Slutar man någonsin att känna sig en liten gnutta osäker?

[Mineur]

Jag har hittat mig en helt underbar karl och har hängt ihop med denne i lite drygt ett år nu. Vi har ett fantastiskt fint förhållande, jag känner mig oerhört respekterad och uppskattad, och vi är väldigt öppna med varandra på alla sätt och vis. Jag är övertygad om att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom, och tvivlar aldrig någonsin på det när vi är tillsammans.

Men. När vi inte är tillsammans. När vi inte är tillsammans, är det för det mesta underbart då också och vi kommunicerar dagligen över telefon, WhatsApp och liknande. I 9 fall av 10 är det inga problem alls, jag känner mig stensäker på allt och lycklig över att ha hittat denna man.

Men så kommer det stunder, stunder som ikväll då jag överfalls av vad som börjar som en liten tillstymmelse till tvivel men som snart lyckats sprida sig och skapa ett helt nät av osäkerhet i mig. Det är liksom som att jag kastas tillbaka till tiden då vi precis börjat träffas, och då jag hakade upp mig på minsta skiljetecken, minsta uteblivna svar.

Idag har han inte svarat på mitt meddelande som jag skickade i eftermiddags vid 17, och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Jag har varit upptagen med jobb och annat, och han hade planer med familjen nu på kvällen. Men trots att jag vet detta, trots att jag kan se logiska skäl till varför han inte har hört av sig, så sitter jag här nu och gör mig själv mer och mer osäker för varje minut som går. För han har ju inte skrivit till mig på hela kvällen, även om jag kan se att han var online för så lite som en timme sedan.

Det är som sagt oerhört sällan sådant här händer, och jag är helt övertygad om att det är jag som gör en enorm höna av en väldigt liten fjäder, men i alla fall. Kommer det alltid att vara såhär? Blir man någonsin riktigt säker på en annan person? Kommer jag någonsin att våga tänka helt rationellt, ignorera episoder som dessa, och vara 110% trygg i ett förhållande?

Jag älskar den här människan så vansinnigt mycket, och blotta tanken på att något skulle gå fel gör fruktansvärt ont.

 

[cirkus]

Jag är väl så säker man kan bli på min sambo. Jag hade dock aldrig stått ut med att behöva ha ständig kontakt för att känna mig så säker som jag gör.

 

[Mineur]

Jag är väl så säker man kan bli på min sambo. Jag hade dock aldrig stått ut med att behöva ha ständig kontakt för att känna mig så säker som jag gör.

Tack för ditt svar.

Det är inte så att jag känner att jag måste ha ständig kontakt, absolut inte. Det kan gärna gå - och går ganska ofta - flera timmar mellan svaren. Jag tycker inte att jag är särskilt krävande som flickvän, även om jag är lite osäker av mig och behöver en skopa bekräftelse ibland. Men vanligtvis är jag faktiskt rätt klok och rationell

Någonstans tror jag att det beror på min egen envishet och de förväntningar jag på vald situation, när det blir såhär. Jag hade inte tänkt att konversationen skulle ta stopp där den gjorde, och därför har jag svårt att acceptera att den gjorde det. Hade mitt senaste meddelande bara varit "Okej!", "Jag håller med!" eller liknande så hade det varit en helt annan grej. Som det var nu berättade jag dock om något ganska significant som hänt på jobbet och förväntade mig hans feedback på det, som alltså uteblivit hittills. Och då tycker jag helt plötsligt att det blir jobbigt att hantera.

Vet inte om det är begripligt för någon annan, men det är det närmaste en vettig själv-analys jag kommit hittills i alla fall. Jag är ett kontroll-freak som har nära till oro, och det är något jag måste försöka jobba med.

 

[yodadog]

Jag var nog så tidigare i mitt förhållande också, men nu efter 2,5 år så kan det gå måååånga timmar innan jag ens märker om han inte har hört av sig, haha. Och det beror inte på att jag älskar honom mindre, men jag vet ju att han är där. Det är inte konstigt att känna som du gör men du får försöka chilla lite

 

[em-pirre]

Man får helt enkelt bestämma sig för att sluta. Antingen finns det en logisk förklaring till utebliven kontakt, eller så gör det inte det. Oavsett kan du inte påverka. Blir det sedan så att han inte känner likadant så kan du inte påverka det heller.

