Sommarföräldrar 2016 del 2

[inverterad]

Vår lilles mage kurrar massor och han reagerar ofta med att vrida hela kroppen och ansiktet och slutar i ett ledsamt tjut. Stackarn Det är främst kvälls- och nattid, men det har faktiskt blivit något bättre med semperdropparna. Hoppas de funkar för din lilla!

Ja, så gör Mirran också. Tycker så synd om henne. Idag har varit en jobbig dag, mest en massa skrik och gnäll och så har hon velat äta heela tiden. Himla opraktiskt när man försöker packa för en längre resa... Hon somnade gott i bilen dock.

Det här magontet är väl heeeelt normalt som allt annat gravid- och bebisrelaterat, men det är väldigt jobbigt att inte kunna trösta sitt barn. Jag försöker tänka att det går över, det går över, det går över...

 

[inverterad]

Har ni andra några rutiner kring nattning? Vi har liksom normalt inga rutiner alls - ibland går vi och lägger oss tidigt och läser, andra kvällar sitter vi uppe och ser film till sent. Det känns väldigt knepigt att liksom bestämma en nattningsrutin för lillan när vi själva inte vill lägga oss samma tid varje kväll. Men det kanske är bra även för såhär små barn? Jag tycker inte jag ser nåt mönster i hennes sovande heller, eftersom det som max är 3 h mellan passen - och det är oftast på dagtid, på nätterna är det vanligare med mat varannan timma.

Hur gör ni andra? Nattar ni era spädisar eller tar ni dem till sängen när ni själva går och lägger er?

 

[inverterad]

Ni som har fött och ni andra som ska, har eller kommer era partners (eller annan närstående) vara med på förlossningen? Hela tiden?
Vi har ju lite problem med hundvakt och om hon tittar ut innan tisdag nästa vecka så kommer hunden nog få vara hos makens morfar och då behöver han åka dit med jämna mellanrum för att ta ut honom (hans morfar ser väldigt dåligt och klarar inte av det själv).

Partner var med hela tiden. Vi hade sån tur att mina föräldrar kunde komma ner och bo i vår lägenhet och ta hand om hunden under de 1,5 dygn som vi låg inne på BB. Jag hade nog inte velat vara själv där faktiskt.

 

[Ava22]

Har ni andra några rutiner kring nattning? Vi har liksom normalt inga rutiner alls - ibland går vi och lägger oss tidigt och läser, andra kvällar sitter vi uppe och ser film till sent. Det känns väldigt knepigt att liksom bestämma en nattningsrutin för lillan när vi själva inte vill lägga oss samma tid varje kväll. Men det kanske är bra även för såhär små barn? Jag tycker inte jag ser nåt mönster i hennes sovande heller, eftersom det som max är 3 h mellan passen - och det är oftast på dagtid, på nätterna är det vanligare med mat varannan timma.

Hur gör ni andra? Nattar ni era spädisar eller tar ni dem till sängen när ni själva går och lägger er?

Inga direkta rutiner, vi har ffr matningar var tredje timme, 2230, 0130, 0430, 0730 osv. Men det är på hennes villkor om det går att natta henne, men oftast är hon vaken till 0130 och sen kanske det går att natta, men hon vaknar oftast eller sover oroligt. Nu har jag börjar liggamma, lite läskigt, men då får vi mer sömn båda två, så det är skönt. Jag ammar varje pass och ger flaska. Rutinerna kommer att komma senare, jag känner mig inte orolig för det

 

[Emelie381]

Måste skriva av mig lite.
Firat min sambo ikväll med hans släkt och vänner, slutade med att jag blev ledsen och bara ville hem. Klarar inte av när massa människor ska peta på och vilja bära M.
Speciellt svårt har jag för farmor till M och så har det vart sen hon föddes. Hon verkar tro att det är hennes bebis och jag får alltid säga till att jag vill ha tillbaks M när hon är ledsen. Andra människor verkar ha vett att ge tillbaka henne och inte försöka trösta själva. Igår ville tom farmor ta M när hon var ledsen för att hon skulle få hålla henne en stund innan hon gick hem, då fick jag säga ifrån att jag inte vill att hon tar henne när hon är ledsen.
Farmor försöker också alltid hitta på anledningar att hälsa på, minst en gång i veckan.
Dom senaste två veckorna verkar hon ha märkt att jag inte vill ha henne för nära mitt barn, så då passar hon på att hålla eller vara framme hos henne så fort jag går ur rummet eller måste göra annat.
Jag har så dåligt samvete för att jag inte vill ha henne nära mitt barn och det känns som att jag kommer förstöra deras relation till varandra.

