Sparande till barnen

[Mabuse]

Ja, men är det verkligen rimligt att föräldrar ska bekymra sig över barns framtida pendlingstid?

Ja, det är klart, jag vill ju att mina barn ska ha det bra? Kan 200 000 hjälpa dem så att de inte behöver pendla fyra timmar om dagen, så är jag glad. Det handlar ju inte bara om pendling, utan också om att kunna välja lite vart man vill bo, att inte behöva starta med två tomma händer om man inte måste. Inom familjen tänker jag att man hjälper varandra om man kan, och mellan generationerna.

 

[TeamLundVer]

Så du tycker att svårt sjuka eller människor med så svåra skador att de inte kan jobba mer och därför får förtidspension eller de som har råkat ut för svåra övergrepp i barndomen som gett dem svåra psykiska problem så att de inte kan jobba för den sakens skull också ska skylla sig själva för att de inte fixar att utbilda sig till ett välbetalt jobb? Den där hjälpen du pratar om som man får om man har särskilda behov, innebär den att man får bättre inkomst på något sätt? Isåfall vill jag gärna veta vad det är för hjälp du pratar om. Jag får istället betala ca 2000 kr/månad för den hjälpen jag måste ha för att överleva så den ger verkligen ingen inkomst utan snarare ett stort inkomstbortfall. Jag tycker att du låter oerhört egoistisk. Det handlar inte om att man förväntar sig att andra ska hjälpa hela tiden. Lev någon utsatts liv i några månader innan du uttalar dig så fruktansvärt kränkande. Visst att man kan tjäna pengar om man föds in i en frisk och välmående familj där man får alla förutsättningar. Det är inga som helst problem och ändå misslyckas många ändå men det är inte helt enkelt att göra den resan om man föds in i en destruktiv familj eller blir skadad på annat sätt i unga år.

De som kan spara hela barnbidraget ska självklart inte få de pengarna överhuvudtaget. Det finns ingen anledning till att våra skattepengar ska gå till folk som kan stoppa undan pengarna. Det ökar bara klyftorna ännu mer mellan fattig och rik.

Jag håller helt med @hljomalind att föräldrapenningen självklart ska vara samma för alla. Varför ska höginkomsttagare få mer för att de är hemma med sina barn än en låginkomsttagare? De gör ju exakt samma jobb just då.

Den stora massan som vi pratar om här är varken sjuka, skadade eller har utsatts för något extremt i barndomen. De har helt enkelt bara jobb som ger sämre betalt. Jag förstår inte varför man inte ska kunna diskutera deras ansvar utan att folk kommer och blandar in de som är sjuka i diskussionen? Men för att svara på din fråga. Nej, jag tycker inte att sjuka människor ska ha mer barnbidrag. Barnbidraget ska vara kopplat till barnet. Däremot ska sjukas ekonomiska ställning säkerställas på andra sätt.

Vi skulle kunna spara hela barnbidraget om vi ville men då varken röker vi, festar aldrig, åker inte på någon typ av semester alls, går inte på bio om vi inte fått biocheckar i present osv. Ska vi då undantas barnbidraget?

Eller för att vända på det. Min brorsons föräldrar har inte möjlighet att spara alls till honom. Åh andra sidan röker/ snusar de, festar varje vecka, åker på semester vart år och äter mycket på McDonalds/ Pizzerian. Har de då rätt till ett högre bidrag?

Och VEM ska egentligen sitta och avgöra??

 

[TeamLundVer]

Jag ser det inte så enkelt som att det, oavsett vad man har för bakgrund, bara är att välja ett yrke med högre lön. Visst finns det de som gör klassresor uppåt och nedåt, men många blir där de är. Men det handlar inte bara om typ av jobb, utan de jag anser är i mest behov av ett större barnbidrag, är barn med föräldrar som t.ex. har deltidsjobb, är sjukskrivna, arbetslösa, ensamstående.

Kan i så fall vända på det och fråga "varför ska staten ge en person mer bara för att denne valt ett yrke med högre lön?" och då tänker jag på föräldrapenning. Två personer gör exakt samma jobb - är hemma med sitt barn, men den ena får tre gånger så mycket pengar.

Att arbeta deltid är också ett val i slutändan och ingenting som jag tycker skulle leda till högre bidrag. Ungefär som att vissa inte tar föräldraledigt 7 dagar i veckan utan hellre är föräldralediga under en längre tid. De som väljer att göra så ska inte få högre föräldrapenning. Sjukskrivna anser jag vara ett undantag ( de tillhör inte den stora massan här) och borde inte diskuteras som om de vore normen. De är trots allt undantag. Arbetslösa borde inte heller få högre barnbidrag. Däremot borde A-kassan höjas. Bara för att du är ensamstående så ökar väl inte barnets levnadsomkostnader? Så nej, ensamstående borde inte heller få högre barnbidrag.

