Sommarföräldrar 2014 - tråd 2

[Pilo]

Lite sen på bollen , men jjag har funderat lite över ditt inlägg, det satte igång tankar hos mig.
jag mår också skit, verkligen SKIT veckan innan mens. Idag och igår har varit riktigt skräp, mensen kommer kring den tionde.
Jag har skrivit upp länge nu när jag mår som sämst under en månad, och det har alltid varit veckan innan mens.
Jag visste inte att det fanns något som heter PMDS, så TACK för att du berättat om det. Nu ska jag googla och sen kanske ringa läkaren.

Hur kom ni fram till att du har PMDS?

Det var min man som uppmärksammade tiden då jag fick ångest, verkligen ångest (panikångestattacker, tankar ifrån jag vet inte vad) allt bara var svart. Och sen ångest över att ha ångest... men sen så fort mensen kom så poff. Borta. Kände mig helt galen.

Kontaktade min läkare och berättade om hur det var, och hon skrev ut citalopram att ta när besvären börjar.
Först var jag tveksam och tog inte först... jag ville hitta något annat alternativ. Jag provade andra naturläkemedel. Inget fungerade och när det började komma självmordstankar så åkte jag och löste ut dom. Och ångesten försvann. Och inga biverkningar.
Tar bara ca 3 dagar i månaden.

Så nu är allt "som vanligt... "
Men sedan graviditeten så är det mycket tydligare när det är ägglossning osv.

 

[Pilo]

Kul med uppdatering!
Våran tjej börjar prata mer och mer nu. Inte rent såklart men man förstår ändå vad hon menar.
Vill hjälpa till med allt och ska klara allt själv. Blir jättearg om man försöker hjälpa henne när hon t ex ska ta på sig strumporna själv. Så just nu är det mkt övertalning och lirkande och en hel del utbrott men det ger väl med sig antar jag.
Hon har gått på förskolan i ca 6 månader nu och trivs hur bra som helst. När jag lämnar får jag en kram och sen vinkar hon hejdå och springer in till dom andra. Väldigt skönt. När vi ska hem däremot är det alltid lika spännande. Ibland vill hon och då går det bra, ibland vill hon inte alls och ja.. Då blir de svårare. Men det är positivt att hon trivs iaf.
Till hösten ska hon även bli storasyster. Blir spännande att se hur hon reagerar på det.

Åh Grattis!!

 

[DarkInNight]

Det var min man som uppmärksammade tiden då jag fick ångest, verkligen ångest (panikångestattacker, tankar ifrån jag vet inte vad) allt bara var svart. Och sen ångest över att ha ångest... men sen så fort mensen kom så poff. Borta. Kände mig helt galen.

Kontaktade min läkare och berättade om hur det var, och hon skrev ut citalopram att ta när besvären börjar.
Först var jag tveksam och tog inte först... jag ville hitta något annat alternativ. Jag provade andra naturläkemedel. Inget fungerade och när det började komma självmordstankar så åkte jag och löste ut dom. Och ångesten försvann. Och inga biverkningar.
Tar bara ca 3 dagar i månaden.

Så nu är allt "som vanligt... "
Men sedan graviditeten så är det mycket tydligare när det är ägglossning osv.

Stort tack för att du delar med dig, det har gjort att jag sökt upp information på nätet och (alldeles för) mycket stämmer in på mig.
Veckan innan mens dippar jag totalt, livet är värdelöst/utan mening, gråter, gråter, gråter, stark ångest från Hell, panikångestattacker. Hur mycket och jobbigt som helst, påverkar hela min familj. (Stackars barn...)
Det jobbigaste är att jag känner mig så överrumplad, liksom vart sjutton kom det här ifrån? Hinner inte förbereda mig utan det kommer som en storm jag inte är mentalt förberedd på.

Nu när mensen är över mår jag fint visst lite allmän ångest men helt klart hanterbart.

Ska träffa läkaren på måndag och diskutera PMDS

 

[Pilo]

Vi funderar också lite kring att börja försöka...