 

[Blimblom]

Flera timmar mellan svaren är ändå rätt bra med kontakt, min sambo svarar oftast inte alls på sms, blir glatt överraskad om det kommer ett svar Nu har vi varit tillsammans i snart 6 år, så mig rör det inte i ryggen, det är sån han är bara, en dålig svarare på sms.

I början och när vi inte bodde ihop var han såklart bättre, men det kunde ändå ta ett tag innan svar, och ibland kom inget alls, innan vi faktiskt blev tillsammans och precis i början av förhållandet blev jag fundersam och osäker. Men det gick över fort.

Slappna av och fundera inte så mycket på det han har säkert läst det och tänkt "jag svarar sen när jag har tid"

Är också orolig av mig, överanalyserar gärna saker och har något kontrollbehov. Jag får säga till mig själv att "visst, det värsta kan hända, men antagligen inte, och inte mår jag bättre av att gå runt och oroa mig för saker som kanske kommer att hända, och saker jag ändå inte kan påverka överhuvudtaget" och försöka släppa oron bara.

 

[Mineur]

Jag var nog så tidigare i mitt förhållande också, men nu efter 2,5 år så kan det gå måååånga timmar innan jag ens märker om han inte har hört av sig, haha. Och det beror inte på att jag älskar honom mindre, men jag vet ju att han är där. Det är inte konstigt att känna som du gör men du får försöka chilla lite

Åh men tack, det var precis ett sådant här svar som jag hoppades att någon skulle ge. Det är alltid trevligt att veta att man inte är helt uppåt väggarna galen i alla fall... Jag ska försöka chilla lite - som tur är känner jag inte sådär mer än max en gång i månaden eller så på senaste, så det är kanske påväg bort trots allt

Man får helt enkelt bestämma sig för att sluta. Antingen finns det en logisk förklaring till utebliven kontakt, eller så gör det inte det. Oavsett kan du inte påverka. Blir det sedan så att han inte känner likadant så kan du inte påverka det heller.

Tänk vad skönt det vore att ha en hjärna som var så lydig och fungerade så rationellt! Jag ska jobba på saken...

Flera timmar mellan svaren är ändå rätt bra med kontakt, min sambo svarar oftast inte alls på sms, blir glatt överraskad om det kommer ett svar Nu har vi varit tillsammans i snart 6 år, så mig rör det inte i ryggen, det är sån han är bara, en dålig svarare på sms.

I början och när vi inte bodde ihop var han såklart bättre, men det kunde ändå ta ett tag innan svar, och ibland kom inget alls, innan vi faktiskt blev tillsammans och precis i början av förhållandet blev jag fundersam och osäker. Men det gick över fort.

Slappna av och fundera inte så mycket på det han har säkert läst det och tänkt "jag svarar sen när jag har tid"

Är också orolig av mig, överanalyserar gärna saker och har något kontrollbehov. Jag får säga till mig själv att "visst, det värsta kan hända, men antagligen inte, och inte mår jag bättre av att gå runt och oroa mig för saker som kanske kommer att hända, och saker jag ändå inte kan påverka överhuvudtaget" och försöka släppa oron bara.

Jag tror att en del av anledningen till varför jag blir såhär är att han är så otroligt bra på att svara snabbt annars. Det var något som jag nästan tyckte var lite jobbigt i början då jag inte alls var van vid så tät kontakt, men nu har jag liksom vant mig vid det så då blir det extra märkbart när det plötsligt går lite längre mellan varven.

Men tack, jag ska försöka vara mer som du. Jag har blivit rätt bra på att kontrollera min hjärna och min oro efter några års träning, men ibland skiner det gamla igenom lite grann.

 

[Mineur]

Jag kände mig inte så lite löjlig när jag tio minuter efter att ha skapat denna tråden, fick svar från pojkvännen som plötsligt var väldigt social...

Men faktum kvarstår fortfarande att jag ibland, om än sällan, låter min överanalyserande hjärna ta övertaget och att det besvisligen är något som jag måste fortsätta jobba med.

Tack alla för er input!

 

[em-pirre]

Tänk vad skönt det vore att ha en hjärna som var så lydig och fungerade så rationellt! Jag ska jobba på saken...

nej den är ju inte det. Men nån gång måste man bara släppa oron. Det går ju inte på en sekund förstås.

