Slutar man någonsin att känna sig en liten gnutta osäker?

[Raderad medlem 6459]

g och min sambo inledde med distansförhållande i ett par år så jag kan inte relatera till det specifika exemplet som TS och du tar upp om att t.ex. inte höra av sin pojkvän på ett tag. Det var ju vardag för oss att vara ifrån varandra.

Jag och min partner hade distansförhållande Spanien-Sverige när vi lärde känna varandra, så vi verkar ha haft en liknande start . Jag ville bara ge nåt exempel som kändes rimligt, ärligt talat kan jag inte själv minnas vad jag blev osäker över i början.

Andra lär sig förmodligen vara mindre osäkra genom att aktivt arbeta med det på egen hand, precis som du skriver.

Ja, eller en kombination kanske? Hade min partner varit väldigt sparsam med "bekräftelsen" (vet inte vad för bättre ord jag ska använda men du kanske förstår vad jag menar) hade jag kanske inte kunnat komma vidare, ur min osäkerhet?

Snabbt tillägg: För mig är det dock alltid viktigt att känna att mina problem = min huvudvärk att reda upp. Därför har jag givetvis jobbat med min osäkerhet eftersom jag 1) anser det vara en trist egenskap att ha och 2) finner det både osexigt och jobbigt. Därför har jag alltid försökt att jobba på det och ta lite kontroll över det eftersom jag inte vill vara den tjejen helt enkelt.

 

[Piek]

Jag är precis som du @Mineur!
Hur bra det än känns så kommer ibland en klump av osäkerhet fram. Jag började faktiskt skriva "dagbok" om när det hände och hur jag kände/tänkte och kom fram till att det alltid var under samma tid i månaden, veckan innan jag skulle ha mens. Så numera blir jag arg på hormonerna och kallar mig själv för pms-kärring när det händer

Kan ta idag som exempel. Killen har vart skadad och därav har jag näst intill bott hos honom i en vecka. Igår kände JAG att jag ville vara hemma efter jobbet och ta det lite lugnt, ändå blir jag osäker för att inte HAN hör av sig när det är jag som vill vara hemma. Han hade t.o.m. sagt att jag kunde ju komma ner om jag ville men bara för att vi inte hördes igen på kvällen så har jag nojat halva dagen idag...

Jäkla hormoner...

 

[Mineur]

Gud vad mycket intressant läsning! Tusen tack kära ni!

Jag har funderat lite på den här tråden och här är mina reflektioner:



Först och främst - varför ska du känna dig mer löjlig efter att han ha hört av sig än du gjorde innan? Oavsett om han inte hade hört av sig på tre dygn hade den initiala oron från din sida, efter bara nån timme vad jag förstår, varit så pass irrationell att det är något du bör jobba med. Det är inte mindre "dumt" (missförstå mig rätt) att ha oroat sig och sen visade det sig att nåt var fel, oavsett om killen hör av sig eller ej ska du inte bli så påverkad efter så kort tid att du blir orolig. Det kan låta som att jag märker ord men jag tror att det är viktigt att påverka - annars hamnar man i, återigen, att man bara känner sig trygg så länge han hör av sig "som han ska".


Jag är ju i en relation med en person som jag är otroligt kär i och inte vill mista för allt i världen. Jag kan bli fysisk illamående när jag tänker på att nåt ska hända, att han ska sluta vara kär i mig, att han ska tröttna etc etc. Men - jag bara vägrar vara en person som är så fokuserad på min partner att allt "stannar upp" bara för att han inte hör av sig eller för att vi bråkat. Jag har varit sån förut men i mina egna ögon blev jag bara för patetisk, för tramsig, för beroende, när jag inte kunde carry on med mina grejer bara för att han inte hörde av sig. Som om mitt liv, mina grejer, inte var viktiga liksom. Jag säger inte att DU ska tänka så här, eller att du gör fel, men för mig, personligen, blev det bara för frustrerande att se mig själv som en person jag inte kände igen mig som: tjejen som sitter och kollar telefonen nervöst för att HAN kan ha SMS:at.