Men vad ska jag göra? Jag vill bara att hon backar och låter mig få bli trygg med henne nära mitt barn. Skulle jag känna att hon respekterade mig som mamma och inte försökte ta över så skulle det nog vara lättare för mig.
Hon var själv inte så delaktig i hennes egna barns uppväxt och försöker troligtvis kompensera för detta nu

 

[Ava22]

Måste skriva av mig lite.
Firat min sambo ikväll med hans släkt och vänner, slutade med att jag blev ledsen och bara ville hem. Klarar inte av när massa människor ska peta på och vilja bära M.
Speciellt svårt har jag för farmor till M och så har det vart sen hon föddes. Hon verkar tro att det är hennes bebis och jag får alltid säga till att jag vill ha tillbaks M när hon är ledsen. Andra människor verkar ha vett att ge tillbaka henne och inte försöka trösta själva. Igår ville tom farmor ta M när hon var ledsen för att hon skulle få hålla henne en stund innan hon gick hem, då fick jag säga ifrån att jag inte vill att hon tar henne när hon är ledsen.
Farmor försöker också alltid hitta på anledningar att hälsa på, minst en gång i veckan.
Dom senaste två veckorna verkar hon ha märkt att jag inte vill ha henne för nära mitt barn, så då passar hon på att hålla eller vara framme hos henne så fort jag går ur rummet eller måste göra annat.
Jag har så dåligt samvete för att jag inte vill ha henne nära mitt barn och det känns som att jag kommer förstöra deras relation till varandra.

Men vad ska jag göra? Jag vill bara att hon backar och låter mig få bli trygg med henne nära mitt barn. Skulle jag känna att hon respekterade mig som mamma och inte försökte ta över så skulle det nog vara lättare för mig.
Hon var själv inte så delaktig i hennes egna barns uppväxt och försöker troligtvis kompensera för detta nu

Låter lite som min svärmor, farmor till bebis. Jag gillar henne jättemycket, verkligen. Men efter att bebis kom in i bilden har jag svårare för henne. Hon är ganska hårdhänt när hon ska klappa, och det ska petas på bebis hela tiden. Hon ska jämt hålla, och jag kör ju på friamning men farmor vill knappt lämna över henne fastän det är uppenbart att hon är hungrig. Hon ringer till min man ett gäng gånger varje dag för att höra hur det är med bebis, och när hon är här så säger hon saker till honom med lägre röst så jag inte ska höra. Stör mig som attan på det. Bara att hon "skämtsamt" säger att bebis borde följa med henne hem gör att jag har svårt att hålla tungan i styr, trots att jag vet att hon inte skulle göra ngt.
Det värsta är att hon är sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus, akuten och iom det så är hon extra nojjig ang bebis. Hon stressar och hetsar upp sig och för över det på oss med. Vid ett tillfälle tyckte hon att bebis blivit blå om läpparna och tog tag i henne. Jag låg och sov, min man höll i henne. Detta berättade vi sedan på sjukhuset (vi har hemsjukvård iom att hon kom 5 veckor för tidigt), de kollade syresättning, inga konstigheter. Sjuksyster där sa att farmor inte skulle ta jobbet med sig hem
Bland det jobbigaste tillfäller var när vi nästan precis kommit hem och jag skulle amma. Tyckte det var lite jobbigt att amma framför farmor och farfar så jag gick undan. Hon följde efter, efter en stund och när jag sitter och ammar så kommer hon fram och petar på henne och tycker att hon inte äter tillräckligt fort. Jag vill inte stressa bebis! Blev irri! Sen vid ett senare tillfälle (jag ammar och ger sedan ersättning för min mjölk räcker inte till) så kommenterade hon det att "stackars bebis som fick vara hungrig för att mammas mat inte räcker till". Då blev jag ledsen och sårad på riktigt. Amningen är ett jobbigt kapitel för mig.
Jag hoppas jag vågar sätta ner foten om hon går alldeles för långt, eller jag borde redan har gjort det. Bebis är min och min mans barn, inte farmors.

