Jag tänker på förövarens familj… Jag tänker såklart också på offrens familjer, men just nu kan jag inte släppa förövarens familj. Deras enorma (vad jag antar) lidande och sorg för vad som hänt, han som var deras älskade son tills han plötsligt förvandlades till något annat. Hur hanterar man den smärtan? Idag på gudstjänsten, från Längbro kyrka (”min” fina kyrka), sa de något i stil med ”vi överlever det här” och menade på att tragedier har hänt tidigare i historien men att människan överlevt. Hur överlever man att ens son gjort detta? Så många tankar och jag lider verkligen med alla som mist någon familjemedlem eller kär vän i denna enorma tragedi, men just idag kan jag inte släppa tanken på förövarens familj![]()
Jag kan inte ens föreställa mig. De har ju också förlorat honom, ska man inte glömma. Både gärningen i sig, och säkerligen tankar om hur man kunnat stoppa den. Men även att han faktiskt också gick bort.