Just nu ligger jag bra till i sköldkörtelvärdena... så. Ska börja äta kosttillskott. Sen får vi se.. Gabriel blir ju snart 22 månader, och till hösten är ju snart operation igen. Sen ingen på flera år, hoppas vi innerligt!

Börjar få ångest över det. Det var inte piece of cake innan, men då var han mindre. Nu kommer han att vara över två. Funderar på att kontakta lekterapin i Karlstad innan.. så man kanske kunde titta på saker osv innan. Så man inte bara hux flux infinner sig 50 mil bort och gör massa hemska saker
Men jag vet inte. Usch. Skit. Blä, helt enkelt
Dom andra känns så avlägsna nu, precis som kommande kändes så avlägsen förut.
Men en tröst är att många på FBgruppen säger att dom kommit hem fort, och maten funkat bra efter. Att den värsta verkar vara mjuka gommen... och det tog ju 5 dagar på sjukhuset. Så hoppas,hoppas.

 

[Pilo]

Stort tack för att du delar med dig, det har gjort att jag sökt upp information på nätet och (alldeles för) mycket stämmer in på mig.
Veckan innan mens dippar jag totalt, livet är värdelöst/utan mening, gråter, gråter, gråter, stark ångest från Hell, panikångestattacker. Hur mycket och jobbigt som helst, påverkar hela min familj. (Stackars barn...)
Det jobbigaste är att jag känner mig så överrumplad, liksom vart sjutton kom det här ifrån? Hinner inte förbereda mig utan det kommer som en storm jag inte är mentalt förberedd på.

Nu när mensen är över mår jag fint visst lite allmän ångest men helt klart hanterbart.

Ska träffa läkaren på måndag och diskutera PMDS

Jamen, helt så. Helt plötsligt är allt i livet bara så fel, och fruktansvärda tankar jag inte kunde känna igen. Och jag var svårt deprimerad som tonåring (BUP och hela baletten, med antidepp osv därför ville jag inte sätta in antidepp... för jag minns utsättningen av dom) Men sådana attacker.... nej.. liksom komprimerad svärta som slog ner en i backen. Fy!

Men det funkade inte så. Det hinner aldrig bli någon insättning av medicin. Det bara jämnar ut allt och tar bort all ångest. Livet bara löper på som innan.

Jag håller tummar och tår för dig!
Det är fruktansvärt.

 

[DarkInNight]

Jamen, helt så. Helt plötsligt är allt i livet bara så fel, och fruktansvärda tankar jag inte kunde känna igen. Och jag var svårt deprimerad som tonåring (BUP och hela baletten, med antidepp osv därför ville jag inte sätta in antidepp... för jag minns utsättningen av dom) Men sådana attacker.... nej.. liksom komprimerad svärta som slog ner en i backen. Fy!

Men det funkade inte så. Det hinner aldrig bli någon insättning av medicin. Det bara jämnar ut allt och tar bort all ångest. Livet bara löper på som innan.

Jag håller tummar och tår för dig!
Det är fruktansvärt.

Jag har tidigare avböjt medicinering när läkaren funderat över depression, för att jag varit livrädd för biverkningarna. Men om jag inte behöver äta det jämt och dessutom slippa både insättning och utsättning så känns det inte så farligt alls att börja äta, mer som en lättnad att kanske få lite mer rätsida på livet.

Senaste åren har jag känt mig som ett trassligt garnnystan, jag har inte mått bra men inte riktigt kunna sätta fingret på vad, sen har jag trasslat ut trådstump för trådstump. Vissa långa, vissa korta.
Håller just nu i änden på en ny lång tråd jag hittat, och om min känsla har rätt kommer garnnystanet ha minskat betydligt i omfång om jag får hjälp med innan-mensen-svackan. Så, stort TACK !

 

[DarkInNight]

Vi funderar också lite kring att börja försöka...

Just nu ligger jag bra till i sköldkörtelvärdena... så. Ska börja äta kosttillskott. Sen får vi se.. Gabriel blir ju snart 22 månader, och till hösten är ju snart operation igen. Sen ingen på flera år, hoppas vi innerligt!