För mig blev det viktigaste att hålla huvudet kallt, lita på mig själv och vår relation och inte minst: se till att mitt liv, mitt jag, inte står och faller med min partner.

Jag antar att jag kände mig lite löjlig för att jag, för typ femte gången under den tid vi varit tillsammans, fick det bekräftat att jag inte har någonting överhuvudtaget att oroa sig för. Lite som när man oroar sig för att ha gjort dåligt ifrån sig på en tenta och sedan får full pott, då känner man sig lite fånig tycker jag. Men visst, du har rätt i att det är värt att tänka på och jag ska försöka att tänka tillbaka på sådana här tillfällen då det visade sig vara noll och ingen fara för att bemöta oron i framtiden.


Sedan har jag bestämt mig för samma sak som du redan när jag började träffa min pojkvän. Jag hade varit den där tjejen som var helt besatt av att HAN skulle smsa, och efter att ha blivit screwed over av ett par killar blev jag så himla trött och bestämde mig för att bara chilla. Det var lättare i början, innan jag blev så förbannat förälskad i karln! Jag tycker dock fortfarande att jag är på en helt okej nivå, och jag kan räkna de tillfällen jag betett mig sådär det senaste året på ena handens fingrar. Men tendensen finns ju bevisligen fortfarande där, så det är ju bevisligen något jag fortfarande behöver jobba med. Jag påminner mig själv ofta om att det är farligt att låta sig bli beroende av en annan människa, men det här är första gången jag är sådär riktigt kär i en annan människa så jag antar att hela situationen är väldigt ny och ovan för mig.

Jag var precis som dig en gång i tiden. Om inte värre. Om jag eller sambon hittar gamla brev eller något annat från det förflutna, så kan vi bli lite chockad över hur osäker jag var. Hur mycket bekräftelse jag behövde för att känna mig trygg. Det tog aldrig slut! Nu i efterhand kan jag se att det var väldigt skevt. Det här draget hos mig fanns redan innan vi blev ett par. Vi hade haft kontakt på internet i ett år innan jag ens vågade träffa honom, men allt var nära att rinna ut i sanden på grund av min osäkerhet.


Men, jag är 110% trygg nu. Efter 10 år tillsammans. Jag vet inte när vändningen kom - tryggheten har nog successivt vuxit fram. Jag "tränade" aldrig på att vara självständig, att stå ut utan bekräftelse, att lära mig leva med ovissheten och otryggheten. Tvärtom, min sambo överöste mig med bekräftelse. Omhuldade mig. Någonstans därifrån började jag successivt tro på oss, på honom, på mig själv.


Jag är en helt annan person i dag, och vårt förhållande likaså. Jag känner mig trygg till hundra procent - både i vårt förhållande, men också i mig själv. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men någonstans så tror jag ändå att det beror på att han blev min trygga bas varifrån jag sedan kunde utvecklas. Det låter kanske konstigt, och dessutom rimmar det ganska illa med den individualistiska normen som råder, men det är det enda sättet som jag kan förklara det på.


Eller - så var jag bara ung när vi träffades och jag växte upp och blev äldre, klokare. Det har säkert bidragit en hel del. Men jag tror fortfarande att hans villkorslösa kärlek och omtanke bidrog till att jag blev både klokare och tryggare 

Intressant. Jag var också en lite annan person när vi träffades trots att det inte är så länge sedan. Vi träffades i november och mitt år hade varit fullt av killar som uppvaktade mig för att sedan sluta höra av sig helt och hållet och jag är ganska övertygad om att detta är en stor bidragande orsak till varför jag fortfarande inte riktigt vågar lita på att någon vill ha MIG, precis så som jag är.