(och jag känner inte någon större lust att gå iväg på opera, min man köpte biljetter och föreställningen är när bebis är 3 mån gammal och farmor och farfar ska vara barnvakt... jag får bita mig i tungan och hålla ut de timmarna på operan även om jag tycker det är tidigt att lämna henne helt till dom, men biljetterna är redan köpta)

 

[Julisen]

Måste skriva av mig lite.
Firat min sambo ikväll med hans släkt och vänner, slutade med att jag blev ledsen och bara ville hem. Klarar inte av när massa människor ska peta på och vilja bära M.
Speciellt svårt har jag för farmor till M och så har det vart sen hon föddes. Hon verkar tro att det är hennes bebis och jag får alltid säga till att jag vill ha tillbaks M när hon är ledsen. Andra människor verkar ha vett att ge tillbaka henne och inte försöka trösta själva. Igår ville tom farmor ta M när hon var ledsen för att hon skulle få hålla henne en stund innan hon gick hem, då fick jag säga ifrån att jag inte vill att hon tar henne när hon är ledsen.
Farmor försöker också alltid hitta på anledningar att hälsa på, minst en gång i veckan.
Dom senaste två veckorna verkar hon ha märkt att jag inte vill ha henne för nära mitt barn, så då passar hon på att hålla eller vara framme hos henne så fort jag går ur rummet eller måste göra annat.
Jag har så dåligt samvete för att jag inte vill ha henne nära mitt barn och det känns som att jag kommer förstöra deras relation till varandra.

Men vad ska jag göra? Jag vill bara att hon backar och låter mig få bli trygg med henne nära mitt barn. Skulle jag känna att hon respekterade mig som mamma och inte försökte ta över så skulle det nog vara lättare för mig.
Hon var själv inte så delaktig i hennes egna barns uppväxt och försöker troligtvis kompensera för detta nu

(Och @ninsan) Vad jobbigt Förstår dig (er) dock precis för jag kommer förmodligen ha samma problem, med undantaget och fördelen att min svärmor bor långt bort och därmed inte kommer vara här särskilt mycket. Men jag bävar för de gånger hon kommer komma och är rädd att jag kommer bli en surmärr som inte släpper henne i närheten med risk för de diskussionerna som kommer följa (long story short: vi är totalt olika till sättet och hur vi ser på det här med att ta ansvar, lyssna och respektera andras regler + att hon också kommer vilja kompensera för makens taskiga uppväxt)..

Vad säger era sambos? Tycker det är bra att ni säger ifrån, men han kanske också kan prata med henne? Det är som ni säger erat barn, inte hennes.

 

[Emelie381]

Låter lite som min svärmor, farmor till bebis. Jag gillar henne jättemycket, verkligen. Men efter att bebis kom in i bilden har jag svårare för henne. Hon är ganska hårdhänt när hon ska klappa, och det ska petas på bebis hela tiden. Hon ska jämt hålla, och jag kör ju på friamning men farmor vill knappt lämna över henne fastän det är uppenbart att hon är hungrig. Hon ringer till min man ett gäng gånger varje dag för att höra hur det är med bebis, och när hon är här så säger hon saker till honom med lägre röst så jag inte ska höra. Stör mig som attan på det. Bara att hon "skämtsamt" säger att bebis borde följa med henne hem gör att jag har svårt att hålla tungan i styr, trots att jag vet att hon inte skulle göra ngt.
Det värsta är att hon är sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus, akuten och iom det så är hon extra nojjig ang bebis. Hon stressar och hetsar upp sig och för över det på oss med. Vid ett tillfälle tyckte hon att bebis blivit blå om läpparna och tog tag i henne. Jag låg och sov, min man höll i henne. Detta berättade vi sedan på sjukhuset (vi har hemsjukvård iom att hon kom 5 veckor för tidigt), de kollade syresättning, inga konstigheter. Sjuksyster där sa att farmor inte skulle ta jobbet med sig hem
Bland det jobbigaste tillfäller var när vi nästan precis kommit hem och jag skulle amma. Tyckte det var lite jobbigt att amma framför farmor och farfar så jag gick undan. Hon följde efter, efter en stund och när jag sitter och ammar så kommer hon fram och petar på henne och tycker att hon inte äter tillräckligt fort. Jag vill inte stressa bebis! Blev irri! Sen vid ett senare tillfälle (jag ammar och ger sedan ersättning för min mjölk räcker inte till) så kommenterade hon det att "stackars bebis som fick vara hungrig för att mammas mat inte räcker till". Då blev jag ledsen och sårad på riktigt. Amningen är ett jobbigt kapitel för mig.
Jag hoppas jag vågar sätta ner foten om hon går alldeles för långt, eller jag borde redan har gjort det. Bebis är min och min mans barn, inte farmors.

