Jag blir lite sur på alla dessa gubbar som sitter som jättemarkägare och arrenderar ut till storbönderna som bara slår för EU-bidraget... Han som äger majoriteten av marken här i byn vägrar sälja för att han hoppas att han nån gång ska få lov att stycka sönder och sälja som villatomter
.
De yngre generationerna är ju utelåsta från att bli småjordbrukare när det blir såhär
. Gårdarna med mycket mark har vi inte råd att köpa / får inte lån till. Gårdarna med mindre mark och lägre pris har väldigt lite mark...
Vi har en hel del "villastall" i Norrbotten pga det.
Ja, det här är ett väldigt stort problem.
Ju mindre attraktiv åkermarken är, desto vanligare är det här fenomenet. Tyvärr är dessutom EU-trädor/vallar väldigt dåligt för att bibehålla naturbetesmarker och därmed för den biologiska mångfalden, eftersom dessa måste betas för att generera bidrag.
Ofta så planteras naturbetesmarken igen med skog, dessutom alldeles för ofta med gran...
I söder, på attraktiv åkermark, så brukas åtminstone jorden, men med en allt större koncentration mot färre brukare som odlar spannmål eller som har djur på åkermark, och därmed allt mindre användning av naturbetesmark..
Jag gillar inte enfald, utan gillar mångfald.
Det är bra med stora och lönsamma gårdar, men det behövs också många mindre gårdar, som kan fungera som insteg för yngre lantbrukare, och/eller där man kan ägna sig åt specialiserade former av brukande.
Vad avser djurhållning, så finns det få skäl för att renrasiga avelsbesättningar (oavsett djurslag) ska behöva vara megastora.
Kvalitet får man fram genom järnkoll på individer och deras stammar/anlag och man behöver hålla på i många år.
Tills sådant behövs inte jättegårdar med många hundra hektar, och det går oftast utmärkt att använda naturbetesmark.