Börjar få ångest över det. Det var inte piece of cake innan, men då var han mindre. Nu kommer han att vara över två. Funderar på att kontakta lekterapin i Karlstad innan.. så man kanske kunde titta på saker osv innan. Så man inte bara hux flux infinner sig 50 mil bort och gör massa hemska saker
Men jag vet inte. Usch. Skit. Blä, helt enkelt
Dom andra känns så avlägsna nu, precis som kommande kändes så avlägsen förut.
Men en tröst är att många på FBgruppen säger att dom kommit hem fort, och maten funkat bra efter. Att den värsta verkar vara mjuka gommen... och det tog ju 5 dagar på sjukhuset. Så hoppas,hoppas.

Vad blir det för operation nu till hösten?
De kommer ju ihåg så väl fastän de är så små, på gott och ont. Vidar var till barnläkaren igår för lite uppföljning, och fastän det är över ett halvår sedan han var där så ville han inte gå in dit.

All styrka till er!

 

[Pilo]

Hur går det med Vidar? Fungerar det bättre nu?

Nu till hösten, slutet Aug-Okt (?), är det planerat för hårda gommen.
Sen har vi en förhoppningsvis en del år kvar till nästa.

Ska åka iväg med Pilos westernsadel imorgon, fått den såld. Snart fyra år sen han gick vidare nu. Det är ett stort tomrum där dom var,mina vänner . Men ekonomiskt och tidsmässigt måste jag bara inse att det är ett tag kvar tills det är möjligt att börja leta igen. Det låter konstigt, men det känns som att jag bara är fast i en sorg över dom, tills jag kan få en vän att dansa med igen.

 

[Energi]

Vår härliga fas är toköver och nu är S gnällig, ledsen och arg mest hela tiden. Allting är fel och hemskt och sorgligt. S har blivit otroligt mammig, jag får inte gå någonstans utan att han skriker hjärtskärande.. "maammaaaaabuhuhuhu".

Inte blev det bättre idag av att han igår vägrade somna förrän vid 23, och idag blev han stucken av nån insekt och har numer en röd, klotformad hand.

Försöker verkligen att vara pedagogisk, lugn, inkännande och bekräftande. Men alltså.. detta eviga gnäll för ALLT gör mig galen!

Det absolut enda vi kan muta med för att slippa gnället för en stund är böcker. Idag har jag gått igenom nio alfonsböcker(på raken), fyra halvanböcker och 31658282 bamse-pixies. MIN RÖST!!!

 

[DarkInNight]

Hur går det med Vidar? Fungerar det bättre nu?

Nu till hösten, slutet Aug-Okt (?), är det planerat för hårda gommen.
Sen har vi en förhoppningsvis en del år kvar till nästa.

Ska åka iväg med Pilos westernsadel imorgon, fått den såld. Snart fyra år sen han gick vidare nu. Det är ett stort tomrum där dom var,mina vänner . Men ekonomiskt och tidsmässigt måste jag bara inse att det är ett tag kvar tills det är möjligt att börja leta igen. Det låter konstigt, men det känns som att jag bara är fast i en sorg över dom, tills jag kan få en vän att dansa med igen.

Allt fungerar bättre nu
Han andas bättre, vi märker knappt av någon kattallergi alls. Just nu är han förkyld och då låter han illa på morgonen men annars inga problem.
Dagis fungerar bra igen nu när han är där mer
Och hans period när han var ARG har gått över. Kanske kombination 1,5-årsutvecklingsfas/massor av tänder på G/jobbig dagisperiod/ ?? Vet inte? Kanske mitt mående också har påverkat det eftersom jag varit totalt energilös = kort tålamod. Vet inte?
Men det börjar bli bättre. Visst, han har kort stubin och är en liten känslomänniska, men han är oftare en liten solstråle än arg liten människa nu

Beklagar din Pilo. Vissa hästar lämnar ett alldeles för stort hål efter sig...

Jag har två just nu, och det är tufft, jag får inte riktigt ihop det måste jag erkänna.

 

[DarkInNight]

Vår härliga fas är toköver och nu är S gnällig, ledsen och arg mest hela tiden. Allting är fel och hemskt och sorgligt. S har blivit otroligt mammig, jag får inte gå någonstans utan att han skriker hjärtskärande.. "maammaaaaabuhuhuhu".