(och jag känner inte någon större lust att gå iväg på opera, min man köpte biljetter och föreställningen är när bebis är 3 mån gammal och farmor och farfar ska vara barnvakt... jag får bita mig i tungan och hålla ut de timmarna på operan även om jag tycker det är tidigt att lämna henne helt till dom, men biljetterna är redan köpta)

Men vad är det för fel på dessa svärmödrar?! Blir på riktigt förbannad och ledsen när jag läser ditt inlägg, hur många mammor är det som känner samma sak egentligen?!
Ska man verkligen behöva bita ihop och må dåligt eller ska man säga ifrån?
Funderar faktiskt på att prata med mitt barns farmor om hur jag känner, är bara så rädd att hon ska bli ledsen. Egentligen är hon ju världens snällaste och vill bara så väl.
Här är det också mycket prat om att vara barnvakt (redan innan hon var född pratades det om det och handlades grejer, bl.a. matstol) men jag känner att ska hon vara hos någon blir det min mamma och inte än på ett bra tag.

Förstår absolut att det är känsligt för dig med amningen, är så onödigt och elakt att komma med sånna kommentarer.
Jag vill heller inte gärna amma framför sambons sida av släkten, men det respekteras inte

 

[Emelie381]

(Och @ninsan) Vad jobbigt Förstår dig (er) dock precis för jag kommer förmodligen ha samma problem, med undantaget och fördelen att min svärmor bor långt bort och därmed inte kommer vara här särskilt mycket. Men jag bävar för de gånger hon kommer komma och är rädd att jag kommer bli en surmärr som inte släpper henne i närheten med risk för de diskussionerna som kommer följa (long story short: vi är totalt olika till sättet och hur vi ser på det här med att ta ansvar, lyssna och respektera andras regler + att hon också kommer vilja kompensera för makens taskiga uppväxt)..

Vad säger era sambos? Tycker det är bra att ni säger ifrån, men han kanske också kan prata med henne? Det är som ni säger erat barn, inte hennes.

Önskar ju att min svärmor kunde bo långt borta också, istället bor vi 250 m ifrån varandra och hon skämtar om att flytta in i samma hus

Har försökt förklara för sambon och han lyssnar på mig och försöker förstå. Han har sagt till henne några gånger när svärmor pillar på bebis som sover, tack och lov. När jag pratat om hur jag känner så har jag lagt skulden på mig själv, men efter idag börjar jag inse att det är hon som måste backa för att jag ska få må bra, så jag får ta ett snack med sambon imorgon om hur jag vill ha det när hon hälsar på, är säker på att sambon kommer respektera mina känslor.
Tyvärr är svärmors dåliga moderskap något som bara sopats under mattan och deras relation är nu underbar, vilket gör att dom egentligen inte pratar med varandra utan bara låter allt flyta på och båda två är konflikträdda. Vilket innebär att sambon nog inte lär prata med henne utan att det istället blir jag.

 

[inverterad]

Åh, jag lider med er som har familjemedlemmar som är så okänsliga. Tyvärr tror jag att det bästa är att ta det obekväma samtalet, åtminstone om personen i fråga är vettig och menar väl. Alla är inte bra på att läsa av andra och det där med integritet är knepigt. Ta samtalet i en lugn och neutral situation när ingen är i affekt, och försök uttrycka förståelse för att personen ifråga bara gör som hen gör av kärlek.

Min svärmor är underbar och respekterar verkligen våra gränser. Så glad för det!

 

[snna]

Hur gör ni andra? Nattar ni era spädisar eller tar ni dem till sängen när ni själva går och lägger er?

Har för mig att det inte rekomenderas att låta de sova ensamma innan 6 månader, pga psd.

Tror det var i papper man fick från bvc som detta stod. Men många har ju iof barnen i eget rum tidigare än så.

 

[Och_Aye]

Har för mig att det inte rekomenderas att låta de sova ensamma innan 6 månader, pga psd.

Tror det var i papper man fick från bvc som detta stod. Men många har ju iof barnen i eget rum tidigare än så.

