S
Ska_vi
Ska börja historien lite från början och ta det så kortfattat de går. Vi köpte hus för ungefär ett och ett halvt år sedan bredvid en gammal väns föräldrahem till mig och jag fick flytta in min häst hemma hos dom. Kompisen är tyvärr nästan aldrig hemma och bor på annan ort men har sin häst där också. Överenskommelsen från början va att jag skulle hjälpa till med in och utsläpp när jag kände att jag hann och ville eller om dom skulle åka bort. Med tiden har det blivit mer och mer att jag hjälper till och som det ser ut i dagsläget så gör jag mer än min del i stallet. (dom har två hästar och jag en)
Problemet började egentligen efter två, tre månader då det började komma smågliringar om saker dom ansåg att jag gjorde fel. Oftast handlar det om småsaker som att jag glömt dra ur vattenslangen ur väggen eller att jag släppt hästarna i någon hage dom inte hade tänkt sig just den dagen. Det är aldrig något som skadat hästarna utan väldigt oviktiga saker och ofta räcker det att jag gör fel en gång för att det måste påpekas när dom egentligen vet att jag alltid kommer ihåg alla andra dagar men kanske hade glömt just den dagen.
Till en början kämpade jag verkligen med att försöka ändra på mig men insåg ganska fort att hur jag än vände in och ut på mig själv så "dög" det aldrig. Oftast kommer åsikterna i ett sms och det är svårt att avgöra i vilket tonläge sakerna sägs men jag har med tiden blivit mer och mer ledsen över det hela för jag gör verkligen mitt bästa!
När jag sagt till att jag blir ledsen över att dom aldrig är nöjda och att jag skulle vilja att vi sätter upp mer regler och att om dom vill att hästarna ska gå i någon speciell haga eller ha speciellt täcke får dom säga till dagen innan men då tycker dom att det är ett missförstånd och att de inte är så allvarligt. Och visst de är kanske inte allvarligt för dom men för mig är de väldigt tungt att bära att allr är fel och jag har blivit övernojjig med att de jag gör är fel.
Tanken har nu slagit mig och sambon att vi kan ju faktiskt skaffa egen gård istället för att "hjälpa" dom när jag ändå gör så stor del av jobbet som det är i dagsläget. Frågan är ju nu då om vi är redo att ta detta steget och hur ska jag lägga fram detta för kompisen? och hennes familj som jag egentligen träffar mer? jag är väldigt orolig för att det ska bli sura miner även om jag egentligen vet att dom aldrig kan bestämma vad vi ska bo
Tankarna verkligen snurrar runt i huvudet och ibland känner jag att jag inte vill dra igång karusellen men sen känns de som att de kanske är bättre att flytta innan det blir att vi blir osams eller att jag bryter ihop. Hur hade ni resonerat?
Som sagt allt snurrar!
Problemet började egentligen efter två, tre månader då det började komma smågliringar om saker dom ansåg att jag gjorde fel. Oftast handlar det om småsaker som att jag glömt dra ur vattenslangen ur väggen eller att jag släppt hästarna i någon hage dom inte hade tänkt sig just den dagen. Det är aldrig något som skadat hästarna utan väldigt oviktiga saker och ofta räcker det att jag gör fel en gång för att det måste påpekas när dom egentligen vet att jag alltid kommer ihåg alla andra dagar men kanske hade glömt just den dagen.
Till en början kämpade jag verkligen med att försöka ändra på mig men insåg ganska fort att hur jag än vände in och ut på mig själv så "dög" det aldrig. Oftast kommer åsikterna i ett sms och det är svårt att avgöra i vilket tonläge sakerna sägs men jag har med tiden blivit mer och mer ledsen över det hela för jag gör verkligen mitt bästa!
När jag sagt till att jag blir ledsen över att dom aldrig är nöjda och att jag skulle vilja att vi sätter upp mer regler och att om dom vill att hästarna ska gå i någon speciell haga eller ha speciellt täcke får dom säga till dagen innan men då tycker dom att det är ett missförstånd och att de inte är så allvarligt. Och visst de är kanske inte allvarligt för dom men för mig är de väldigt tungt att bära att allr är fel och jag har blivit övernojjig med att de jag gör är fel.
Tanken har nu slagit mig och sambon att vi kan ju faktiskt skaffa egen gård istället för att "hjälpa" dom när jag ändå gör så stor del av jobbet som det är i dagsläget. Frågan är ju nu då om vi är redo att ta detta steget och hur ska jag lägga fram detta för kompisen? och hennes familj som jag egentligen träffar mer? jag är väldigt orolig för att det ska bli sura miner även om jag egentligen vet att dom aldrig kan bestämma vad vi ska bo
Tankarna verkligen snurrar runt i huvudet och ibland känner jag att jag inte vill dra igång karusellen men sen känns de som att de kanske är bättre att flytta innan det blir att vi blir osams eller att jag bryter ihop. Hur hade ni resonerat?
Som sagt allt snurrar!