Inte blev det bättre idag av att han igår vägrade somna förrän vid 23, och idag blev han stucken av nån insekt och har numer en röd, klotformad hand.

Försöker verkligen att vara pedagogisk, lugn, inkännande och bekräftande. Men alltså.. detta eviga gnäll för ALLT gör mig galen!

Det absolut enda vi kan muta med för att slippa gnället för en stund är böcker. Idag har jag gått igenom nio alfonsböcker(på raken), fyra halvanböcker och 31658282 bamse-pixies. MIN RÖST!!!

Får ni någon hjälp?

Jag och min man fick hjälp av BVC att få kontakt med psykolog ang Vidars ARG-het. Nu hann han bli mycket trevligare av sig själv innan vi hann träffa psykologen men det var ändå ett nyttigt besök.

 

[DarkInNight]

Får ni någon hjälp?

Jag och min man fick hjälp av BVC att få kontakt med psykolog ang Vidars ARG-het. Nu hann han bli mycket trevligare av sig själv innan vi hann träffa psykologen men det var ändå ett nyttigt besök.

Eller nyttigt kanske var fel ord att beskriva.. Vi fick bra tips. Mycket hade jag i bakhuvudet sen tidigare , men det var bra att få höra det igen och för min sambo få det förklarat så att vi kan hjälpas åt , arbeta tillsammans.

 

[Energi]

Får ni någon hjälp?

Jag och min man fick hjälp av BVC att få kontakt med psykolog ang Vidars ARG-het. Nu hann han bli mycket trevligare av sig själv innan vi hann träffa psykologen men det var ändå ett nyttigt besök.

Nej, dels litar vi inte ett smack på vår bvctant och dels är det kaos i livet i övrigt. Och det är antagligen därför som S är som han är.

Vi blev av med vårt boende och hittade inget nytt i och med uppsalas bostadskris. Sambon har jobb där så han bor tillfälligt hos sin syster och jag + S fick flytta 30 mil bort till mina föräldrar. S och hans pappa träffas alltså bara varannan helg.. högst ofrivilligt, vi alla tre lider av den här situationen. Jag har förlorat min sambo, S sin pappa och han oss båda.

Jag förstår ju att det är därför S är arg och orolig, men när jag själv också balanserar på bristningsgränsen är det svårt att orka.

 

[DarkInNight]

Nej, dels litar vi inte ett smack på vår bvctant och dels är det kaos i livet i övrigt. Och det är antagligen därför som S är som han är.

Vi blev av med vårt boende och hittade inget nytt i och med uppsalas bostadskris. Sambon har jobb där så han bor tillfälligt hos sin syster och jag + S fick flytta 30 mil bort till mina föräldrar. S och hans pappa träffas alltså bara varannan helg.. högst ofrivilligt, vi alla tre lider av den här situationen. Jag har förlorat min sambo, S sin pappa och han oss båda.

Jag förstår ju att det är därför S är arg och orolig, men när jag själv också balanserar på bristningsgränsen är det svårt att orka.

Åh vilken tuff situation
Fy sjutton, det låter verkligen inte optimalt och jag förstår att familjen inte mår så bra av det.

 

[hjärter_dam]

Verkar som om H gått in i något slags utvecklingssprång. Från ena dagen till den andra så blev han supermammig (han har aldrig gjort skillnad på mig och sin pappa förut), vill inte äta och får tokspel av att sitta i sin matstol samt går ej att natta på kvällen. Kvällarna är värst, när det är dags för läggning gråter han och skriker "nej nej nej", pekar på dörren och vill bara ut ur rummet. Det spelar ingen roll om det är i hans eget rum eller i vårt sovrum. De senaste nätterna har vi antingen fått bära runt på honom tills han däckat eller så har han fått somna i soffan framför tvn. Jag vet ju att det bara är en fas och att det säkert kommer att gå över lika snabbt som det kom men det är nästintill outhärdligt för alla inblandade Dessutom får han ju inte tillräckligt med sömn. En natt vaknade han till och upprepade mönstret mitt i natten, skrek och pekade på dörren och var alldeles förstörd.

