Smalhetsnormen och "att ta hand om sig själv" (utbruten från Dejtingtråden nr 30)

[monster1]

Lugnt. Jag tror också vi förstår varann i huvudsak, ville nog mest förtydliga det jag ansåg som ett missförstånd, eftersom vi trots allt pratar om mig specifikt och vad jag (inte) sagt

Absolut, det behöver det inte. Men här är väl en tydlig gränsdragning/skillnad känner jag. Jag anser att jag inte har det minsta ansvar för att "skydda" någon man från att höra nån av dina åsikter som denne kanske eventuellt kan ta illa upp av. Det får stå för dem, de är inte beroende av mig och behöver inte mitt beskydd. Och jag talar inte för alla män som nån slags utvald grupp-representant. Men du får förstås ta det så försiktigt du vill, eller ej

Jag tänker att vikt och "att vara vältränad/hälsosam" är lika känsligt för kvinnor, som potensen är för män.

 

[monster1]

Jag tänker att vikt och "att vara vältränad/hälsosam" är lika känsligt för kvinnor, som potensen är för män.

#inteallakvinnor

 

[Sezziyanen]

Jag tänker att vikt och "att vara vältränad/hälsosam" är lika känsligt för kvinnor, som potensen är för män.

Vikt/fysik är ganska känsligt (eller kanske snarare ska säga psykiskt påverkande) för många män också vad jag sett, iofs. Vi kan ju inte låtsas som att det inte finns manliga svåruppnåeliga kroppsideal i media heller för den delen. Potensen är också en sån "grej", visst är det så.

Personligen dock, återigen, tar jag inte åt mig om mina egenskaper avviker från det nån främmande kvinna uttalat vill ha hos de män hon ska dejta. Då är jag inte rätt för henne helt enkelt. Det är inget som påverkar min självkänsla, den kommer liksom inte därifrån. Och jag uttalar mig inte för andra män, de får de göra.

 

[Voeux]

Vikt/fysik är ganska känsligt (eller kanske snarare ska säga psykiskt påverkande) för många män också vad jag sett, iofs. Vi kan ju inte låtsas som att det inte finns manliga svåruppnåeliga kroppsideal i media heller för den delen. Potensen är också en sån "grej", visst är det så.

Personligen dock, återigen, tar jag inte åt mig om mina egenskaper avviker från det nån främmande kvinna uttalat vill ha hos de män hon ska dejta. Då är jag inte rätt för henne helt enkelt. Det är inget som påverkar min självkänsla, den kommer liksom inte därifrån. Och jag uttalar mig inte för andra män, de får de göra.

Det som är lite svårt med självkänsla är ju dock att man inte alltid kan välja varifrån den kommer. Jag tycker att jag har ganska bra både självkänsla och självförtroende, och framför allt så blir den ju bättre med åldern. Jag önskar dock att jag självsäkert kunde säga att jag inte tar åt mig av vad andra tycker, men jag kan som sagt inte alltid välja det själv heller. Jag har ett ganska tydligt exempel där en person kom åt en öm då. Jag har haft ett och samma komplex sedan jag var.. ja, kanske 12 år. Ett jättekomplex som påverkade mig väldigt mycket framför allt under tonåren, men även i vuxen ålder. När jag träffade min sambo så berättade han att hans vän har så himla höga krav på sina dejter. Exempelvis hade en tjej varit med dem på en fest, som den här vännen hade dejtat då. Vännen hade sagt att han gillade henne, men berättade för min sambo att det var just en sak med hennes utseende som han inte gillade. Detta var exakt samma sak som jag har komplex för. Dumt nog frågade jag sambon: "Men, hur såg hon ut då?" och han visade en bild. Hon var såklart väldigt vacker, och den här utseendedefekten som vännen hade ansett var inte i närheten av hur jag ser ut. Jag blev jätteledsen, och påmindes om att folk faktiskt tänker på det här. Och ser det. Jag känner mig fortfarande osäker när jag träffar den här personen eftersom jag vet om att han säkert tycker samma sak om mitt utseende.

