Ska mitt liv behöva vara så här? Eller är jag bara dum?

[mandalaki]

Nej, men det hade ju varit intressant att veta vad dom testat. Typ "zink, blodvärde och blablabla ser bra ut". Inte bara "ser bra ut". Speciellt när man inte kommer åt proverna själv.

Nu har jag tappat början på det här spåret men: frågade du inte om du ville veta?

 

[Unafraid]

Nu har jag tappat början på det här spåret men: frågade du inte om du ville veta?

Jo, det gjorde jag. Men det är ju betydligt smidigare att det står direkt så man slipper ringa och fråga? Men det verkar ju vara olika mellan olika VC/län.

 

[mandalaki]

Jo, det gjorde jag. Men det är ju betydligt smidigare att det står direkt så man slipper ringa och fråga? Men det verkar ju vara olika mellan olika VC/län.

Fast proverna tas ju för att läkaren ska kunna se om något är sjukt och behöver behandlas. Inte för att du själv ska hålla reda på resultaten.

 

[Unafraid]

Fast proverna tas ju för att läkaren ska kunna se om något är sjukt och behöver behandlas. Inte för att du själv ska hålla reda på resultaten.

Fast det är väl inte dumt alls att man får veta vilka prover som är tagna?

 

[mandalaki]

Jo, det gjorde jag. Men det är ju betydligt smidigare att det står direkt så man slipper ringa och fråga? Men det verkar ju vara olika mellan olika VC/län.

Fast proverna tas ju för att läkaren ska kunna se om något är sjukt och behöver behandlas. Inte för att du själv ska hålla reda på resultaten.

Den här skillnaden i synsätt speglar på något vis den nya synen på vården. När jag var riktigt liten var doktorn gud, patienten vågade inte ens fråga utan sa Ja och Amen. Det var naturligtvis inte inte alls bra.

Nu verkar pendeln ha slagit åt andra hållet. Vården betraktas mer eller mindre som en serviceinrättning där man beställer det man vill ha. Såg nån skriva KRÄV det och det - och det ser jag ofta.

Du är mycket yngre än jag så du befinner dig närmare servicesynen. Jag befinner mig inte i Ja och Amen-kategorin men jag känner ändå att det är läkaren som står för kompetensen, det är inte jag som vet bäst vad jag behöver. Jag kan fråga och resonera men jag KRÄVER inte. (Nej, det var inte du som skrev något om att kräva, men det ingår i den där nya synen)

 

[mandalaki]

Fast det är väl inte dumt alls att man får veta vilka prover som är tagna?

Nej, det är ju därför man frågar? Jag har ju ingen nytta av att veta det om inte doktorn samtidigt förklarar det för mig.

 

[Unafraid]

Den här skillnaden i synsätt speglar på något vis den nya synen på vården. När jag var riktigt liten var doktorn gud, patienten vågade inte ens fråga utan sa Ja och Amen. Det var naturligtvis inte inte alls bra.

Nu verkar pendeln ha slagit åt andra hållet. Vården betraktas mer eller mindre som en serviceinrättning där man beställer det man vill ha. Såg nån skriva KRÄV det och det - och det ser jag ofta.

Du är mycket yngre än jag så du befinner dig närmare servicesynen. Jag befinner mig inte i Ja och Amen-kategorin men jag känner ändå att det är läkaren som står för kompetensen, det är inte jag som vet bäst vad jag behöver. Jag kan fråga och resonera men jag KRÄVER inte. (Nej, det var inte du som skrev något om att kräva, men det ingår i den där nya synen)

Då tycker jag den "nya synen" är bättre. Såklart man ska fråga och stå på sig.

Nej, det är ju därför man frågar? Jag har ju ingen nytta av att veta det om inte doktorn samtidigt förklarar det för mig.

Fast du ser inte skillnaden på att det står "proverna på zink, magnesium, whatever ser bra ut" och "proverna ser bra ut"? Det är väl bättre att jag slipper ringa och ta upp onödig tid? Jag vill inte besvära vården i onödan.

 

[em-pirre]

Då tycker jag den "nya synen" är bättre. Såklart man ska fråga och stå på sig.

Fast du ser inte skillnaden på att det står "proverna på zink, magnesium, whatever ser bra ut" och "proverna ser bra ut"? Det är väl bättre att jag slipper ringa och ta upp onödig tid? Jag vill inte besvära vården i onödan.

Eller så frågar du hos läkaren då hen ordinerar proverna. Eller hos labben medan proverna tas.

 

[mandalaki]

Då tycker jag den "nya synen" är bättre. Såklart man ska fråga och stå på sig.