Någon av er andra som haft det liknande och som kan ge tips på vad vi kan göra för att lindra eller hopp om snar bättring?

 

[Energi]

Verkar som om H gått in i något slags utvecklingssprång. Från ena dagen till den andra så blev han supermammig (han har aldrig gjort skillnad på mig och sin pappa förut), vill inte äta och får tokspel av att sitta i sin matstol samt går ej att natta på kvällen. Kvällarna är värst, när det är dags för läggning gråter han och skriker "nej nej nej", pekar på dörren och vill bara ut ur rummet. Det spelar ingen roll om det är i hans eget rum eller i vårt sovrum. De senaste nätterna har vi antingen fått bära runt på honom tills han däckat eller så har han fått somna i soffan framför tvn. Jag vet ju att det bara är en fas och att det säkert kommer att gå över lika snabbt som det kom men det är nästintill outhärdligt för alla inblandade Dessutom får han ju inte tillräckligt med sömn. En natt vaknade han till och upprepade mönstret mitt i natten, skrek och pekade på dörren och var alldeles förstörd.

Någon av er andra som haft det liknande och som kan ge tips på vad vi kan göra för att lindra eller hopp om snar bättring?

Vi har inte haft problem med just sömnen och jag är ingen expert, men kan kanske hjälpa till att bolla lite. Går det prata med honom när han är sån?

När S blir upprörd funkar det allra bäst att gå med i känslan. Bekräfta "jag ser att du är rädd/ledsen/arg" och fråga "vad vill du göra? vad skulle du bli glad av?".
Sen då får jag ofta svaret "traktor!"
"Jaha, skulle du bli glad av att titta på en traktor?"
S nickar.
"Det förstår jag att du skulle bli glad av, det kan vi göra senare/imorgon/när det passar. Men nu ska vi göra det här."

Det lugnar ner utbrottet och kanske kan en komma fram till vad problemet är. Går det resonera med honom på det sättet?

 

[hjärter_dam]

Vi har inte haft problem med just sömnen och jag är ingen expert, men kan kanske hjälpa till att bolla lite. Går det prata med honom när han är sån?

När S blir upprörd funkar det allra bäst att gå med i känslan. Bekräfta "jag ser att du är rädd/ledsen/arg" och fråga "vad vill du göra? vad skulle du bli glad av?".
Sen då får jag ofta svaret "traktor!"
"Jaha, skulle du bli glad av att titta på en traktor?"
S nickar.
"Det förstår jag att du skulle bli glad av, det kan vi göra senare/imorgon/när det passar. Men nu ska vi göra det här."

Det lugnar ner utbrottet och kanske kan en komma fram till vad problemet är. Går det resonera med honom på det sättet?

Ibland kan det fungera att resonera, men enbart om han redan har börjat lugna ner sig. Han har inte speciellt många egna ord ännu så i de här situationerna blir det mest nej, där (pekar på dörren) och mamma. Han har dock god förståelse för vad vi säger och menar så ska fortsätta att försöka prata med honom så som du skriver här ovan. Tack för dina tips!

 

[Pilo]

Vi hade jättejobbiga läggningar ett tag runt ett och halvt år. Bättre nu, men puh.. trodde vi skulle bli galna ett tag. Inget var bra, och gråt och skrik.
Och ett tag så bet, rev och nöp han då han blev arg. Det gick också över tack och lov. Det var mest jag som fick ut för allt. Inte roligt att behöva säga till, men man måste ju visa att det är fel.
Bet han så ropade jag till, inte att jag la till nått, för det gör ju ont. Sen sa jag att det var "ajaj", och gjorde ont. Var han mottaglig för det så bekräftade jag att jag förstod att han var arg/ledsen, men man får aldrig bitas/rivas/nypas.
Kunde jag se att han var på väg att göra det så sa jag lugnt men bestämt "nej" och sen med annan energi "kom vi går till legot/tågbanan" eller något annat han tycker om.

Lider verkligen med er @Energi Det låter hemskt för er allihop!