 

[Gimlan]

nej den är ju inte det. Men nån gång måste man bara släppa oron. Det går ju inte på en sekund förstås.

Jag håller med @em-pirre , både i att man måste välja och att det tar tid.

 

[Blimblom]

Jag tror att en del av anledningen till varför jag blir såhär är att han är så otroligt bra på att svara snabbt annars. Det var något som jag nästan tyckte var lite jobbigt i början då jag inte alls var van vid så tät kontakt, men nu har jag liksom vant mig vid det så då blir det extra märkbart när det plötsligt går lite längre mellan varven.

Men tack, jag ska försöka vara mer som du. Jag har blivit rätt bra på att kontrollera min hjärna och min oro efter några års träning, men ibland skiner det gamla igenom lite grann.

Ja okej! Ja då förstår jag att du börjar undra klart, fellow orolig själ och allt jag blev ju härdad lite från början

jag är osäker och orolig på en massa andra sätt, bara just detta som inte oroar mig längre ;D måste träna vidare jag med på att släppa oron...

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har funderat lite på den här tråden och här är mina reflektioner:

Jag kände mig inte så lite löjlig när jag tio minuter efter att ha skapat denna tråden, fick svar från pojkvännen som plötsligt var väldigt social...

Först och främst - varför ska du känna dig mer löjlig efter att han ha hört av sig än du gjorde innan? Oavsett om han inte hade hört av sig på tre dygn hade den initiala oron från din sida, efter bara nån timme vad jag förstår, varit så pass irrationell att det är något du bör jobba med. Det är inte mindre "dumt" (missförstå mig rätt) att ha oroat sig och sen visade det sig att nåt var fel, oavsett om killen hör av sig eller ej ska du inte bli så påverkad efter så kort tid att du blir orolig. Det kan låta som att jag märker ord men jag tror att det är viktigt att påverka - annars hamnar man i, återigen, att man bara känner sig trygg så länge han hör av sig "som han ska".

Jag är ju i en relation med en person som jag är otroligt kär i och inte vill mista för allt i världen. Jag kan bli fysisk illamående när jag tänker på att nåt ska hända, att han ska sluta vara kär i mig, att han ska tröttna etc etc. Men - jag bara vägrar vara en person som är så fokuserad på min partner att allt "stannar upp" bara för att han inte hör av sig eller för att vi bråkat. Jag har varit sån förut men i mina egna ögon blev jag bara för patetisk, för tramsig, för beroende, när jag inte kunde carry on med mina grejer bara för att han inte hörde av sig. Som om mitt liv, mina grejer, inte var viktiga liksom. Jag säger inte att DU ska tänka så här, eller att du gör fel, men för mig, personligen, blev det bara för frustrerande att se mig själv som en person jag inte kände igen mig som: tjejen som sitter och kollar telefonen nervöst för att HAN kan ha SMS:at.

För mig blev det viktigaste att hålla huvudet kallt, lita på mig själv och vår relation och inte minst: se till att mitt liv, mitt jag, inte står och faller med min partner.

 

[Raderad medlem 6459]

kan låta som att jag märker ord men jag tror att det är viktigt att påverka - annars hamnar man i, återigen, att man bara känner sig trygg så länge han hör av sig "som han ska".

Meh. Påpeka menade jag.

 

[cherie]

Jag har hittat mig en helt underbar karl och har hängt ihop med denne i lite drygt ett år nu. Vi har ett fantastiskt fint förhållande, jag känner mig oerhört respekterad och uppskattad, och vi är väldigt öppna med varandra på alla sätt och vis. Jag är övertygad om att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom, och tvivlar aldrig någonsin på det när vi är tillsammans.

Men. När vi inte är tillsammans. När vi inte är tillsammans, är det för det mesta underbart då också och vi kommunicerar dagligen över telefon, WhatsApp och liknande. I 9 fall av 10 är det inga problem alls, jag känner mig stensäker på allt och lycklig över att ha hittat denna man.

Men så kommer det stunder, stunder som ikväll då jag överfalls av vad som börjar som en liten tillstymmelse till tvivel men som snart lyckats sprida sig och skapa ett helt nät av osäkerhet i mig. Det är liksom som att jag kastas tillbaka till tiden då vi precis börjat träffas, och då jag hakade upp mig på minsta skiljetecken, minsta uteblivna svar.