Jag vet om att problemet ligger hos mig. Men som jag sa, vi kan inte alltid bestämma heller vilka osäkerheter som ligger hos oss. Just detta är så himla djupt rotat hos mig och satte spår i så unga år. Jag säger inte emot dig i att vi inte ansvarar för hur andra tar emot ett budskap. Personligen väger jag dock hur viktigt det är för mig att vädra någonting, emot hur någon eventuellt kan ta emot det. Och kommer alltid fram till att det inte är så himla viktigt att lufta mina åsikter, alltid.

 

[monster1]

Vikt/fysik är ganska känsligt (eller kanske snarare ska säga psykiskt påverkande) för många män också vad jag sett, iofs. Vi kan ju inte låtsas som att det inte finns manliga svåruppnåeliga kroppsideal i media heller för den delen. Potensen är också en sån "grej", visst är det så.

Personligen dock, återigen, tar jag inte åt mig om mina egenskaper avviker från det nån främmande kvinna uttalat vill ha hos de män hon ska dejta. Då är jag inte rätt för henne helt enkelt. Det är inget som påverkar min självkänsla, den kommer liksom inte därifrån. Och jag uttalar mig inte för andra män, de får de göra.

Så enkelt är det tyvärr inte. Jag kan inte minnas att en enda av mina killkompisar mätte sina midjor när de var 6 år tillexempel som jag och mina tjejkompisar gjorde. Hela ens liv genomsyras av hur man bör se ut, klä sig och vara för att duga som kvinna.
Tänk om vi pratade lika mycket om mäns potens och penisar som vi pratar om kvinnors bröst tex. Hur många tidningar innehåller bilder på halvnakna män inför varenda jäkla artikel vad den än handlar om osv. Det är inte jämförbart. Kvinnor hanteras som som om vi vore dekor, våra kroppar är överallt hela tiden.

 

[SaraXX]

Så enkelt är det tyvärr inte. Jag kan inte minnas att en enda av mina killkompisar mätte sina midjor när de var 6 år tillexempel som jag och mina tjejkompisar gjorde. Hela ens liv genomsyras av hur man bör se ut, klä sig och vara för att duga som kvinna.
Tänk om vi pratade lika mycket om mäns potens och penisar som vi pratar om kvinnors bröst tex. Hur många tidningar innehåller bilder på halvnakna män inför varenda jäkla artikel vad den än handlar om osv. Det är inte jämförbart. Kvinnor hanteras som som om vi vore dekor, våra kroppar är överallt hela tiden.

Jag håller absolut med om att smalhetsnormen är olika för kvinnor och män generellt, men visst finns det individuella variationer och variationer i olika grupper/familjer/miljöer.

Jag tex mätte aldrig någonsin min midja, tror knappt att jag vägde mig, förrän jag i sena tonåren blev ihop med en man som själv mätte sin midja regelbundet, vägde sig 2 ggr per dag osv. Jag vet ingen av mina tjejkompisar som gjorde det heller, även om det ju säkert förekom. Vi diskuterade inte vikt.

Bedrövligt är det oavsett, jag hoppas att det är bättre i de generationer som växer upp idag men det är väl tveksamt.

 

[monster1]

Jag håller absolut med om att smalhetsnormen är olika för kvinnor och män generellt, men visst finns det individuella variationer och variationer i olika grupper/familjer/miljöer.

Jag tex mätte aldrig någonsin min midja, tror knappt att jag vägde mig, förrän jag i sena tonåren blev ihop med en man som själv mätte sin midja regelbundet, vägde sig 2 ggr per dag osv. Jag vet ingen av mina tjejkompisar som gjorde det heller, även om det ju säkert förekom. Vi diskuterade inte vikt.

Bedrövligt är det oavsett, jag hoppas att det är bättre i de generationer som växer upp idag men det är väl tveksamt.

Vad bra, jag är född på sena 70 talet så det här var runt -82 ca då skulle alla banta och det var väldigt viktigt att vara smal. Under heroin chic trenden var jag i tidiga tonåren. Är uppväxt med mycket av det som tas upp här https://www.instagram.com/henrikwahlstroem/

 

[monster1]

http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:196713/FULLTEXT01 Här är en uppsats på ämnet för den som är nyfiken.

