Åh vad trött jag blir på mig själv. Jag är så velig och vågar inte lita på min magkänsla.
Sixten vill ligga och snutta heeela kvällarna och vägrar sova någon annanstans än på mig. Visst är det skitjobbigt, men jag tänker att det är för en så kort tid.
Men flera i min omgivning tycker att jag skämmer bort honom, han måste lära sig att sova själv och han får inte använda mig som napp. En sa dessutom att "det är ju inte så konstigt att han är så stor när du låter honom äta som han vill"
Alltså jag tycker INTE att man kan skämma bort barn med närhet och trygghet. Men vafan.. Varför kan jag inte lita på mig själv då?
Hur tänker ni andra?
Jag håller med dig fullt ut, jag tycker inte heller man kan "skämma bort " ett barn med närhet, trygghet och uppmärksamhet.
Behöver barnet tryggheten i att känna mamma nära, ja men då gör ju denne det. Varför ska man inte tillgodose det behovet på samma sätt som att man tillgodoser andra behov såsom mat och blöjbyte ?
Samma sak med skrik.
Jag tror inte att barn skriker utan anledning. Visst ibland förstår vi inte riktigt vad anledningen är, men barnet är ju ledsen över något och att då bara låta denne skrika för att den ska "lära sig vänta" känns bara så fel...