Idag har han inte svarat på mitt meddelande som jag skickade i eftermiddags vid 17, och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Jag har varit upptagen med jobb och annat, och han hade planer med familjen nu på kvällen. Men trots att jag vet detta, trots att jag kan se logiska skäl till varför han inte har hört av sig, så sitter jag här nu och gör mig själv mer och mer osäker för varje minut som går. För han har ju inte skrivit till mig på hela kvällen, även om jag kan se att han var online för så lite som en timme sedan.

Det är som sagt oerhört sällan sådant här händer, och jag är helt övertygad om att det är jag som gör en enorm höna av en väldigt liten fjäder, men i alla fall. Kommer det alltid att vara såhär? Blir man någonsin riktigt säker på en annan person? Kommer jag någonsin att våga tänka helt rationellt, ignorera episoder som dessa, och vara 110% trygg i ett förhållande?

Jag älskar den här människan så vansinnigt mycket, och blotta tanken på att något skulle gå fel gör fruktansvärt ont.

Jag var precis som dig en gång i tiden. Om inte värre. Om jag eller sambon hittar gamla brev eller något annat från det förflutna, så kan vi bli lite chockad över hur osäker jag var. Hur mycket bekräftelse jag behövde för att känna mig trygg. Det tog aldrig slut! Nu i efterhand kan jag se att det var väldigt skevt. Det här draget hos mig fanns redan innan vi blev ett par. Vi hade haft kontakt på internet i ett år innan jag ens vågade träffa honom, men allt var nära att rinna ut i sanden på grund av min osäkerhet.

Men, jag är 110% trygg nu. Efter 10 år tillsammans. Jag vet inte när vändningen kom - tryggheten har nog successivt vuxit fram. Jag "tränade" aldrig på att vara självständig, att stå ut utan bekräftelse, att lära mig leva med ovissheten och otryggheten. Tvärtom, min sambo överöste mig med bekräftelse. Omhuldade mig. Någonstans därifrån började jag successivt tro på oss, på honom, på mig själv.

Jag är en helt annan person i dag, och vårt förhållande likaså. Jag känner mig trygg till hundra procent - både i vårt förhållande, men också i mig själv. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men någonstans så tror jag ändå att det beror på att han blev min trygga bas varifrån jag sedan kunde utvecklas. Det låter kanske konstigt, och dessutom rimmar det ganska illa med den individualistiska normen som råder, men det är det enda sättet som jag kan förklara det på.

Eller - så var jag bara ung när vi träffades och jag växte upp och blev äldre, klokare. Det har säkert bidragit en hel del. Men jag tror fortfarande att hans villkorslösa kärlek och omtanke bidrog till att jag blev både klokare och tryggare

 

[Fille]

Du är inte ensam! Jag är precis som dig, tror i mitt fall att det handlar om mitt kontrollbehov och svartsjuka. Nu är jag inte extrem på något sätt (tycker varken jag eller karln, vi har pratat om det) men ja, då o då kommer oroligheten upp...

 

[Raderad medlem 6459]

@cherie Min partner är typen som överöser mig med kärlek och komplimanger och 'uppmärksamhet' - han bekräftar mig otroligt mycket. Men - jag skulle aldrig någonsin i hela världen vilja att han kände att jag är så osäker så han måste bete sig så för att jag inte ska bli orolig. Det skulle kännas fruktansvärt att veta att jag är så himla osäker på oss och på mig själv att han seriöst måste se till att SMS:a mig snabbt så att jag inte ska bli helt nipprig. Därför har jag alltid sett det som mina issues = mitt ansvar. Det ska inte ligga på honom att läka mig med sin kärlek och uppmärksamhet utan jag vill att han ska känna att det finns noll press från min sida när det gäller sånt. Nu vet jag att varenda jädra SMS och kärleksord från honom kommer helt frivilligt och utan press och för att han vill och det känns mycket finare för mig .