Fast du ser inte skillnaden på att det står "proverna på zink, magnesium, whatever ser bra ut" och "proverna ser bra ut"? Det är väl bättre att jag slipper ringa och ta upp onödig tid? Jag vill inte besvära vården i onödan.

Vilken nytta har du av att veta om det är zink du har tagit? Det är ju bara nyttig info mellan dig och läkaren. Eller nästa läkare. Du kan knappast på egen hand ha någon användning för vetskapen om att de testade zink och det var normalt.

Fast jag orkar inte veva det mer.

 

[mandalaki]

Eller så frågar du hos läkaren då hen ordinerar proverna. Eller hos labben medan proverna tas.

Exakt ...

 

[em-pirre]

Vilken nytta har du av att veta om det är zink du har tagit? Det är ju bara nyttig info mellan dig och läkaren. Eller nästa läkare. Du kan knappast på egen hand ha någon användning för vetskapen om att de testade zink och det var normalt.

Fast jag orkar inte veva det mer.

På buke har man stor nytta av att veta, då alla frågar "har du testat b12? Min kompis moster var dödssjuk i fyrtio år men sen krävde hon att de kollade b12 och sen blev hon frisk på en dag!"

 

[Unafraid]

Vilken nytta har du av att veta om det är zink du har tagit? Det är ju bara nyttig info mellan dig och läkaren. Eller nästa läkare. Du kan knappast på egen hand ha någon användning för vetskapen om att de testade zink och det var normalt.

Fast jag orkar inte veva det mer.

Men visst är det bra att veta vilka värden som är bra? Speciellt när det finns ett problem som man inte hittat?

Men skit samma, du verkar ändå inte förstå mig.

 

[Petruska]

Nej, men det hade ju varit intressant att veta vad dom testat. Typ "zink, blodvärde och blablabla ser bra ut". Inte bara "ser bra ut". Speciellt när man inte kommer åt proverna själv.

Det jag tänker är just att det ändå inte säger mig något. Jag tänker på provsvaren snarare som att det är deras arbetsmaterial.

 

[Petruska]

Den här skillnaden i synsätt speglar på något vis den nya synen på vården. När jag var riktigt liten var doktorn gud, patienten vågade inte ens fråga utan sa Ja och Amen. Det var naturligtvis inte inte alls bra.

Nu verkar pendeln ha slagit åt andra hållet. Vården betraktas mer eller mindre som en serviceinrättning där man beställer det man vill ha. Såg nån skriva KRÄV det och det - och det ser jag ofta.

Du är mycket yngre än jag så du befinner dig närmare servicesynen. Jag befinner mig inte i Ja och Amen-kategorin men jag känner ändå att det är läkaren som står för kompetensen, det är inte jag som vet bäst vad jag behöver. Jag kan fråga och resonera men jag KRÄVER inte. (Nej, det var inte du som skrev något om att kräva, men det ingår i den där nya synen)

Den rörelsen ser vi, ja.

Sen vet vi ju att det finns klasskillnader här. När det gäller "den gamla synen" är det ju helt uppenbart hur de såg ut. När det gäller "den nya synen", visar väl studier att högutbildade är mer nöjda med vården än personer med lägre utbildning? Och de skillanderna kan bero på att folk får olika vård relaterat till klass (precis som med kön, kvinnor får bitvis sämre vård, enligt studier, om jag fattat rätt). Skillnaderna kan också vara relaterade till hur vi tolkar vården och den info vi får.

 

[Petruska]

Men visst är det bra att veta vilka värden som är bra? Speciellt när det finns ett problem som man inte hittat?

Men skit samma, du verkar ändå inte förstå mig.

Vad ska du ha informationen till? Om min läkare säger att xxx-värdet inte är bra, så säger det inte mig något alls. (Sist hade jag turen att d-vitamin var lågt. Det säger mig heller ingenting, egentligen, men jag fattar ju själv vad jag kan göra åt det.)

 

[monster1]

Den här skillnaden i synsätt speglar på något vis den nya synen på vården. När jag var riktigt liten var doktorn gud, patienten vågade inte ens fråga utan sa Ja och Amen. Det var naturligtvis inte inte alls bra.

Nu verkar pendeln ha slagit åt andra hållet. Vården betraktas mer eller mindre som en serviceinrättning där man beställer det man vill ha. Såg nån skriva KRÄV det och det - och det ser jag ofta.

