Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.
Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.
Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.
Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.
Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....
2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.
Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.
Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.
Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.
Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.
Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.
Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....
2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.
Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.
Håller tummarna för att dom håller sig där inne ett bra tag till!!Jag var på rutinkoll av tappen (som man gör vid tvillinggraviditet minst var 4e vecka) i måndags. De såg då att den var mycket förkortad och jag lades på sjukhuset direkt med sängvila. Jag har inte haft några känningar alls så blev chockad och bara grät i många timmar. Man vet ju att tvillingar ofta kommer tidigt, men då var jag i v28+1 så alldeles för tidigt för dem att komma ut!
Fått sprutor för att påskynda lungmognad av barnen, ifall de bestämmer sig för att komma ut. Hängde ett hot om att behöva åka till annat sjukhus (först Uppsala, sedan prat om ”bara till Örebro”) eftersom det är så tidigt än.. Blev då ännu mer ledsen för det skulle innebära mer ensamhet för mig och svårare att få besök av familj och framförallt min son som blir 2 år om några dagar. Blev alldeles för mycket för mig, så jag har fått prata med kuratorn här vid ett par tillfällen. Har hjälpt en del iaf.
Tappen blivit kollad ett par gånger till och nu hittar de inte det lägsta måttet som läkaren i mån hittade iaf. Fortfarande förkortad, men inte riktigt så akut. Känns skönt. Nu får jag (iaf för nu) stanna på vårt hemsjukhus! Sängvila fortfarande. Fått medicin som ev kan hjälpa tappen att hålla sig hård, så hoppas det hjälper. Hoppas att inget blir värre de närmsta dagarna, då kan det ev vara tal på att få komma hem och vila istället eftersom vi bara har 10 min till sjukhuset. Hoppas hoppas, för detta är så fruktansvärt tråkigt! Men, jag ligger hellre här och har tråkigt än att barnen ska komma nu! Stannar de iaf 3 veckor till kan vi få föda här, men helst ska de ju stanna mycket längre..!
Var även på vårt första TUL igår, och barnen växer som de ska (ligger mitt på normalkurvan enligt läkaren) och stökar runt som vanligt där inne! Något bra iaf
Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.
Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.
Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.
Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.
Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....
2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.
Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.
❤ det var lite dramatiskt det där. Hoppas ni har hunnit slappna av lite nu. Ta hand om er! ❤Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.
Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.
Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.
Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.
Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....
2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.
Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.
Grattis till liten men hu vilken upplevelse. Förstår att du är omtumlad.Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.
Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.
Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.
Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.
Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....
2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.
Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.
Ska strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.
Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.
Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.
Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.
Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....
2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.
Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.
Som sagt, vilken tur att du kände på dig att något inte stod rätt till och att ni åkte in!!! Hoppas allt går bra med er och bebisSka strax gå och titta till liten efter att faktiskt ha sovit 5 timmar i natt, mer eller mindre sammanhängande.
Lägger en lång och lite svamligt berättelse i spoilern.
Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.
Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.
Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet .
Blek men levande var han.
Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....
2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.
Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.