Det känns lite orättvist mot pojkvännen då han är en väldigt omtänksam, kärleksfull person redan från början, så det är liksom inte så att han borde göra något mer i saken. Det är helt och hållet jag och min hjärna som behöver skärpa oss lite. Jag hoppas att det ska sluta på samma sätt som för dig och att jag till slut inte har något annat val än att tro på honom och på oss

Jag är precis som du @Mineur!

Hur bra det än känns så kommer ibland en klump av osäkerhet fram. Jag började faktiskt skriva "dagbok" om när det hände och hur jag kände/tänkte och kom fram till att det alltid var under samma tid i månaden, veckan innan jag skulle ha mens. Så numera blir jag arg på hormonerna och kallar mig själv för pms-kärring när det händer 


Kan ta idag som exempel. Killen har vart skadad och därav har jag näst intill bott hos honom i en vecka. Igår kände JAG att jag ville vara hemma efter jobbet och ta det lite lugnt, ändå blir jag osäker för att inte HAN hör av sig när det är jag som vill vara hemma. Han hade t.o.m. sagt att jag kunde ju komma ner om jag ville men bara för att vi inte hördes igen på kvällen så har jag nojat halva dagen idag...


Jäkla hormoner...

Hmm, intressant. Jag ska tänka till lite och se om detta kan stämma på mig med! Det enda andra mönstret jag kommit fram till annars är att tankarna kickar igång när jag är ensam och mer eller mindre sysslolös under en längre period. I fredags var en typisk sådan kväll då Mineurs oroshjärna kan ha jätteparty, för då hade jag (av helt egen vilja) varit ensam och bara slappat i flera timmar. Massor av tid att hitta på saker att oroa sig för, med andra ord!

 

[Mineur]

Och förresten, angående det här "mina issues = mitt ansvar" som @niphredil så fint sammanfattade det så vill jag bara inflika att pojkvännen inte har den blekaste aning om att jag känner såhär ibland och så tänkte jag att det ska förbli. Och då pratar vi ändå om i princip allt annat... För det första så att inte "problemet" så pass stort eller så pass ofta förekommande att faktiskt ska påverka vår relation, och för det andra så vill jag inte för mitt liv att han ska känna någon form av tvång eller press att visa kärlek och svara på meddelanden stup i ett. Det han gör nu är mer än tillräckligt, och det är helt och hållet min egen hjärna som jag behöver jobba med.

 

[snow]

Och förresten, angående det här "mina issues = mitt ansvar" som @niphredil så fint sammanfattade det så vill jag bara inflika att pojkvännen inte har den blekaste aning om att jag känner såhär ibland och så tänkte jag att det ska förbli. Och då pratar vi ändå om i princip allt annat... För det första så att inte "problemet" så pass stort eller så pass ofta förekommande att faktiskt ska påverka vår relation, och för det andra så vill jag inte för mitt liv att han ska känna någon form av tvång eller press att visa kärlek och svara på meddelanden stup i ett. Det han gör nu är mer än tillräckligt, och det är helt och hållet min egen hjärna som jag behöver jobba med.

Fast... varför kan du inte prata med honom? Jag tänkte faktiskt preciiiis fråga just det: har du pratat med din pojkvän om att du känner så här ibland? Och då menar jag inte i termer av "du måste svara på mina SMS DIREKT annars kan jag bli orolig att du har slutat älska mig", utan mer få hans insikter i frågan? Man måste såklart inte prata med sin partner om exakt allting, men eftersom du skrivit den här tråden så är det ju uppenbarligen känslor och ageranden hos dig själv som du ändå funderar en del på. Även om det ÄR dina issues så ser jag faktiskt ingen nackdel i att berätta om dina känslor för din kille, hur irrationella de än må vara. Den osäkerhet du känner kan säkert växa bort med tiden av sig själv - ett år är inte så jättelång tid egentligen - men att berätta för din kille om dina tidigare erfarenheter t.ex. och höra hur han tänker kring osäkerhet och bekräftelse kanske kan hjälpa till att bygga bort den lite snabbare?