Dessutom tycker jag, personligen, att det skulle vara så gräsligt osexigt att vara den "osäkra flickvännen" som man måste komma ihåg att gulla med så jag inte säckar ihop av oro. Bara tanken på att han skulle sitta på nån fest och tänka "just ja, måste svara på det där SMS:et så hon inte tror att nåt är fel" får mig att rysa. Stunder av oro och tvivel, fine. Men konstant? Där tror jag till och med min partner skulle lessna och känna att antingen litar jag på honom och på oss eller så får det vara. Och då har han ändå oceaner av tålamod.

 

[Niyama]

Nu vet jag att varenda jädra SMS och kärleksord från honom kommer helt frivilligt och utan press och för att han vill och det känns mycket finare för mig .

Fast det fanns väl inget i @cherie s inlägg som tyder på att hennes partner inte gjorde detta helt frivilligt och för att han ville?

 

[Niyama]

Jag var precis som dig en gång i tiden. Om inte värre. Om jag eller sambon hittar gamla brev eller något annat från det förflutna, så kan vi bli lite chockad över hur osäker jag var. Hur mycket bekräftelse jag behövde för att känna mig trygg. Det tog aldrig slut! Nu i efterhand kan jag se att det var väldigt skevt. Det här draget hos mig fanns redan innan vi blev ett par. Vi hade haft kontakt på internet i ett år innan jag ens vågade träffa honom, men allt var nära att rinna ut i sanden på grund av min osäkerhet.

Men, jag är 110% trygg nu. Efter 10 år tillsammans. Jag vet inte när vändningen kom - tryggheten har nog successivt vuxit fram. Jag "tränade" aldrig på att vara självständig, att stå ut utan bekräftelse, att lära mig leva med ovissheten och otryggheten. Tvärtom, min sambo överöste mig med bekräftelse. Omhuldade mig. Någonstans därifrån började jag successivt tro på oss, på honom, på mig själv.

Jag är en helt annan person i dag, och vårt förhållande likaså. Jag känner mig trygg till hundra procent - både i vårt förhållande, men också i mig själv. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men någonstans så tror jag ändå att det beror på att han blev min trygga bas varifrån jag sedan kunde utvecklas. Det låter kanske konstigt, och dessutom rimmar det ganska illa med den individualistiska normen som råder, men det är det enda sättet som jag kan förklara det på.

Eller - så var jag bara ung när vi träffades och jag växte upp och blev äldre, klokare. Det har säkert bidragit en hel del. Men jag tror fortfarande att hans villkorslösa kärlek och omtanke bidrog till att jag blev både klokare och tryggare

Jag tycker det låter fint, att din sambo kunde ge dig det du uppenbarligen behövde. Jag känner igen lite, hur jag varit i relationer till i princip alla jag känner. Det har inte handlat om tät kontakt eller bekräftelse på det sättet men ändå om att jag behövt saker för att kunna lita på människor. För mig var det "läkande" att få det jag behövde, men visst ska man se det strikt KBT:igt så borde jag väl jobbat med mig själv och inte fått det "serverat".

 

[cherie]

Jag tycker det låter fint, att din sambo kunde ge dig det du uppenbarligen behövde. Jag känner igen lite, hur jag varit i relationer till i princip alla jag känner. Det har inte handlat om tät kontakt eller bekräftelse på det sättet men ändå om att jag behövt saker för att kunna lita på människor. För mig var det "läkande" att få det jag behövde, men visst ska man se det strikt KBT:igt så borde jag väl jobbat med mig själv och inte fått det "serverat".

Ja, jag har aldrig upplevt det tidigare men just i detta fall så gör jag det. Läkande på något sätt, som du säger. Fylla ett behov som uppenbarligen behövts fyllas? Jag vet inte!

Jag arbetar ju utifrån KBT och jag har funderat mycket på det här. Om jag arbetar med liknande problematik med en klient så är det ju rent exponeringstänk som gäller - exponera för ovissheten, för att inte ha kontroll, för rädslan att bli lämnad/oälskad och sedan stanna kvar i den "rädslan" utan att bli lugnad eller få bekräftelse. Jag tror inte det behöver vara helt fel heller, men mina egna erfarenheter vittnar om att det i alla fall inte behöver vara enda vägen Och i vissa fall tror jag det kan vara rent olämpligt med sådant exponeringsarbete.

