Du tar det alldeles för bokstavligt. Jag har tidigare i livet varit i en position där jag absolut inte hade kunnat tacka nej till ekonomisk hjälp. Det betyder inte att jag inte kan titta tillbaka på mitt liv och se att vissa saker, jobbiga saker, har gjort mycket gott för mig och gjort mig till den jag är. Att själv jobba ihop mina fuck you-pengar är en del av det.
De jag känner som fått stora summor pengar av sina föräldrar lever i en helt annan verklighet, en helt annan värld än jag. Jag är glad att jag är i den här världen istället.
Inte jag. Jag har fått en del pengar av mina föräldrar, och jag hade troligen inte haft det liv jag har idag utan det. Pengarna har gått till studier och boende, plus att jag vetat att om det verkligen kniper så hade jag kunnat låna tillräckligt för att göra klart min doktor. Utan det stödet hade jag knappast vågat doktorera, och idag inte kunnat jobba som forskare. Boendesponsringen har bidragit till att vi har relativt låg belåningsgrad på vår lägenhet, vilket i sin tur gjort att vi haft råd att flytta till vårt drömområde. Det i sin tur har haft konsekvenser för barnen, äldsta börjar skolan snart, och i det område vi bor nu finns flera mycket bra skolor nära. Så är inte fallet där vi bodde innan, en enda överfull skola, och barnet hade hamnat en bussresa bort i ett problemområde, där det finns en skola med lediga platser.
Så det där extra stödet har fått rätt stora konsekvenser, i flera led. Sen håller jag med om att det kanske inte borde vara så, men det är ju så. Allt annat lika har jag hellre det liv det extra stödet möjliggjort.