 

[Centaur]

Ett tips, stäng av "last seen" funktionen i what's app. Då kan du inte nojja över att han ignorerar dina meddelanden och vice versa.

 

[Mineur]

Fast... varför kan du inte prata med honom? Jag tänkte faktiskt preciiiis fråga just det: har du pratat med din pojkvän om att du känner så här ibland? Och då menar jag inte i termer av "du måste svara på mina SMS DIREKT annars kan jag bli orolig att du har slutat älska mig", utan mer få hans insikter i frågan? Man måste såklart inte prata med sin partner om exakt allting, men eftersom du skrivit den här tråden så är det ju uppenbarligen känslor och ageranden hos dig själv som du ändå funderar en del på. Även om det ÄR dina issues så ser jag faktiskt ingen nackdel i att berätta om dina känslor för din kille, hur irrationella de än må vara. Den osäkerhet du känner kan säkert växa bort med tiden av sig själv - ett år är inte så jättelång tid egentligen - men att berätta för din kille om dina tidigare erfarenheter t.ex. och höra hur han tänker kring osäkerhet och bekräftelse kanske kan hjälpa till att bygga bort den lite snabbare?

Alltså, det är klart att jag kan prata med honom. Jag känner verkligen att vi kan prata om allt och jag har delat så många saker med honom som jag aldrig trodde att jag skulle dela med någon. Men det är väl lite det att jag inte riktigt tycker att han förtjänar det, så att säga.

Han är en helt fantastisk pojkvän och jag vet att han är så otroligt om sig och kring sig med hur jag mår, så jag vill inte ge honom det här faktiskt ganska obetydliga problemet (det är faktiskt inget särskilt stort i mitt liv heller 95% av tiden, men just den kvällen jag skrev tråden var det det) att eventuellt oroa sig för. Han är också en rätt känslig typ som är väldigt mån om att göra rätt, och eftersom att det inte är en särskilt stor grej för mig så tycker jag inte riktigt att det känns bekvämt eller lönt att dra upp det med honom. Jag vill inte heller att han ska känna sig låst, stressad eller pressad av att veta att jag tänker sådär ibland, och jag vill inte att han ska höra av sig till mig eller säga fina saker till mig bara för att han tror att han måste, liksom.

Sedan är han medveten om mina tidigare erfarenheter och han vet att jag är lite osäker på grund av detta, men just det här med sms:en har jag bara snuddat lite på ytan med att berätta. Jag är ganska övertygad om att jag kommer över det tids nog - speciellt efter att ha läst och bollat i den här tråden.

Ett tips, stäng av "last seen" funktionen i what's app. Då kan du inte nojja över att han ignorerar dina meddelanden och vice versa.

Det hade jag inte den blekaste aning om att man ens kunde! Hmm, det skulle kunna vara ett intressant experiment på många sätt, med många människor!

 

[Centaur]

Tror det ligger under privacy. Jag har mest stängt av för att jag inte alltid orkar/har lust/tid att svara, men när du stänger av din kan du inte se när andra senast var inloggade heller.

 

[GardenAngel]

Nu kan jag bara svara utifrån mig själv och mina relationer, men @Mineur, jag har samma syndrom. Jag är i grunden ganska osäker och behöver mycket bekräftelse. Detta kommer delvis från mitt ex (mitt första förhållande och kärlek) som var fruktansvärt fel för mig! Vi var varandras raka motsatser när det gällde bekräftelse. Han är väldens finaste kille men tokfel för mig. I slutet kunde han säga "Eva Mendes är snygg!" och min första reaktion var JAG ÄR INTE ETT DUGG LIK HENNE! Efter vi gjorde slut var jag ett vrak. Svartsjuk, osäker och hade obefintlig självkänsla!

Idag dejtar jag en kille som är mycket mer rätt. Jag känner mig trygg och behöver aldrig sukta efter bekräftelse. Vi ses ungefär en gång i veckan och hörs ett par gånger varje dag över messenger (kan vara så lite som Godmorgon, hur var din dag och godnatt) och jag är helt nöjd med det. Med honom så stämmer det bara.

