För er som är intresserade av förlossningsberättelser kommer ett referat av gårdagen här. Vår lilla tös Hedda sover så gott hos sin pappa just nu så.
På förmiddagen började jag känna lite molande som mensvärk i ländryggen. Inte särskilt kraftigt eller så, men en molande känsla.
Vid 15-tiden började jag klocka vad jag då trodde var oregelbundna typ förvärkar. Helt uthärdliga, men fick stanna upp och andas några sekunder när de kom. Ringde till förlossningen för att rådfråga lite. De sa att jag kunde ta två Alvedon om jag behövde, eller ett varmt bad eller så. Och att jag skulle höra av mig när de blev regelbundna omkring var tredje minut, eller om vattnet gick. Vi bestämde oss då för att åka till furuvik och siktade på spelningen med Lars Winnerbäck kl 20.00.
Under eftermiddagen tyckte jag att det ökade en del i styrka, det var fortfarande helt klart uthärdligt, fick stanna, blunda och andas lite när de kom. Tog två Alvedon och fortsatte promenera runt på Furuvik. Upplevde att det gjorde mindre ont när jag kunde röra på mig, gå och stå upp.
Vid 19 fick jag luta huvudet mot sambons axel och blunda när värkarna kom. Jag trodde fortfarande detta var typ förvärkar, latensfas eller tidigt i öppningsskedet så jag tyckte det kändes bra att liksom vänta ut det lite. Tyckte dock det började kännas jobbigt att hantera det bland 13000 andra människor, så vi bestämde oss för att åka hem.
I bilen kom värkarna plötsligt väldigt tätt, med två minuters mellanrum. Ringde till förlossningen som tyckte vi kunde komma in för en koll.
Jag sa till sambon att jag trodde vi skulle bli hemskickade igen för man kunde ju faktiskt gå med förvärkar såhär (Som jag fortfarande trodde det var..) i flera dygn..
19.30 var vi inne på förlossningen, fick ett undersökningsrum och de satte ctg för att ta en kurva. Efter två värkar där ringde jag på klockan, det gjorde så fruktansvärt ont helt plötsligt när jag inte kunde stå upp och ta värkarna längre. Barnmorskan sa typ "Ja tyvärr så måste du ligga ned när vi tar kurvan, men jag kan känna efter hur öppen du är.."
Sen kom det ett "Hoppsan, du är 10 cm öppen. Det du känner som gör så ont är nog krystvärkar, vi ska visst föda barn nu" Med hjälp av ett gåbord och sambon fick jag förflytta mig till en förlossningssal, ta av mig kläderna och på med en sån där stor vit skjorta. Fick lite snabba instruktioner i hur jag kunde använda lustgasen, de satte en skalpelektrod på bebisens huvud och på så sätt gick vattnet också.
Jag fick ligga på sida med ett ben i en sån där hållare. Blev tillsagd att _inte_ krysta. Nu gjorde värkarna ONT. Jag klarade inte riktigt av att andas i masken som jag skulle utan mest flämtade och skrek. Det var en så överväldigande känsla, en okontrollerbar urkraft liksom. Bebisens hjärtljud gick ned något i nästa värk så jag fick placera mig i gynställning istället, fick instruktioner att placera hakan i bröstet och händerna runt mina lår, och att i nästa värk ta ett djupt andetag och krysta utan att släppa ut luften. Det tog två oerhört starka krystvärkar sedan fick jag upp henne på mitt bröst. Sekunden hon var ute upphörde smärtan och både jag och sambon grät en skvätt av både lycka och lättnad.
På grund av att hon kom med sådan kraft och fart så fick jag sy ganska mycket, men inga allvarligare bristningar.
Att föda barn var en helt otroligt häftig upplevelse, jag gör det gladeligen igen.
Wow, låter som en riktig drömförlossning! Förutom kanske att det gick så fort så det orsakade stygn då, men man kan ju inte få allt
. Hoppas på en liknande förlossning för min del denna gången Stort grattis till er!
