Jag är uppvuxen med pudel (stor), som fanns i mitt liv tills jag var 9, och efter den hunden hade vi även en riesenschnauzer i familjen (införskaffades som valp när jag var 16, levde tills jag var 31). Min hittills enda "egna" hund var en cairnterrier, som jag och min dåvarande make köpte tillsammans och som levde i 14 år.
Av dessa skulle jag tveklöst säga att cairnterriern vore den bästa förstagångshunden för någon som inte haft hund tidigare. Normalt terrier-envis, javisst, men också glad, positiv och ställer upp på allt! En ganska liten hund i formatet, men samtidigt ganska stor i egot och temperamentet!
Även om man är van vid och skulle vilja ha en lite större hund tror jag man kan ha mycket trevligt med en cairnterrier. Jag hade gärna haft en större hund när vi skaffade vår cairn, men vi ville kunna ha med den på båt (seglade en del då) och bodde inte särskilt stort, så det blev en "för liten" hundras, och det ångrade jag ALDRIG. Han funkade också jättebra när vi fick barn. Lite meckigt att få honom att fatta hur man bäst går bredvid en barnvagn, men i övrigt funkade han helt toppen med dottern!
Pudeln var mina föräldrars första hund. De blev direkt avrådda från riesenschnauzer som första hund, vilket med facit i hand var ett mycket vettigt råd! Pudeln var en fantastisk familjehund - oerhört klok, intelligent och lojal mot familjen, men kanske inte lika "påhittig och kul" som cairnterriern. Pudeln hade också "a mind of his own" och tyckte inte alltid det var nödvändigt att komma på inkallning, och kunde dessutom på riktigt sura om han tyckte att han blivit orättvist behandlad.
Riesenschnauzern köptes ju också som familjehund, men han bestämde själv att han var mammas hund. Han hade försvarat henne mot allt och alla in i döden - i hans ögon var hon hans och han hennes. Han tyckte om och accepterade övriga familjemedlemmar också, men det var mamma han ÄLSKADE. I övrigt var han en tuff och skarp hund - mycket vakt- och skyddsinstinkter, vilket inte alltid var lätt att hantera, men funkade eftersom vi hade tidigare hundvana. Krävde också MYCKET mer arbete, aktivering och motion än övriga hundar jag haft. Men gav ju också tillbaka genom att vara den lydigaste och mest lättränade av hundarna (han VILLE verkligen ARBETA). Detta är ingen hundtyp jag hade rekommenderat till någon som har hundrädsla i bagaget. Tänker att rottweiler, som TS nämnde, också kan tänkas hamna i denna kategorin av något större och skarpare brukshundar.