MEN osäkerhetsmonstret kommer ändå ibland! (Speciellt när jag har PMS.) Och då får jag aktivt säga åt mig själv att skärpa mig. Att bara för att han har varit online men inte skrivit till mig så betyder det inte någonting (speciellt inte att han är otrogen! HEJ SVARTSJUKAN!). Jag har fått försöka lära mig att erkänna känslan när den kommer, typ säga "Hej, jag känner att du är här, tack för påminnelsen om att jag måste fortsätta jobba med mitt crazy" och sen gå vidare. Jag överanalyserar otroligt mycket och det underlättar för mig att då göra något annat istället. Lyssna på ljudbok eller ringa någon och snacka skit. För sen kommer det ju ett svar, och ofta ett mycket finare och mer kärleksfullt svar än jag väntat mig.

För mig har faran varit att inte tillkännage dessa känslor när de kommer. Att bara trycka bort dom, skämmas och banna mig själv blev en ond cirkel som skapa självhat och dålig självkänsla. Idag tackar jag för påminnelsen om att jag fortfarande har osäkerhet att jobba med. Först då har jag kunnat börja läka mig själv.

(Vet inte om denna rant var till någon hjälp. Vi skyller på att jag precis vaknat Men skäms inte över att du har osäkerheter trots att förhållandet känns tryggt och fint. Kram)

 

[GoLightly]

Alltså, det är klart att jag kan prata med honom. Jag känner verkligen att vi kan prata om allt och jag har delat så många saker med honom som jag aldrig trodde att jag skulle dela med någon. Men det är väl lite det att jag inte riktigt tycker att han förtjänar det, så att säga.

Han är en helt fantastisk pojkvän och jag vet att han är så otroligt om sig och kring sig med hur jag mår, så jag vill inte ge honom det här faktiskt ganska obetydliga problemet (det är faktiskt inget särskilt stort i mitt liv heller 95% av tiden, men just den kvällen jag skrev tråden var det det) att eventuellt oroa sig för. Han är också en rätt känslig typ som är väldigt mån om att göra rätt, och eftersom att det inte är en särskilt stor grej för mig så tycker jag inte riktigt att det känns bekvämt eller lönt att dra upp det med honom. Jag vill inte heller att han ska känna sig låst, stressad eller pressad av att veta att jag tänker sådär ibland, och jag vill inte att han ska höra av sig till mig eller säga fina saker till mig bara för att han tror att han måste, liksom.

Sedan är han medveten om mina tidigare erfarenheter och han vet att jag är lite osäker på grund av detta, men just det här med sms:en har jag bara snuddat lite på ytan med att berätta. Jag är ganska övertygad om att jag kommer över det tids nog - speciellt efter att ha läst och bollat i den här tråden.


Det hade jag inte den blekaste aning om att man ens kunde! Hmm, det skulle kunna vara ett intressant experiment på många sätt, med många människor!

Min sambo har ibland känt samma sak som du jag är värdelös på att svara snabbt på meddelanden eftersom det är viktigt för mig att telefonen är ett verktyg för mig och inte något som styr mitt liv. Är jag upptagen med någon/något och ser att jag har fått ett meddelande kan jag på sin höjd kolla om det är något viktigt och om inte dvara när det passar mig bättre. Jag tycker att vi har kunnat ha bra samtal kring tillgänglighet, vårt förhållande och våra känslor. Jag har absolut inte tyckt att han har varit fånig eller för känslig utan glad över att han har berättat vad han varit orolig för.

 

[Sandra_veronica]

Klart det blir bättre med tiden, men det är väldigt individuellt med I och med att jag bor tillsammans med min kille är det ju inte lika, men visst blir man lite små orolig när man har lite större gräl, fast jag egentligen inte borde vara orolig. Vi har varit tillsammans i 8 år och snart 2 månader.