Att dom inte ska sova i t ex sovrummet medan man själv är i vardagsrummet menar du?

@inverterad min lilla började få någon slags dygnsrytm när hon var kanske runt 4 veckor, nu är hon 9. Innan somnade hon mest i våran famn eller i sitt babynest eller vagnen, sen matade vi henne och tog in henne i sovrummet samtidigt som oss. Nu brukar hon sova till typ 21, då matar vi henne, byter blöja, ev tar på pyjamas och lägger henne i sin säng. Hon brukar somna ganska direkt, antingen sitter vi hos henne en liten stund eller så somnar hon själv och vi kollar till henne med jämna mellanrum. Är vi inte hemma blir det ungefär samma fast hon somnar i vagnen, utan pyjamas för den glömmer jag alltid. Jag tycker det är ganska gott att få någon timme på kvällen med bara jag o sambon, så jag gillar upplägget och hon sover allra bäst i säng eller vagn. Det är tråkigt att sova med folk omkring

Vi har sovrummet intill vardagsrummet och kollar såklart till henne.

 

[KattenKorven]

min lilla började få någon slags dygnsrytm när hon var kanske runt 4 veckor, nu är hon 9. Innan somnade hon mest i våran famn eller i sitt babynest eller vagnen, sen matade vi henne och tog in henne i sovrummet samtidigt som oss. Nu brukar hon sova till typ 21, då matar vi henne, byter blöja, ev tar på pyjamas och lägger henne i sin säng. Hon brukar somna ganska direkt, antingen sitter vi hos henne en liten stund eller så somnar hon själv och vi kollar till henne med jämna mellanrum. Är vi inte hemma blir det ungefär samma fast hon somnar i vagnen, utan pyjamas för den glömmer jag alltid. Jag tycker det är ganska gott att få någon timme på kvällen med bara jag o sambon, så jag gillar upplägget och hon sover allra bäst i säng eller vagn. Det är tråkigt att sova med folk omkring

Vi har sovrummet intill vardagsrummet och kollar såklart till henne.

Oj, vilken lyxbebis! Det är väl klart att du gillar upplägget, what's not to like?

Min lilla är 10 veckor och somnar bara om hon ammas till sömns eller i vagnen om den rör sig (vaknar ögonblickligen när den stannar). Några få gånger har hon somnat i famnen, men hon vaknar när hon läggs ner. Det där med att lägga ner barnet och låta henne somna själv i egen säng är en sån där grej som vi pratar om som någon sorts framtidsdröm typ "tänk sen när hon är stor och kan sova själv! Och inte behöver sova i vår säng för att sova ett okej antal timmar! *drömsk min*" Men hon vill sova vid kl 21, söver vi (jag) henne inte då så blir hon övertrött och jätteledsen, så vi har ju någon sorts rutin där. Pyjamasen brukar åka på vid åttatiden.

 

[Och_Aye]

Oj, vilken lyxbebis! Det är väl klart att du gillar upplägget, what's not to like?

Min lilla är 10 veckor och somnar bara om hon ammas till sömns eller i vagnen om den rör sig (vaknar ögonblickligen när den stannar). Några få gånger har hon somnat i famnen, men hon vaknar när hon läggs ner. Det där med att lägga ner barnet och låta henne somna själv i egen säng är en sån där grej som vi pratar om som någon sorts framtidsdröm typ "tänk sen när hon är stor och kan sova själv! Och inte behöver sova i vår säng för att sova ett okej antal timmar! *drömsk min*" Men hon vill sova vid kl 21, söver vi (jag) henne inte då så blir hon övertrött och jätteledsen, så vi har ju någon sorts rutin där. Pyjamasen brukar åka på vid åttatiden.

Ja nej jag är nöjd.
Det är väl en fördel med att mina bröst visade sig vara odugliga i skarpt läge - hon somnar med napp oftast.
Hon vaknar också direkt när man lyfter henne och blir pigg som en mört oavsett hur kort tid hon sovit, så det är lite av en sport att få henne till sängen innan.

 

[Reykur]

@inverterad - Nu är ju Hedda bara två veckor, men vi har inga särskilda nattningsrutiner än. Vi anpassar oss efter Hedda. Hon vill gärna mysamma hela kvällen, typ fram till midnatt. Då sitter vi i soffan och tittar på en tv-serie och så får hon snutta tills hon somnar. Sen sover hon i någon av våra famnar tills vi går och lägger oss. Då lägger vi henne i babynest mellan oss, ofta vaknar hon till lite och då liggammar vi tills hon somnar igen.