Barnbidraget ska vara kopplat till barnet och täcka en del av dess levnadsomkostnader.

Föräldrapenningen bidrar vi till genom våra skatter. Därför faller det sig också naturligt att de som tjänar mer och har betalt mer även får mer. Alternativet hade varit att folk som inte har ngn inkomst "avlar" barn på löpande band för att de tjänar pengar på det..

 

[Melisen]

Jag reagerar på inställningen att barn som få ett, från föräldrarna, ihopsparat kapital inte skulle lära sig pengars värde. Det dom verkligen lär sig är väl vikten av att spara och vilka fördelar det kan ge!?

Jag tror inte att någon förälder sparar pengar till sitt barn och sen i hemlighet för över det till deras konto som nån form av present. Att ha föräldrar som sparar och att man som barn får ta del av fördelarna med att få tillgång till pengarna, de barnen lär ju istället bli mer benägna att spara själva eftersom man haft goda förebilder.

 

[Hiddeous]

Ja, det är klart, jag vill ju att mina barn ska ha det bra? Kan 200 000 hjälpa dem så att de inte behöver pendla fyra timmar om dagen, så är jag glad. Det handlar ju inte bara om pendling, utan också om att kunna välja lite vart man vill bo, att inte behöva starta med två tomma händer om man inte måste. Inom familjen tänker jag att man hjälper varandra om man kan, och mellan generationerna.

Hur långt kan man dra sin önskan att barnen ska ha det bra, förrän man landar i att man inte behandlar dem som vuxna individer som är kapabla att fatta egna beslut och klara sig själva? Jag har pendlat jättemånga år och inte alls lidit av det. Det ligger ju något slags förutsättning i ditt resonemang att det som du tycker är jobbigt och problematiskt också är det för dina barn.

 

[Hiddeous]

(många mer avancerade jobb kräver mycket mer utbildning och erfarenhet än man kan ha med 23)

Nu var det inte poängen, utan poängen var att deltidsjobbet under studietiden förkortade min tid i arbetslöshet till absolut noll.

 

[Miks]

Det är ett statligt BIDRAG, det är knappast tanken att det ska läggas på en hög med sparpengar. Att fördela det annorlunda är inte att "låta någon annan pröjsa". Hade det kommit ett nytt extra bidrag idag som fått gå främst till barnfamiljer som har det dåligt ställt, hade man tyckt då också att "de fattiga snor från de rika?" eller handlar det mest om tradition? Barnbidraget har alltid varit samma för alla, och skulle några plötsligt få sänkt bidrag är det klart det känns som en "stöld", men om det varit annorlunda redan från början kanske det känts okej och rimligt.

Men varför ska någon annan bestämma om jag ska köpa grejer eller lägga pengarna på hög?

Jag ser gärna att vi tar bort barnbidraget. Bort med det för alla. Sen får de som tycker att de inte klarar sin vardag utan den där extra tusenlappen ansöka om att få ett typ levnadsbidrag.

Jag betalar gärna skatt som går till familjer som inte klarar av att få ihop sin vardag av en eller annan anledning. Men jag ser ingen som helst anledning till att låginkomsttagare per automatik ska få bidrag för sina barn. Mitt barn är lika mycket barn som någon annans. Sen hur man nyttjar sina tillgångar bryr jag mej inte om. Vill man köpa cigaretter, alkohol, läppstift så är det ok. Vill man lägga pengarna på hög så är det också helt ok.

Som sagt. Antingen lika för alla eller så får alla inget och sen ett annat typ av stöd för de som är mest utsatta.

Mvh Miks

 

[Mabuse]

Nu var det inte poängen, utan poängen var att deltidsjobbet under studietiden förkortade min tid i arbetslöshet till absolut noll.

Jag var inte heller arbetslös efter min examen, men det innebar ju inte att jag efter en månad på nya jobbet hade kunnat lägga undan ett par hundratusen att köpa lägenhet för. I många yrken är det ju lite osäkra anställningar som gäller de första åren, det gör att det kan ta tid att bygga upp ett sparkapital, och då måste man bo nånstans under tiden. Det är då man snurrar runt i bostadskarusellen - och eftersom det ofta är dyrare att bo så, blir det mindre pengar att lägga undan, och det kan ta några år innan man har möjlighet att köpa en bostad. I det läget var åtminstone jag tacksam för hjälp hemifrån, så att jag kunde kliva rätt in på bostadsmarknaden, och fokusera på jobbet istället för att kuska runt på dyra och tillfälliga boenden några år.

 

[Mabuse]

Hur långt kan man dra sin önskan att barnen ska ha det bra, förrän man landar i att man inte behandlar dem som vuxna individer som är kapabla att fatta egna beslut och klara sig själva? Jag har pendlat jättemånga år och inte alls lidit av det. Det ligger ju något slags förutsättning i ditt resonemang att det som du tycker är jobbigt och problematiskt också är det för dina barn.

