får bättre råd, inte sämre.

Vad som händer om bostadsmarknaden viker, och det leder inte bara till sänkta priser, utan också att ränta och amorteringskrav chockhöjs, så att barnen inte har råd, men deras föräldrar har gått i borgen är väl att föräldrarna, i egenskap av borgenärer, får betala i deras ställe. Rimligen har man räknat på att man kan det innan man bestämmer sig för att gå i borgen.

 

[Hiddeous]

Jag vet inte hur många jag känner som lägger mer än hälften av hela studiestödet på boendet bara för att det var det enda de fick tag på, folk som pendlar ett par timmar om dagen för de fick inte tag på något alls eller som halvtidsjobbar vid sidan av sina heltidsstudier för att få det hela att gå ihop.

Jag gjorde allt det där och tack vare att jag deltidsjobbade fick jag ganska snabbt fast jobb, då min CV var tillräcklig vid redan 23 års ålder. Jag skulle anse det fullt normalt att kämpa lite i livet för att få det man vill ha. Att röja undan alla hinder för vuxna barn för att de ska få det lite bekvämare under studietiden är i mina ögon att ta curling till en ny nivå.

 

[Mabuse]

Eller så flyttar man dit man har råd att bo! Det behöver ju inte vara i Stockholms innerstad.

Visst inte, men man spar ju mycket tid på att inte bo långt bort från jobb och/eller kommunikationer. Och många jobb finns ju i storstäder - jag skulle önska att mina barn har möjlighet att jobba där de vill och får möjlighet, utan att behöva ta hänsyn till om de har råd att bo så nära att de kan sköta jobbet. Och bestämmer de sig att flytta nån annanstans där bostäderna är billigare, så måste man ju ändå bo nånstans, och det är ju aldrig en nackdel att kunna göra en kontantinsats när man köper bostad, oavsett var man bor.

 

[Hiddeous]

Vad som händer om bostadsmarknaden viker, och det leder inte bara till sänkta priser, utan också att ränta och amorteringskrav chockhöjs, så att barnen inte har råd, men deras föräldrar har gått i borgen är väl att föräldrarna, i egenskap av borgenärer, får betala i deras ställe. Rimligen har man räknat på att man kan det innan man bestämmer sig för att gå i borgen.

Det behöver ju inte vara så att ränta och amortering chockhöjs, det räcker ju att vikariatet tar slut och att barnet förlorar sin inkomst för att problemet ska vara ett faktum. Det hade jag en kompis som råkade ut för. Huset gick till försäljning, men tack vare prisökningar gjorde föräldern i det fallet en vinst. Men det kan ju gå åt andra hållet, något som jag helt ärligt tror att få räknar med. Jag tror att väldigt många ser fastighetsaffärer som en säker och lönande investering.

 

[Blueberry]

Vad menar du med det? Är det självklart för dig att tex jag sparar till mina barn? Menar du att det är en del av ett gott föräldraskap, att ordna upp ekonomin åt sina barn? Att du förväntar dig att alla gör så?

Jag menar som det står.
För mig är det är det en självklarhet att spara. Det var det innan jag fick barn också. Och tack vare det så skrattar jag hela vägen till banken nu för tiden.

Om det är självklart för dig att spara eller inte så spara bryr jag mig inte om. Jag förväntar mig ingenting av dig. (... förutom att du antagligen vill vara ganska hiddeous )

 

[Hiddeous]

Så vad är ditt förslag, att barnen är bostadslösa?

Ge barnen en chans att lösa problemet på egen hand. Det är väl ganska rimligt? Skulle det skita sig totalt kan ju föräldrarna ha en buffert att ta av i värsta fall.

 

[Hiddeous]

Jag menar som det står.
För mig är det är det en självklarhet att spara.

Ja, och? Du svarade på ett inlägg som jag skrev och hade uppenbarligen inte förstått något av vad jag skrev. Och när jag frågade vad du menade - eftersom det blev lite märkligt i sammanhanget - är du dessutom otrevlig.

 

[Mabuse]

Jag gjorde allt det där och tack vare att jag deltidsjobbade fick jag ganska snabbt fast jobb, då min CV var tillräcklig vid redan 23 års ålder. Jag skulle anse det fullt normalt att kämpa lite i livet för att få det man vill ha. Att röja undan alla hinder för vuxna barn för att de ska få det lite bekvämare under studietiden är i mina ögon att ta curling till en ny nivå.

Å, det är ingen fara med det, skulle jag tro. Det vore ju trevligt, men dessvärre tror jag inte 200 000 gör att man inte behöver kämpa för någonting i livet. Man måste fortfarande få ihop till resten av bostadskostnaden, ta sig igenom en utbildning (många mer avancerade jobb kräver mycket mer utbildning och erfarenhet än man kan ha med 23), hitta ett jobb, få det jobbet man vill ha, kanske hitta en partner, få barn, hantera egna sjukdomar - det brukar räcka för de flesta ändå. 200 000 röjer troligen inte undan alla hinder för att man ska få allt man vill i livet.