 

[_Taggis_]

Jag vet om att problemet ligger hos mig. Men som jag sa, vi kan inte alltid bestämma heller vilka osäkerheter som ligger hos oss. Just detta är så himla djupt rotat hos mig och satte spår i så unga år. Jag säger inte emot dig i att vi inte ansvarar för hur andra tar emot ett budskap. Personligen väger jag dock hur viktigt det är för mig att vädra någonting, emot hur någon eventuellt kan ta emot det. Och kommer alltid fram till att det inte är så himla viktigt att lufta mina åsikter, alltid.

Detta är väl egentligen det som en hade hoppats att alla kunde ha i bakhuvudet. Sitt eget behov av att vädra sina åsikter kontra vilken mottagare som kan finnas där. En kan också välja vad en vädrar och när och till vem.

 

[miumiu]

Som fd ätstörd person själv tycker jag att såna här diskussioner är rätt intressanta. Nu dejtar jag ju inte själv och har inte gjort på typ 100 år men när jag var singel hade jag ganska specifika utseenden som jag drogs till. Gärna smal. Men absolut inte tränat smal, inga stora muskler eller så. Hellre lite mullig eller så. Vet inte själv varför, men jag tror att en tränad kropp för mig signalerade att personen la ner tid på att träna den och brydde sig för mycket, helt enkelt. Det ville jag inte ha. Jag ville ha någon som var typ ”omedveten” om sitt utseende.

Nu är jag ju betydligt äldre och lägger inte nån större vikt vid folks utseenden längre alls, dom får bry sig eller inte bry sig bäst dom vill. Min partner som jag haft i 10+ år har pendlat upp och ner runt 15 kg i vikt (pga sjukdom, främst) och det har ingen som helst inverkan på hur jag ser honom. Senast igårkväll när vi satt och kollade Peaky Blinders i soffan uttryckte han dock en önskan om att ”bli mera rippad” själv när en av killarna i serien stod och hoppade hopprep barbröstad. Och fine, skulle det göra honom lyckligare att ha magrutor så kör på liksom. Ser dock inte att det kommer hända

 

[Voeux]

Vad bra, jag är född på sena 70 talet så det här var runt -82 ca då skulle alla banta och det var väldigt viktigt att vara smal. Under heroin chic trenden var jag i tidiga tonåren. Är uppväxt med mycket av det som tas upp här https://www.instagram.com/henrikwahlstroem/

Älskar hans konto och har lärt mig mycket om just smalnormen genom hans påminnelser om vad vi faktiskt växte upp med.

Spoiler: Detta kan vara triggande

Jag minns redan i mellanstadiet hur vi började tycka att man "svullade" om man hämtade en andra portion på skollunchen, samt att vi var avundsjuka på de som visade sig vara underviktiga på skolsyrrans årliga hälsokontroll. Själv lindade jag bandage runt bysten i femte och sjätte klass för att jag inte ville att det skulle synas att jag börjat få kurvor. Som följdes av tonår med periodvis självsvält och stor mängd löpning som ofta gjorde att jag hade benhinneinflammation. I gymnasiet vägde jag 54 kg på mina 167 cm och tyckte fortfarande att jag var tjock, och jag hade vänner som gick på sån där NaturDiet dryck så man skulle få i sig 500 kcal om dagen men inte mer. En av dem svimmade i trappan i skolan. Såhär har det sett ut för de flesta av mina vänner när vi pratar om smalnorm och kroppshets, jag blir så sjukt ledsen när jag tänker på det.

 

[nullo-modo]

Vad bra, jag är född på sena 70 talet så det här var runt -82 ca då skulle alla banta och det var väldigt viktigt att vara smal. Under heroin chic trenden var jag i tidiga tonåren. Är uppväxt med mycket av det som tas upp här https://www.instagram.com/henrikwahlstroem/

Är född 82 och i 6 års åldern hade jag och mina kompisar inte en tanke på att mäta eller väga mig.
Beror nog på var en växt upp.

 

[monster1]

Älskar hans konto och har lärt mig mycket om just smalnormen genom hans påminnelser om vad vi faktiskt växte upp med.