Du är mycket yngre än jag så du befinner dig närmare servicesynen. Jag befinner mig inte i Ja och Amen-kategorin men jag känner ändå att det är läkaren som står för kompetensen, det är inte jag som vet bäst vad jag behöver. Jag kan fråga och resonera men jag KRÄVER inte. (Nej, det var inte du som skrev något om att kräva, men det ingår i den där nya synen)

Samtidigt så förväntas det av mig som patient att jag själv ska gissa mig till vad jag lider av. När jag går till läkaren så är det inte sällan de efter att man berättat hur man mår de frågar, "Vad tror du själv att det är?". Vilket mest gör mig frustrerad eftersom jag tycker det är läkarens uppgift att ta reda på vad det är, jag har ju konstaterat att jag mår dåligt och uppenbarligen sökt hjälpt för det. Nästa problem är att de tar lite prover konstaterar att inget avvikande finns och sedan är det klart. Där står man med sitt dåliga mående. Där någonstans börjar man väl gissa själv och googla.

 

[Hedinn]

Samtidigt så förväntas det av mig som patient att jag själv ska gissa mig till vad jag lider av. När jag går till läkaren så är det inte sällan de efter att man berättat hur man mår de frågar, "Vad tror du själv att det är?". Vilket mest gör mig frustrerad eftersom jag tycker det är läkarens uppgift att ta reda på vad det är, jag har ju konstaterat att jag mår dåligt och uppenbarligen sökt hjälpt för det. Nästa problem är att de tar lite prover konstaterar att inget avvikande finns och sedan är det klart. Där står man med sitt dåliga mående. Där någonstans börjar man väl gissa själv och googla.

Fast det sker väl främst när det handlar om diffusa symtom, som i många fall även kan ha psykiska orsaker? Då är det väl bra mycket smidigare om patienten kan säga "jag äter ganska dålig/inte så varierad kost, så jag kanske har brist på något" eller "det har varit stressigt på jobbet, så det kan vara bidragande" eller "jag hade liknande symtom en annan gång och då berodde det på x" än att läkaren ska ställa 100 frågor för att få ett hum om vad det kan bero på? I många fall har ju folk nån form av aning och då sparar man ju väldigt mycket tid på det, du är ju inte tvingad till att ha ett svar, men har du en teori eller gissning så ger ju läkaren dig chansen att bidra med den där. Jag ser inte hur det är negativt? Det handlar ju inte om att du själv ska ställa en diagnos.

 

[monster1]

Fast det sker väl främst när det handlar om diffusa symtom, som i många fall även kan ha psykiska orsaker? Då är det väl bra mycket smidigare om patienten kan säga "jag äter ganska dålig/inte så varierad kost, så jag kanske har brist på något" eller "det har varit stressigt på jobbet, så det kan vara bidragande" eller "jag hade liknande symtom en annan gång och då berodde det på x" än att läkaren ska ställa 100 frågor för att få ett hum om vad det kan bero på? I många fall har ju folk nån form av aning och då sparar man ju väldigt mycket tid på det, du är ju inte tvingad till att ha ett svar, men har du en teori eller gissning så ger ju läkaren dig chansen att bidra med den där. Jag ser inte hur det är negativt? Det handlar ju inte om att du själv ska ställa en diagnos.

Det händer mig med allt möjligt, men visst inte om jag kommer in och säger att jag har brutit armen.

 

[mandalaki]

Den rörelsen ser vi, ja.

Sen vet vi ju att det finns klasskillnader här. När det gäller "den gamla synen" är det ju helt uppenbart hur de såg ut. När det gäller "den nya synen", visar väl studier att högutbildade är mer nöjda med vården än personer med lägre utbildning? Och de skillanderna kan bero på att folk får olika vård relaterat till klass (precis som med kön, kvinnor får bitvis sämre vård, enligt studier, om jag fattat rätt). Skillnaderna kan också vara relaterade till hur vi tolkar vården och den info vi får.

Nöjdheten i studier vet jag inget om, men det kan säkert vara som du säger.

 

[mandalaki]

Samtidigt så förväntas det av mig som patient att jag själv ska gissa mig till vad jag lider av. När jag går till läkaren så är det inte sällan de efter att man berättat hur man mår de frågar, "Vad tror du själv att det är?". Vilket mest gör mig frustrerad eftersom jag tycker det är läkarens uppgift att ta reda på vad det är, jag har ju konstaterat att jag mår dåligt och uppenbarligen sökt hjälpt för det. Nästa problem är att de tar lite prover konstaterar att inget avvikande finns och sedan är det klart. Där står man med sitt dåliga mående. Där någonstans börjar man väl gissa själv och googla.

Har aldrig varit om det, tror jag. Alltså inte fått den frågan.