Så skönt @DarkInNight att han är bättre, så kämpigt som ni hade det första tiden. När jag är på dåligt humör är Gabriel supergnällig, om allt. Dom känner av... vilket absolut inte gör något bättre för mig, får så hemskt dåligt samvete och mår ännu sämre.

Nu har han inte varit på fsk på en vecka, varit galet förkyld. Ögoninflammation, halsont, hosta, feber,snuva och höstblåsor, samt tänder på G. Allt på en gång. Inga roliga nätter eller dagar, han har inte ens kunnat gråta på grund av ont i halsen, bara gnytt. Men äntligen börjar han blir bättre, men han är så snuvig fortfarande... ser ut som fortsatt vabb.
Och vår blandare i badrummet är trasig, vårt kök hade en vattenläcka och iom restauration av köket flyttades diskmaskinen på... och gick sönder i flytten. Så med ny blandare+ ny diskmaskin och nytt bilbatteri och räkningarna för vattenskadan blir en förkylning ganska jobbig. Jag som ville installera badrum nr två och göra om hallen nu till sommaren
Redan sårbart då jag jobbar 60% nu sen han skolades in.

 

[hjärter_dam]

När vi fick förskoleplatsen i vintras fick vi vårt tredjeval och valde att fortsätta köa till förstavalet. Eftersom sonen trivts så bra på sin förskola och allt har funkat väl har vi inte ägnat någon mer tanke kring förstavalet. Igår kom ett brev att han fått plats på förstavalet from augusti. Då kommer han att vara drygt två år.

Efterom vi inte funderat över detta känns valet nu plötsligt riktigt jobbigt. Vi vet ju vad vi har på den befintliga förskolan, han trivs och är glad, aldrig några problem vid lämning eller hämtning och han har gått från att vara en ganska blyg och försiktig person till att bli tuffare de senaste månaderna.

Fördelen med ett ev byte är att den nya förskolan ligger väldigt mycket närmre vårt hem än den andra. Uppskattningsvis sparer vi 1-2 timmar per vecka på att byta. Lokalerna ser mer anpassade ut och garden verkar mer varierad och spännande. Vi har grannar som har sina barn på denna förskola och trivs väldigt bra.

Vi lutar åt att byta förskola, det kommer dessutom lägligt efter "sommarlov" på sju veckor. Det som oroar mig är att han ska uppleva bytet som ångestfullt och inte komma att trivas lika bra.

Har någon av er redan hunnit byta förskola och hur gick det isf? Körde ni inskolning återigen eller en kortare period? Hur förmedlade ni bytet till barnet? Förstod barnet att bytet skulle ske?

 

[supersonic]

Oj vad det händer mycket i tråden!

Har två i min absoluta närhet som lider av mycket svår PMDS. Problemet är väl att det verkar ganska vanligt men det pratas inte om det. Skönt att det finns läkare som kan hjälpa. De två jag känner googlade runt respektive gick med i en grupp på Facebook, typ "vi med svår PMDS" eller nåt i den stilen och fick hjälp och råd på så sätt.

Stora tjejen blir två om ett par veckor bara. Galet! Förskolan funkar fint och det är snart ett halvår sedan hon började. Ibland gråter hon fortfarande när vi lämnar men hon har alltid varit svår att lämna till andra. Hon blir jätterädd när det kommer människor hon inte känner, både på förskolan och hem till oss. Ganska tidigt påtalade personalen att hon snarkar ordentligt och vi har alltid hennes säng i högläge så det var inget vi hade märkt. Hon har mer eller mindre alltid andats genom munnen men det var heller inget vi reflekterat över. Men vi bokade tid på vc och nu sitter vi och väntar på operationstid för att ta bort polyper och minska ner mandlarna.

Jag har dessutom gått och blivit gravid igen, det var väl inte riktigt meningen att det skulle gå på första försöket (det tog fyra månader sist men då hade jag knaprat p-piller, det har jag inte gjort sen dess) flera dagar innan ÄL så sambon blev lite överrumplad och tycker vi ska vänta ett halvår men jag är inte så sugen på att göra abort bara för att det tog sig lite tidigt... Jag är i v 5+3 nu.