Sv: Snacktråd för AR-frälsta, del 2
Det mentala är en otroligt viktig bit i dressyren och öht inom hästeriet som man ofta inte lägger nog tid på. Så jag tror det är super för dg att ha gjort den resan och att det kommer gagna dig som hästmänniska och ryttare väldigt mycket.
Man måste ju hinna tänka, analysera och fundera och få en stabil bas kring det för att sedan kunna bygga på det.
Han är fantastiskt rolig den här gamla gubben! Han är en fighter utan dess like. Fortfarande en het individ som gärna skulle rejsa runt på flertimmarsturer om matte tillät det. Helt otrolig! Jag har ju med honom släppt på det mesta. Så han är en ganska ouppfostrad herre som får skoja till det med sin matte ganska mycket nowdays. Han har ju ett befäst grundledarskap som gåt att ta tillbaks till om man vill. Och det är ju bara jag som rider. Så han får stoja lite. Det är mest bara kul att han vill och orkar.
Tino blir trött om jag rider samma rundor och nästan samma tempo. Zeb knatar på och skulle gärna springa både fortare och längre. Jag förstår ju att Tino är grönare och inte har grundkondis. Men man kunde ju tänka sig att den här gamle gubben skulle lugna ner sig och dessutom tackla av betydligt mer fysiskt. Men icke!
Dock är han ju stundtals lite senil. Det är väl mest bara jag som märker det. Men ibland är det ingen hemma. Det är korta anfall på nån halv sek då han glömmer saker. Men sen ser man hur allt faller på plats igen även om man inte påverkar.
Han fyller 30 år nu till årsskiftet.
Så länge han inte blir orolig av sin senilitet får han vara kvar.
Igår fick jag så fin present av en elev! Det kan vara en av de finaste jag fått iom att det är vad som är viktigt för MIG man tagit fasta på och verkligen lyssnat och ansträngt sig att visa omtanke.
Jag fick två armband gjorda av tagel från gamle Zeb och från lilla gulle.
Zeb är ju gammal och man vet inte när han försvinner. Lilla Gulle finns tyvärr inte mer.
Jag älskade den där hästen som han vore min egen. Han skrämde sin matte igen. Han var lite för mkt häst för henne. Man började fundera kring om han var rätt häst för henne just för att hon blev så rädd och han var ung med energi. Oavsett är det ju inte hålbart att ha häst och hyra in annan att rida. Det blir ju för dyrt för en normal person.
Så vi lade om ridningen till hur hon skulle klara av att rida honom och till hur "alla andra" rider sina hästar. Dvs ingen mer specialridning a la sjukgymnastik som jag sysslat med. Och ihop med det så bokade vi in vår veterinär igen. Vi samrådde med henne och tränade honom så ett tag. Han blev snedare och snedare i kroppen och till sist även halt.
Vi gjorde detta för att man inte ville sälja honom när han var frisk/symptomfri som han var under min träning, enligt vet, för att han sen skulle behöva bli dålig iom att andra rider annorlunda. Det fanns ju chans att han kunde hålla nu när han fått ett år på sig att stärka sig. Men jag trodde inte på det. Och det visade sig att jag hade rätt tyvärr.
Det var ingen stor hälta. Så vet ville inte dömma ut. Men han skickades till klinik igen för att röntga det enda som inte fanns plåtar på; halsen. Och han hade artros där. Så det ihop med tidigare fynd gjorde att vet kunde dömma ut.
Jag funderade ett tag på att ta honom iom att jag lyckades hålla honom bra. Men sen kände jag att jag kan inte köpa på mig en till sån här häst som ingen annan vill ha. Gulle behövde ju ridas varje dag på just det här sättet. Annars började han styvna till och sedan skulle han bli sned och sedan halt. Som han varit då jag började med honom. Och att då inte kunna ta ledigt eller åka bort.. Nej.. Det har varit jättejobbigt bara den här tiden då jag varit tvungen att avboka semester etc. Jag fick välja att låta hjärnan styra den här gången. Men åh vad ont det gjorde! Och vad det kändes som jag svek honom! Vet har ju tidigare sagt att hon tyckte jag skulle ta honom. Men hon höll med i mitt beslut iom att hon önskar mig en frisk häst utan allt extrajobb.
Så hösten har varit tuff därför också. Vi hade ju bondat så iom allt vi gått igenom. Även om jag inte ägde hästen så känner man ett sånt ansvar när hästen verkligen "gett sig själv" åt en.
Det är något jag tycker är väldigt jobbigt som tränare. Om man har hästen heltid så "ger sig" hästen ofta till en. Man "gör hästen till sin". Speciellt de här problemindividerna som tidigare bara haft ont, avskytt jobb och slagits för att slippa när andra pressat(utan att de vetat om smärtan givetvis) etc. När de väl blir friska och börjar gilla arbetet och inser att människan går att lita på får man en otrolig kontakt. De lägger verkligen sitt liv i ens händer.
Att då sen släppa dem känns som ett otroligt svek. Men man kan inte rädda alla tyvärr.
Eleven hade smitit in och tagit tagel från båda utan att jag visste och skickat iväg till sån som gör armbanden.
Det var otroligt uppskattat! Jag började storgrina då jag såg att hon dessutom tagit från lilla Gulle. Han var en fantastisk häst som jag lärt mig så mycket ihop med. Nu kan jag bära med mig ngt som minner om vår tid ihop.
Jag fick aldrig säga "hej då" iom att matten själv mådde så dåligt att hon inte orkade tala om vilken exakt dag det blev han togs bort. Så det här var en fantastisk gåva!
Så! Nu har jag pratat av mig! Har inte gjort det riktigt tidigare iom att man som tränare ska vara det starka och proffsiga och stötta. Skönt att få ur sig dock!