Små barn och döden

[Sofie.S]

Barnens morfar var med i en olycka i höstas och vår femåriga dotter tog det väldigt hårt och blev väldigt orolig. Hon var rädd att morfar skulle dö fast han hade tur i olyckan och ”bara” fick två olika frakturer. Vi pratade och pratade och hon fick träffa och ringa morfar extra mycket den perioden.
Nu i dagarna blev ett av våra djur sjuka och hon kopplade genast ihop det med döden.

Hon frågar så himla stora frågor, kommer farmor dö? Kommer du att dö? Kommer jag att dö?
Jag kan ju inte ljuga och säga nej, men svaren gör henne helt hysteriskt ledsen.
Jag förklarar att hon kommer leva jätte länge och jag lika så. Då kopplar hon ålder med döden och blir hysterisk över att farmor är gammal.
Det känns som vad jag än säger blir hon hysterisk!
Hur tacklar ni dessa frågor om döden?

 

[tanten]

Barnens morfar var med i en olycka i höstas och vår femåriga dotter tog det väldigt hårt och blev väldigt orolig. Hon var rädd att morfar skulle dö fast han hade tur i olyckan och ”bara” fick två olika frakturer. Vi pratade och pratade och hon fick träffa och ringa morfar extra mycket den perioden.
Nu i dagarna blev ett av våra djur sjuka och hon kopplade genast ihop det med döden.

Hon frågar så himla stora frågor, kommer farmor dö? Kommer du att dö? Kommer jag att dö?
Jag kan ju inte ljuga och säga nej, men svaren gör henne helt hysteriskt ledsen.
Jag förklarar att hon kommer leva jätte länge och jag lika så. Då kopplar hon ålder med döden och blir hysterisk över att farmor är gammal.
Det känns som vad jag än säger blir hon hysterisk!
Hur tacklar ni dessa frågor om döden?

Liv och död är rågor som berör oss alla.
Just för barn kan det vara plågsamt, speciellt i vissa äldrar.

Minns att jag själv grät massor som ganska liten över att mina föräldrar skulle dö. För mig var det en fas som effektivt försvann i senare ålder.

Barn ska inte skyddas från allt obehagligt. Dt hjälper dem inte vidare i livet. Att se ett barn bli hysterisk över tankar om döden måste vara väldigt jobbigt. Men det blir inte bättre av att släta över elelr dölja tror jag. Alla miljoner människor som levt har också dött. Många gamla är också "färdiga" med sina liv och är inte alls rädda för döden.

Vi lever vidare i människors minnen och berättelser. Många lever kvar i sina verk. Hus de byggt. Hantverk de gjort, samhällsinsatser etc.

Sitt amatörråd är att helt enkelt inte uteslutna döden i samtalen. Men snarare skjuta över perspektivet i det som består efter att någon dött. Minnen och verk.

Att prata om fina minnen av människor kanske kan vara en väg.

 

[Honungshumlan]

Pernilla Stalfelt tycker jag skriver avdramatiserande, lite komiskt och filosofiskt på barns vis om döden i Dödenboken.
Vi har lånat den på biblioteket och läst med fyraåringen. Han är inte riktigt där än att han riktigt förstår vad döden är, men när det går upp för honom kommer vi att låna den igen och läsa.
Det är skönt att kunna få igång en dialog utifrån en bok tycker jag när det gäller lite svåra frågor.

 

[superstar]

Min fyraåring har varit i just den där fasen, förra hösten (väldigt tidigt känns det som, jag räknar nog med att den kommer tillbaka igen ) och jag försökte då läsa på en del om detta med att prata med barn om döden. Minns att jag läste ett råd om att vara ärlig, våga prata om det men också lyckas hitta vidare i samtalet när det blir ett ältande/väldigt ledsamt eller liknande och att man då kunde säga något i stil med "nu har vi ju pratat en massa om döden, kan vi inte prata om livet nu" och det fungerade bra för oss.

Jag förstår hur jobbigt det är för dig, jag får nästan ångest bara att tänka på det. En dag grät hon i bilen hela vägen hem för att hon insett att hon själv skulle dö ❤ Jag är själv rädd för döden och tänke ratt det kan bero på att jag inte fick tillfälle att prata om det som barn...

Just det, vi köpte "dödenboken" efter tips här på buke (tror jag det var, finns nog flera trådar om liknande frågor) men den gjorde allt mycket värre, för vårt barn iaf, hon tyckte att den var superläskig. Kanske fungerar bättre när hon blir äldre...

 

[trazel]

Med mina barn (nu 7 och 9 år) har jag alltid svarat sanningsenligt. Deras farfar är väldigt sjuk och har hängt på en skör tråd många gånger vid det här laget, och när barnen frågar om han kommer att dö så svarar vi att vi inte vet, vi får hoppas att han inte gör det - men hans kropp kanske inte orkar mer. Jag har medvetet undvikit att jämföra det med att somna in (herregud vad svårt det då hade varit att få dem att somna på kvällen) och att dra likhetstecken mellan död och sjukdom. De gånger barnens farfar varit riktigt dålig har han ju varit på sjukhus, och när lilla (då 5 år) blev inlagd blev han rädd att han kanske skulle dö. Givetvis fick det förklaras att han inte skulle dö, utan bara få medicin så han blev frisk.

Jag har inte svårt att prata om döden, jag tycker den är fascinerande och något som jag diskuterar väldigt ofta i min yrkesroll. Min sambo har betydligt svårare att prata om döden. Han tror ungefär att om man pratar om den så kommer den inträffa... Så vi får dela på det lite, hellre att barnen vet än att man lindar in svar så de får skapa egna bilder som kanske är ännu värre än sanningen. Då är sanningen bättre tänker jag. Sen vad som är sant om vad som händer efter döden är ju mer en existentiell fråga, men det konkreta är ju lättare att svara på. Personen är död, kommer inte tillbaka, begravning/kremering/urnsättning kommer att ske på ett eller annat sätt etc.