Spoiler: Detta kan vara triggande

Jag minns redan i mellanstadiet hur vi började tycka att man "svullade" om man hämtade en andra portion på skollunchen, samt att vi var avundsjuka på de som visade sig vara underviktiga på skolsyrrans årliga hälsokontroll. Själv lindade jag bandage runt bysten i femte och sjätte klass för att jag inte ville att det skulle synas att jag börjat få kurvor. Som följdes av tonår med periodvis självsvält och stor mängd löpning som ofta gjorde att jag hade benhinneinflammation. I gymnasiet vägde jag 54 kg på mina 167 cm och tyckte fortfarande att jag var tjock, och jag hade vänner som gick på sån där NaturDiet dryck så man skulle få i sig 500 kcal om dagen men inte mer. En av dem svimmade i trappan i skolan. Såhär har det sett ut för de flesta av mina vänner när vi pratar om smalnorm och kroppshets, jag blir så sjukt ledsen när jag tänker på det.

Ja det är helt sjukt en del grejer man läser nu. Inte konstigt att ens relationer var väldigt märkliga i tonåren med :P.

 

[Fruentimber]

Jag håller absolut med om att smalhetsnormen är olika för kvinnor och män generellt, men visst finns det individuella variationer och variationer i olika grupper/familjer/miljöer.

Ja, givetvis. Det kan man ju dock inte framhålla som någon typ av argument. En norm är en norm, även om man själv inte tillhör/inte anser sig tillhöra normen.

 

[Fruentimber]

Jag är född -87 och växte upp med en stark, tydlig smalhetsnorm. Även om man inte stod och mätte sig som 6-åring, så behöver vi inte låtsas om som att den inte existerade även då.

 

[_Taggis_]

Jag är född -84 och jag minns tydligt hur smalhetsnormen påverkade mitt liv. Jag började rida -91 och det talades tidigt om viktgränser på olika ponnyer och hästar, det handlade om att banta för att få rida sin favorithäst osv. Jag kände mig tjock under hela skoltiden. Jag hade väl olyckligtvis ganska smala kompisar, jag var kort och ganska normalkurvig. Tjock-tjock var jag aldrig men lite mullig och av naturen rundare än dom. Jag var ett rörligt aktivt barn men ändå grövre än mina kompisar och det har alltid stört mig, kan minnas det tillbaka till lågstadietiden.
Jag blev sedan sjuk i anorexi under mina senare tonår men jag har konstigt nog inga direkta minnen av att jag då var så brydd i hur andra såg på min kropp. Det var betydligt värre med den biten när jag gick i grundskolan och var lite rund. Jag flyttade mina ideal under sjukdomsåren och skapade mer egna gränser, och detta har jag fortfarande kvar. Jag har svårt att ta emot komplimanger om mitt utseende för det är så ytligt tycker jag, jag vet att män gillar mig och tycker jag är snygg men det har absolut ingen betydelse för mig. Om jag inte är bekväm spelar det ingen roll alls vad andra anser, först när jag är i en vikt jag är okej med så är jag god nog.

Har läst uppsatsen i @monster1 inlägg #88 och det är skrämmande hur väl jag känner igen allt. Det borde vara sånt i undervisningen i grundskolan.

 

[Sezziyanen]

Det som är lite svårt med självkänsla är ju dock att man inte alltid kan välja varifrån den kommer. Jag tycker att jag har ganska bra både självkänsla och självförtroende, och framför allt så blir den ju bättre med åldern. Jag önskar dock att jag självsäkert kunde säga att jag inte tar åt mig av vad andra tycker, men jag kan som sagt inte alltid välja det själv heller. Jag har ett ganska tydligt exempel där en person kom åt en öm då. Jag har haft ett och samma komplex sedan jag var.. ja, kanske 12 år. Ett jättekomplex som påverkade mig väldigt mycket framför allt under tonåren, men även i vuxen ålder. När jag träffade min sambo så berättade han att hans vän har så himla höga krav på sina dejter. Exempelvis hade en tjej varit med dem på en fest, som den här vännen hade dejtat då. Vännen hade sagt att han gillade henne, men berättade för min sambo att det var just en sak med hennes utseende som han inte gillade. Detta var exakt samma sak som jag har komplex för. Dumt nog frågade jag sambon: "Men, hur såg hon ut då?" och han visade en bild. Hon var såklart väldigt vacker, och den här utseendedefekten som vännen hade ansett var inte i närheten av hur jag ser ut. Jag blev jätteledsen, och påmindes om att folk faktiskt tänker på det här. Och ser det. Jag känner mig fortfarande osäker när jag träffar den här personen eftersom jag vet om att han säkert tycker samma sak om mitt utseende.