Nej, om barnen vill pendla fyra timmar om dagen kan de ju göra det, de ska väl bo oavsett, och bostäder kostar pengar att köpa, oavsett var de ligger? De flesta gillar ju inte att långpendla, men om man vill det går det naturligtvis bra, pengarna kommer nog till pass vid bostadsinköp oavsett.

Du verkar tro att 200 000 gör att man inte anses kapabel att fatta egna beslut - varför skulle det vara så? Visst kan man klara sig helt själv och aldrig ta hjälp av någon, men till vilken nytta? Ingen människa är en ö, varför ska man låta bli att hjälpa varandra om man kan? Kan man få lite hjälp, så kan man kanske nå längre än om man varit ensam.

 

[Hiddeous]

Du verkar tro att 200 000 gör att man inte anses kapabel att fatta egna beslut - varför skulle det vara så? Visst kan man klara sig helt själv och aldrig ta hjälp av någon, men till vilken nytta? Ingen människa är en ö, varför ska man låta bli att hjälpa varandra om man kan? Kan man få lite hjälp, så kan man kanske nå längre än om man varit ensam.

Delvis KL
Ju mer jag läser den här tråden, desto mer övertygad är jag om att det här med sparande handlar om föräldrarnas vilja att ge - man känner att man borde ge någonting, vare sig det behövs eller inte, och vare sig det efterfrågas eller inte. Ungefär som klappar på julafton. Om min bästa väninnas bil går sönder och jag hade sagt: "här, varsågod, 5000 spänn så kan du fixa den", hade hon trott att jag var helt galen. Hon hade aldrig tagit emot pengarna, även om hon behövde dem. För det hade varit ett intrång på hennes vuxna integritet. När det gäller vuxna barn finns inga sådana spärrar. Tvärtom är min uppfattning - rent generellt, inte just från tråden - att det nästan blir en duktighetstävling föräldrar emellan vem som kan skänka bort mest.

Missförstå mig rätt: jag hjälper hemskt gärna mina barn. Men först när de ber om det, och om summor de bett om. Helst hjälper jag dem på andra sätt än pengar. Jag tänker inte spara ihop en astronomisk summa för att skänka bort i ett svep vid en viss ålder. Jag har inget emot att folk gör det, men jag värjer mig emot tanken att det blir en press för föräldrar med mindre resurser att ha ytterligare en onödig grej att må dåligt över.

 

[DarkInNight]

Tänker inte ge mig in i diskussionen men när ni pratar om unga människor som ska flytta hemifrån och behöver flera hundra tusen för en kontantinsats till lägenhet så slås jag av hur olika bostadsmarknaden ser ut beroende på vart man vill bo.
Min första bostadsrätt köpte jag, runt 20 år gammal, för sparade pengar.

Men den låg i liten stad i Dalarna och kostade hiskeliga 5´000 kr
Långt ifrån storstadsfläkt eller studentområden men den var älskad ändå och känslan av att ha köpt egen bostad för egensparade pengar var

 

[Mabuse]

Delvis KL
Ju mer jag läser den här tråden, desto mer övertygad är jag om att det här med sparande handlar om föräldrarnas vilja att ge - man känner att man borde ge någonting, vare sig det behövs eller inte, och vare sig det efterfrågas eller inte. Ungefär som klappar på julafton. Om min bästa väninnas bil går sönder och jag hade sagt: "här, varsågod, 5000 spänn så kan du fixa den", hade hon trott att jag var helt galen. Hon hade aldrig tagit emot pengarna, även om hon behövde dem. För det hade varit ett intrång på hennes vuxna integritet. När det gäller vuxna barn finns inga sådana spärrar. Tvärtom är min uppfattning - rent generellt, inte just från tråden - att det nästan blir en duktighetstävling föräldrar emellan vem som kan skänka bort mest.

Missförstå mig rätt: jag hjälper hemskt gärna mina barn. Men först när de ber om det, och om summor de bett om. Helst hjälper jag dem på andra sätt än pengar. Jag tänker inte spara ihop en astronomisk summa för att skänka bort i ett svep vid en viss ålder. Jag har inget emot att folk gör det, men jag värjer mig emot tanken att det blir en press för föräldrar med mindre resurser att ha ytterligare en onödig grej att må dåligt över.

Samhället är ju inte jämlikt, det är väl ingen hemlighet? Vissa har bättre utgångslägen än andra. Det finns det som har det bättre och sämre förspänt än en själv. Det tror jag knappast är något nytt. Förhoppningsvis behöver man inte må dåligt över det, utan kan gilla läget någotsånär.

