Vilka insatser tror du hade fungerat i din sons fall? Vad hade han gått med på? Vad hade fungerat? Vad hade du önskat?
Hoppas han fick ordning på sitt liv ändå.
Han har fått ordning på sitt liv, är 23 nyss fyllda i veckan. Han klarade teoriprovet för bil förra veckan på första försöket utan några anpassningar trots dyslexi (för han ville göra som alla andra och försöka själv först), ska strax få sitt lärlingsbevis efter de där åren som gått som lärling så utbildning har han, trots dåliga betyg i grund-och gymnasieskola där han inte hade alla kärnämnena, utan man löste det slutligen genom att satsa på ämneskurserna och sedan fick han läsa in kärnämnena på komvux, har ett jobb han sliter på och säger att han älskar att jobba och kan inte tänka sig att inte jobba. Han har sunda, vettiga värderingar om människor och annat, något som många inte såg ett spår av när han var 15, de liksom försvann då.
Vad som alltid har fungerat i min sons fall har varit konsekvenser vid felaktigt handlande. Det är även därför han gillar vuxenlivet. Det är tydligt, gör man fel får man inga pengar osv. Konsekvenserna kommer. Det går inte att som tonåring skylla på att man inte förstår bättre, försov sig, inte hörde, inte mådde bra, inte orkade osv som man så ofta gjorde (säger han), som vuxen bryr sig myndigheter med flera inte om det. Konsekvenserna är tydliga- söker man inte jobb får man inget försörjningsstöd, lämnar man inte in aktivitetsrapport i tid får man ingen a-kassa, går man inte på lektionerna på komvux(gör uppgifterna får man inget CSN, gör man fel på jobbet får man samtal av chefen, kommer man sent får man i bästa fall löneavdrag osv.
Det fungerade hemma fram till han började skolan också, tydlighet, ramar. I skolan kunde man inte sätta honom på stolen när han sprang omkring i klassrummet utan lät honom härja. Och ringde mig så att jag skulle prata med honom, vilket jag gjorde och han förstod och allt.... Och det blev bara värre och värre. Samma var det på möten med socialtjänsten. "Vi kan inte tvinga dig att komma till möten. Vi kan inte tvinga dig till något" Såklart inte. Men att inte förstå att gränser behövs när han härjade med kriminella? Att inte på något vis agera? Jag förstår att de inte kan, lagen ser ut som den gör. Man agerar inte förrän det är för sent och så sätter man ungen på ett hem bland andra brottslingar och tror att problemet är löst. Det är bara cementerat.
Jag plockade knivar och andra knivliknande vapen från hans rum, väskor och kläder, som han hade med sig till skolan. Jag störde honom ständigt med att han skulle passa tider, förhörde honom och hans vänner om vad de gjort, hade släktingar och vänner som hämtade honom och letade upp honom när han inte passade tider osv. Det var besvärligt att göra fel.Det gav konsekvenser. Men både han och jag fick veta att jag inte hade någon laglig rätt att göra något av det, inte heller sätta mig vid ytterdörren och hindra honom att gå ut till sina gängpolare. Men vilken förälder släpper ut sin tonårspojke till gäng med vapen och knark? Han skulle aldrig jobba, det var bara loosers som gjorde det. Sälja knark var lättfötjänta pengar, begå andra brott likaså, det enda av värde var hur högt man stod i ett kriminellt gäng. Invandrare var inget värda, Sverige tillhörde svenskar, funktionsnedsatta och homosexuella var bara loosers. Detta var inget han tyckte före han träffade gänget och inget han står för efteråt heller. Om man släpper sådana som honom helt fritt och tänker "han blir väl vuxen" så surras de fast i gängen. Då går det utför käpprätt. Beroende på mentaliteten på ungen så kan han ta sig därifrån som vuxen när han inser att "det här är ju inte jag", men antagligen hinns det väl inte med- antingen pga död, fängelse eller mentalt nedbruten och helt uppgiven pga alla motgångar och skit.
Jag vet inte vad man ska göra, men inte bara rycka på axlarna åt det. Jag anser inte heller att jag måste sitta på korrekt svar för att få lov att vara kritisk mot ett system som inte fungerar.