Hon har ingen pyjamas utan sover i tunn body, är ju så himla varmt!

 

[Kecipeyniri]

Ja, precis det där är en stark anledning till att jag överväger att introducera flaska... Har ni haft några problem eller har bebisen tagit flaska direkt? Vår dotter tar inte napp så jag är lite fundersam kring vad hon kommer säga om flaska...

Än så länge har det gått bra, peppar peppar! Jag blev rekommenderad Medela Calma, så vi testade med den först men han förstod inte alls hur han skulle dricka ur den. Därefter testade vi MAM Anti-Colic och med dem har det gått jättebra. Jag är fortfarande orolig för tuttförvirring, men än så länge har det som sagt gått jättebra. Killen är fortfarande glad för bröstet och ammar jättefint Han tar inte heller napp.

 

[*Gotlandsrusset*]

Måste skriva av mig lite.
Firat min sambo ikväll med hans släkt och vänner, slutade med att jag blev ledsen och bara ville hem. Klarar inte av när massa människor ska peta på och vilja bära M.
Speciellt svårt har jag för farmor till M och så har det vart sen hon föddes. Hon verkar tro att det är hennes bebis och jag får alltid säga till att jag vill ha tillbaks M när hon är ledsen. Andra människor verkar ha vett att ge tillbaka henne och inte försöka trösta själva. Igår ville tom farmor ta M när hon var ledsen för att hon skulle få hålla henne en stund innan hon gick hem, då fick jag säga ifrån att jag inte vill att hon tar henne när hon är ledsen.
Farmor försöker också alltid hitta på anledningar att hälsa på, minst en gång i veckan.
Dom senaste två veckorna verkar hon ha märkt att jag inte vill ha henne för nära mitt barn, så då passar hon på att hålla eller vara framme hos henne så fort jag går ur rummet eller måste göra annat.
Jag har så dåligt samvete för att jag inte vill ha henne nära mitt barn och det känns som att jag kommer förstöra deras relation till varandra.

Men vad ska jag göra? Jag vill bara att hon backar och låter mig få bli trygg med henne nära mitt barn. Skulle jag känna att hon respekterade mig som mamma och inte försökte ta över så skulle det nog vara lättare för mig.
Hon var själv inte så delaktig i hennes egna barns uppväxt och försöker troligtvis kompensera för detta nu

Oj, har vi samma svärmor kanske?

Det blir bättre med tiden, trodde aldrig jag skulle känna mig trygg med sonen och svärmor tillsammans men idag är han där hela dagarna ibland (2,5 år nu).

Men jag kände precis samma som du gör nu, fick ont i magen så fort hon och svärfar skulle hälsa på. Dock fick min sambo hjälpa mig och stötta där. Självklart fick hon ha sonen men sambon sa alltid till/tog sonen ifrån henne om han blev ledsen/verkade missböjd. Be din sambo stötta dig i detta, är ju ändå hans mamma

 

[*Gotlandsrusset*]

Sen försökte jag tänka mig in i min svärmors situation så mycket jag kunde i en kropp full med hormoner. Klart hon är glad över sitt första barnbarn och jag själv kommer förhoppningsvis få äran att bli farmor någon gång. Då vill man ju helst gosa och köpa halva världen till sitt barnbarn. Sen att man känner sig mer trygg med sin egen mor är väl inte så konstigt (om man har en bra relation).

Men jag fick många gånger bita mig i tungan och tänka : ju fler människor min son får ha runt omkring sig som älskar och avgudar honom - desto bättre

 

[Julisen]

Nu har lilla Ruth tittat ut! Kl 12.25, 3510 gram o 52 cm vi mår bra, jag var dock tydligen svårsydd så blöder lite men de håller uppsikt, har lite svårt att kissa också (vilket känns märkligt efter 9 månaders ständig nödighet)

 

[Ava22]

Nu har lilla Ruth tittat ut! Kl 12.25, 3510 gram o 52 cm vi mår bra, jag var dock tydligen svårsydd så blöder lite men de håller uppsikt, har lite svårt att kissa också (vilket känns märkligt efter 9 månaders ständig nödighet)

Grattis!!