 

[cherie]

@cherie Min partner är typen som överöser mig med kärlek och komplimanger och 'uppmärksamhet' - han bekräftar mig otroligt mycket. Men - jag skulle aldrig någonsin i hela världen vilja att han kände att jag är så osäker så han måste bete sig så för att jag inte ska bli orolig. Det skulle kännas fruktansvärt att veta att jag är så himla osäker på oss och på mig själv att han seriöst måste se till att SMS:a mig snabbt så att jag inte ska bli helt nipprig. Därför har jag alltid sett det som mina issues = mitt ansvar. Det ska inte ligga på honom att läka mig med sin kärlek och uppmärksamhet utan jag vill att han ska känna att det finns noll press från min sida när det gäller sånt. Nu vet jag att varenda jädra SMS och kärleksord från honom kommer helt frivilligt och utan press och för att han vill och det känns mycket finare för mig .

Dessutom tycker jag, personligen, att det skulle vara så gräsligt osexigt att vara den "osäkra flickvännen" som man måste komma ihåg att gulla med så jag inte säckar ihop av oro. Bara tanken på att han skulle sitta på nån fest och tänka "just ja, måste svara på det där SMS:et så hon inte tror att nåt är fel" får mig att rysa. Stunder av oro och tvivel, fine. Men konstant? Där tror jag till och med min partner skulle lessna och känna att antingen litar jag på honom och på oss eller så får det vara. Och då har han ändå oceaner av tålamod.

Först och främst vill jag förtydliga att jag aldrig lagt fram min erfarenhet som någon slags "metod" som man bör tillämpa, där den ena partnern ska börja spela efter den osäkra partnerns pipa. Det låter ju helt befängt, det tycker jag med. Jag svarade helt sonika på TS fråga - att min osäkerhet har vuxit bort och hur jag tror att det kommit sig.

Som Niyama skrev så tror jag inte heller att min sambo någonsin känt att han "måste" bete sig på ett visst sätt i vår relation. Min sambo är, precis som du verkar beskriva din, väldigt omhändertagande, kärleksfull och bekräftande av naturen. Gentemot alla människor. Jag skulle säga att hans beteende ser likadant ut då som nu, vad som förändrats är känslan inom mig. Förr i tiden trodde jag nog aldrig att någon kunde älska mig, men efter tillräckligt mycket bevis så har de tankarna om mig själv förändrats. Idag är jag helt övertygad om att jag kan vara älskad - inte bara av min sambo utan av andra människor också

(Fy så jag inte gillar denna liknelse egentligen, det låter som att jag är en skör stackars flicka som behöver bli omhändertagen och godkännas av en ack så allsmäktig man innan jag kan tro på mig själv. För att tydliggöra så hade min sambo förmodligen kunnat vara vem som helst, jag tror det handlar om funktionen han fyllde snarare än vem han var/är).

Sedan vet jag inte om vi pratar om äpplen och päron. Jag och min sambo inledde med distansförhållande i ett par år så jag kan inte relatera till det specifika exemplet som TS och du tar upp om att t.ex. inte höra av sin pojkvän på ett tag. Det var ju vardag för oss att vara ifrån varandra. Jag vet egentligen inte om jag agerade på min osäkerhet särskilt mycket, jag är och har aldrig varit kontrollerande på det sättet, utan osäkerheten har mer visat sig som en känsla - en gnagade rastlöshet, en känsla av att alltid vara på spänn och redo att bli lämnad, en uppfattning om att ingen på riktigt kunde älska mig och så vidare.

Det går nog att lära sig vara mindre osäker på en mängd olika sätt. Jag lärde mig det genom att jag år ut och år in befann mig i en trygg, stabil och kärleksfull relation. Jag har aldrig haft en sådan relation innan, varken inom eller utanför familjen. Jag ser inget fel i hur min osäkerhet har försvunnit men som jag skrev så tror jag det kan uppröra många människor eftersom det låter fel på något sätt. Jag anser mig själv vara en klok och reflekterande människa () och jag kan faktiskt inte se hur min sambos delaktighet i det här har varit destruktivt. Jag förnekar dock inte att det absolut hade kunnat vara det!

Andra lär sig förmodligen vara mindre osäkra genom att aktivt arbeta med det på egen hand, precis som du skriver. Har man stora problem, mycket kontrollbeteenden och där förhållandet därför är ganska destruktivt, så känns det ju extra viktigt att ta tag i.