Jag vet om att problemet ligger hos mig. Men som jag sa, vi kan inte alltid bestämma heller vilka osäkerheter som ligger hos oss. Just detta är så himla djupt rotat hos mig och satte spår i så unga år. Jag säger inte emot dig i att vi inte ansvarar för hur andra tar emot ett budskap. Personligen väger jag dock hur viktigt det är för mig att vädra någonting, emot hur någon eventuellt kan ta emot det. Och kommer alltid fram till att det inte är så himla viktigt att lufta mina åsikter, alltid.

Jag håller ju med om detta du skriver här, dvs hur man ska bete sig. Hoppas du inte tror att jag alltid "luftar mina åsikter" mot folk som värsta buffeln. För mig kallas det social kompetens, och en viss grad av klass. Jag har ju aldrig påstått att man ska slänga ur sig vad än man tycker och tänker i alla situationer.

Det jag skrev var att folk får tala för sig själva, och att i den världen vi lever i så kommer man alltid stöta på något som möjligen kan upplevas stötande och kränkande. Hur man hanterar detta är avgörande för ens eget välmående. Jag kan nog absolut höra saker som kan göra mig illa till mods. Men jag kan inte få alla människor på planeten att lyda och aldrig säga nått som kan "trigga" nån osäkerhet eller annat jag kanske har. Jag kan dock jobba med min egna förmåga att hantera sånt, precis som jag gjort med stress, ångest mm.

 

[Sezziyanen]

Så enkelt är det tyvärr inte. Jag kan inte minnas att en enda av mina killkompisar mätte sina midjor när de var 6 år tillexempel som jag och mina tjejkompisar gjorde. Hela ens liv genomsyras av hur man bör se ut, klä sig och vara för att duga som kvinna.
Tänk om vi pratade lika mycket om mäns potens och penisar som vi pratar om kvinnors bröst tex. Hur många tidningar innehåller bilder på halvnakna män inför varenda jäkla artikel vad den än handlar om osv. Det är inte jämförbart. Kvinnor hanteras som som om vi vore dekor, våra kroppar är överallt hela tiden.

Ursäkta, men när har jag sagt att allt är enkelt?
"Vi" pratar i samhället extremt mycket om hur män ska se ut också. Men ärligt talat ser jag inte den här jämförelsedebatten som produktiv alls. Du kan alltid säga "men x är värre". För mig så vill jag att det ska bli bättre för både män och kvinnor. Jag har inte som mål att män ska må bättre i relation till kvinnor.

Du har bestämt dig här verkar det som, så det finns ingen idé för mig att tala med dig mer om saken. Känns inte produktivt.

Tråden spinner nu iväg på allt möjligt om "smalhetsnormen" och har snart inget att göra med trådstarten längre. Jag har inget större intresse av att diskutera det här. Jag har mina åsikter om detta, men jag tror inte de passar in på det här forumet, haha

 

[SaraXX]

Är född 82 och i 6 års åldern hade jag och mina kompisar inte en tanke på att mäta eller väga mig.
Beror nog på var en växt upp.

Jag tror också på var. Det @Voeux skriver känner jag inte igen öht, fasansfullt ju! Jag är född -79.

Jag kan inte komma ihåg att min mamma tex någonsin har nämnt sin vikt eller vad hon åt på det viset. På högstadiet åt jag rejäla lass och tog alltid om. Jag var galet hungrig jämt! Ingen sa något om det.

Jag är uppvuxen på landsbygden och gick på högstadiet i en småstad, om det nu spelar någon roll.

 

[SaraXX]

Ja, givetvis. Det kan man ju dock inte framhålla som någon typ av argument. En norm är en norm, även om man själv inte tillhör/inte anser sig tillhöra normen.

Nej det är inget argument, och det hoppas jag att ingen tog det som.
Ja, normen är smal.