 

[Hiddeous]

Visst inte, men man spar ju mycket tid på att inte bo långt bort från jobb och/eller kommunikationer.

Ja, men är det verkligen rimligt att föräldrar ska bekymra sig över barns framtida pendlingstid?

 

[Tassetass]

Jag gjorde allt det där och tack vare att jag deltidsjobbade fick jag ganska snabbt fast jobb, då min CV var tillräcklig vid redan 23 års ålder. Jag skulle anse det fullt normalt att kämpa lite i livet för att få det man vill ha. Att röja undan alla hinder för vuxna barn för att de ska få det lite bekvämare under studietiden är i mina ögon att ta curling till en ny nivå.

Ja, du klarade det och det är ju jättebra, men jag anser inte att klara 150-200% sysselsättning ska vara någon sorts "rite of passage" till vuxenlivet. Jag hade aldrig klarat av att jobba vid sidan av min utbildning, inte en snöbolls chans i helvetet. När jag jobbade heltid - före studierna - så hade jag en kortare period då jag studerade vid sidan av jobbet och hade det behövt pågå mycket längre än vad det gjorde (ca 10 månader) hade jag börjat må väldigt, väldigt dåligt. Jag hade aldrig klarat det under 4,5 år (längden på den utbildning jag går nu).

Men givetvis är det så att det som står först på listan är ju att avkomman själv ordnar det hela och gör hon det och är nöjd så är ju allt gott så. Blir hon det minsta lik sina föräldrar kommer hon inte vilja ha hjälp förrän alla alternativ är uttömda, kanske därför jag inte känner mig orolig över att hon skulle bli "curlad".

 

[Hiddeous]

det brukar räcka för de flesta ändå. 200 000 röjer troligen inte undan alla hinder för att man ska få allt man vill i livet.

Jag vet inte. Jag tycker resonemangen i tråden många gånger går långt över vad som egentligen är föräldrarnas business.

 

[Tassetass]

Å, det är ingen fara med det, skulle jag tro. Det vore ju trevligt, men dessvärre tror jag inte 200 000 gör att man inte behöver kämpa för någonting i livet. Man måste fortfarande få ihop till resten av bostadskostnaden, ta sig igenom en utbildning (många mer avancerade jobb kräver mycket mer utbildning och erfarenhet än man kan ha med 23), hitta ett jobb, få det jobbet man vill ha, kanske hitta en partner, få barn, hantera egna sjukdomar - det brukar räcka för de flesta ändå. 200 000 röjer troligen inte undan alla hinder för att man ska få allt man vill i livet.

Håller med där. Jag har ju fått betydligt mer än 200' kr och skulle gladeligen byta bort varenda krona för att få slippa andra saker i mitt liv som varit kämpiga (läs: få mina föräldrar tillbaka, t.ex.). Pengarna hjälper med det praktiska, men allt annat är faktiskt precis detsamma.

 

[Mabuse]

Ge barnen en chans att lösa problemet på egen hand. Det är väl ganska rimligt? Skulle det skita sig totalt kan ju föräldrarna ha en buffert att ta av i värsta fall.

Ja, det är ju så man får göra, om man inte kunnat få hjälp från föräldrarna. Men när jag ser hur andra haft det är jag glad att jag slapp åka bostadskarusell åren efter studierna. Vad jag kan se verkar det dyrt och jobbigt, och ingen förlust att slippa. Det räcker gott att fixa allt annat för att få sitt lystmäte av att lösa problemen själv. Mina föräldrar har hjälpt mig, och jag räcker gärna den hjälpen vidare till nästa generation om jag kan. Jag fick ett bättre utgångsläge än mina föräldrar, har därför kommit längre än de gjorde, och hoppas kunna göra samma sak för mina barn.

 

[Blueberry]

Ge barnen en chans att lösa problemet på egen hand. Det är väl ganska rimligt?

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/100-000-unga-varken-arbetar-eller-studerar/

100 000 bortskämda valpar som bara spelar datorspel hela dagarna, bergis. De behöver bara en chans att lösa problemet på egen hand.

 

[Hiddeous]

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/100-000-unga-varken-arbetar-eller-studerar/

100 000 bortskämda valpar som bara spelar datorspel hela dagarna, bergis. De behöver bara en chans att lösa problemet på egen hand.

Förlåt, men du har en mycket märklig argumentationsteknik. Jag vet inte vad din länk har med diskussionen att göra och jag skulle gärna vilja veta hur 200.000 i kontanter skulle förhindra (?) att 100.000 ungdomar gör ingenting.