Förstår att det ska bli skönt - hade själv klättrat på väggarna efter en vecka inomhus i sjukhusmiljö.
*kl*
Själv blir jag lika chockad varje gång jag kikar in här och ser att det börjar komma bebisar. Hur gick det till liksom? Jag ligger ju långt efter flera av er andra, men känner ändå att det känns fullkomligt surrealistiskt att det börjar närma sig (v. 36 nu).
Jobbar fortfarande, skulle egentligen gått på semester igår men det hinner jag inte så blir nog först nästa fredag skulle jag tro. Har dock börjat dra ned lite på tempot (eller försöka i alla fall), är rätt trött nu i min tunga kropp och sover väldigt dåligt så märker att jag inte har riktigt samma energi till tolvtimmarsdagar längre, nöjer mig därför med 10 intensiva timmar...
Kroppen är lite gnällig också, svullnar i fötter och händer med domningar som följd. Dessutom klåda på fötterna och smärta i ländryggen när jag går, så gör ingen nytta alls med hästarna längre vilket är superfrustrerande. Så mentalt är jag både helt oförberedd på vad som förhoppningsvis ska komma i form av bebis - dels väääääldigt redo att upphöra vara gravid, det här gravidstadiet är verkligen inte något för mig. Mår riktigt kass av att inte vara högpresterande på samma sätt som annars och att dessutom vara beroende av andra för att få hästarna skötta, saker gjorda osv...