Idag har jag tagit mitt livs svåraste beslut. Jag har låtit min älskade hund somna in för alltid. Han hade skadat sin svans så att tippen var död och jag kände att han skulle slippa gå igenom en amputation vid 9års ålder. Han var en omplacering med mycket mentala problem och en stresströskel på 2,5 millimeter. Jag har nog gjort mer för den hunden än vad de flesta hade gjort. Tillsammans med en ettåring var det bara en tidsfråga innan något tråkigt hade hänt. Men likväl känner jag mig usel och gud vad jag kommer sakna honom