Sen är det väl olika vad man är van vid, jag skulle aldrig be mina föräldrar om pengar, det skulle för mig verkligen kännas osjälvständigt och genant. Men om ens barn köper en bostad, och man vet hur marknaden ser ut, så vet man ju om pengarna behövs. Om inte, så tackar väl barnen nej? Pengar är ett erbjudande, om man ser att ens barn är i ett läge där de behövs, som jag ser det. Att som vuxen gå till sina föräldrar och be om pengar, det skulle kännas infantilt, för mig. Föräldrarnas pengar är inte en nödvändighet för att klara sig, de är något som underlättar. Det hade gått ändå, men nu slipper man vända på slantarna för att få råd.

Om min bästa väns bil går sönder, och jag har massor av pengar och hon inga, så kan man väl hjälpa till? En annan gång är det hon som hjälper dig. Och oavsett det - nog är relationen mellan föräldrar och barn annorlunda än mellan vänner, oavsett ålder? Man ärver ju t ex sina föräldrar, mer sällan sin kompis.

 

[Tassetass]

Delvis KL
Ju mer jag läser den här tråden, desto mer övertygad är jag om att det här med sparande handlar om föräldrarnas vilja att ge - man känner att man borde ge någonting, vare sig det behövs eller inte, och vare sig det efterfrågas eller inte. Ungefär som klappar på julafton. Om min bästa väninnas bil går sönder och jag hade sagt: "här, varsågod, 5000 spänn så kan du fixa den", hade hon trott att jag var helt galen. Hon hade aldrig tagit emot pengarna, även om hon behövde dem. För det hade varit ett intrång på hennes vuxna integritet. När det gäller vuxna barn finns inga sådana spärrar. Tvärtom är min uppfattning - rent generellt, inte just från tråden - att det nästan blir en duktighetstävling föräldrar emellan vem som kan skänka bort mest.

Missförstå mig rätt: jag hjälper hemskt gärna mina barn. Men först när de ber om det, och om summor de bett om. Helst hjälper jag dem på andra sätt än pengar. Jag tänker inte spara ihop en astronomisk summa för att skänka bort i ett svep vid en viss ålder. Jag har inget emot att folk gör det, men jag värjer mig emot tanken att det blir en press för föräldrar med mindre resurser att ha ytterligare en onödig grej att må dåligt över.

Det verkar som att du tror att pengarna till t.ex. insats till en bostad ska kastas på barnet så fort hen ska flytta hemifrån, varesig hen behöver eller vill det eller inte. Jag tror inte någon tänkt göra så, det kommer ju föregås av en dialog medan barnet växer upp.

Mina föräldrar har hjälpt mina syskon med större och mindre grejer (mig hann de inte hjälpa så mycket), allt från bilinköp till garage att ställa bilen i, från saker relaterade till barnbarnen till att låta barnen flytta hem när livet kört ihop sig. När min äldsta syster och hennes karl skulle bygga nytt hus i början av 90-talet krävdes en borgensman och mamma och pappa ställde upp. Alla vi barn har blivit normala, icke-curlade ansvarstagande vuxna personer som skulle ha klarat oss fint utan hjälpen från våra föräldrar, men tack vare hjälpen så har vissa aspekter i livet gått lite smidigare. Jag vill göra samma sak för mitt barn om jag kan och om hon vill.

Och det ska sägas, att ingen av oss har någonsin tagit våra föräldrars hjälp för given. Ingen har, så vitt jag vet, någonsin satt sig i ett dåligt läge med tanken att "Äh, mamma och pappa löser ut mig", då hade vi vackert fått städa upp efter oss själva. Det är väl där skillnaden ligger mellan någon som är curlad och någon som kommer från en familj där tyngdpunkten ligger på att hjälpa varandra.

 

[mino]

Jag har inget emot att folk gör det, men jag värjer mig emot tanken att det blir en press för föräldrar med mindre resurser att ha ytterligare en onödig grej att må dåligt över.

Jag förstår inte riktigt ditt resonemang. Hur blir det rättvisare menar du att dina barn får pengar om de frågar, jag tänker att fattigare föräldrar till dina barns kompisar kommer få samma ångest när dina barn får pengar även om du inte sparat specifikt i barnens namn. Dessutom är det ju så att barnbidraget (som flera påpekat) inte räcker till några enorma rikedomar om man bor i storstadsområden. Den summan räcker som ett litet startkapital till en bostad men man kan ju inte leva hela sin studietid på den,tex (om man itne bor hemma).

Sedan är det väl rent statistiskt så att det arv som verkligen påverkar folks framtid är det sociala. Det är ju tex mycket mer sannolikt att en person vars föräldrar pluggat vidare gör samma sak. Sämst statistik har flera av de gamla bruksorterna om jag minns rätt. Vill man skapa mer jämlika förutsättningar överlag för människor är det egentligen där man borde sätta in åtgärder.