Ska mitt liv behöva vara så här? Eller är jag bara dum?

[monster1]

Jag har sällan haft den där diffusa situationen, men jag är konstant under läkemedelsbehandling för depression och ångest. Då har så klart läkare frågat både om.symtom (deppighet, ångest, huvudvärk och trötthet) och hur jag själv tänker om det (jag tänker ärftlig benägenhet för depression och ångest).

Sen tar de prover för att utesluta annat. Sen får jag ssri, insomningstabletter och ångestdämpande. Och tips på d-vitamin. Färdigt!

Och så har jag turen att det funkar bra.

Men om jag inte hade tolkat symtomen som i första hand psykiska, så hade det ju kunnat bli en långdragen och tröttsam historia av det.

Jag har IBS vilket är vm i diffusa och mindre diffusa symptom. Sen har jag ångest och utmattning vilket sannorlikt är det som ger mig huvudvärk yrsel illamående, ryggont etc och har fått behandling för det vilket har fungerat bra när jag väl fick vård. Jag har fått jättebra psykVÅRD när vi väl kom dit, men för att få det var läkaren tvungen att konstatera att det var det som var fel. Sen har jag tydligen lågt järnvärde något som jag tydligen haft de senaste 9 åren utan att någon tyckt att insats behövdes göras trots att värdena togs med jämna mellanrum pga av trötthet. Senaste läkaren som jag gick till för min konstanta huvudvärk och illamående, skickade mig på en tröttsam och synnerligen omfattande utredning där man konstaterade att jag har rikliga blödningar. Men då kunde man i varje fall konstatera att det är därför värdena dippar hela tiden men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra åt det och jag har själv varit för trött för att följa upp.

Mår man dåligt och inte får hjälp via vården så är det ju inte konstigt om man letar anledningar och hjälp på andra sätt för att må bättre. Jag antar att alternativet är att acceptera ett liv med dåligt mående?

 

[monster1]

Inte nödvändigtvis, det går att boka psykologtid ändå. Annars är det väl bara att säga till läkaren att man ser en möjlig psykologisk orsak och vill träffa psykolog? Lite får man nog bidra själv för att hitta rätt väg framåt.

Men det kanske man inte vet själv, jag har haft ångest och sannolik depression sedan 1998 och sprungit hos vården för diffusa symptom när jag orkat (de klassiska med magont, illamående, ryggvärk osv) 2011 fick jag hjälp första gången. Psykologen kan heller inte skriva ut medicin eller utreda vilken typ av psykisk åkomma man lider av för det behövs en läkare eller en psykiater. Du hamnar inte i systemet utan läkaren. Det är också bara en läkare som kan sjukskriva dig om det skulle behövas. Läkaren är spindeln i nätet vid vård och behandling.

 

[Hedinn]

Men det kanske man inte vet själv, jag har haft ångest och sannolik depression sedan 1998 och sprungit hos vården för diffusa symptom när jag orkat (de klassiska med magont, illamående, ryggvärk osv) 2011 fick jag hjälp första gången. Psykologen kan heller inte skriva ut medicin eller utreda vilken typ av psykisk åkomma man lider av för det behövs en läkare eller en psykiater. Du hamnar inte i systemet utan läkaren. Det är också bara en läkare som kan sjukskriva dig om det skulle behövas. Läkaren är spindeln i nätet vid vård och behandling.

Såklart man inte vet, poängen är ju att få hjälp med att hitta felet. Man vet ju i regel inte att det är något fysiskt fel eller något som ska åtgärdas när man går till läkaren heller, det är ju samma sak? Min poäng är att man kanske behöver visa intresse för den typen av utredning och hjälp för att få den och har man redan sökt för åkomman och alla prover ser bra ut borde det inte krävas mer än ett telefonsamtal till läkaren/vårdcentralen i fråga.

 

[monster1]

Såklart man inte vet, poängen är ju att få hjälp med att hitta felet. Man vet ju i regel inte att det är något fysiskt fel eller något som ska åtgärdas när man går till läkaren heller, det är ju samma sak? Min poäng är att man kanske behöver visa intresse för den typen av utredning och hjälp för att få den och har man redan sökt för åkomman och alla prover ser bra ut borde det inte krävas mer än ett telefonsamtal till läkaren/vårdcentralen i fråga.

Jag vet inte, jag fick som sagt inte den hjälpen. Inte förrän jag var över 35 och utbildat mig på universitet och skaffat mig vänner som behandlades inom psykvården. Då kunde jag själv börja dra slutsatser och använda ett språk som gav mig den vården jag behövde.

 

[Petruska]

Nej jag förstod att du inte pratade om mig så det är lugnt! Jag ville bara svara ändå.
Kanske för att gällande sköldkörteln så är det många läkare som blundar. De lyssnar inte på patienten. Och jag säger inte att det behöver vara sköldkörteln i mitt fall, det kan vara något annat. Eller så är jag bara dum och inbillar mig!

Men det känns ologiskt att det skulle kunna vara psykiskt, speciellt symtom som extremt torr och fjällande hud, enorm klåda på hela kroppen, torrt och livlöst hår, kliande och irriterande ögon, IBS (som ju kan vara en enskild sjukdom, men även symtom på andra sjukdomar). Extrema svettningar som varvas med att jag fryser så jag skakar, för att i nästa sekund svettas så det rinner.

Några få exempel alltså, inte alla symtom jag har. Men jag är ju ingen läkare eller något annat inom vården, så jag vet inte om dessa symtom även kan vara psykiska. Antagligen kan det nog vara så. Det mesta går ju att inbilla sig så pass att det blir ens verklighet.

Jag har inga synpunkter på vilken vård du skulle kunna ha nytta av, men du fattar väl att 'psykiska orsaker' inte alls är samma sak som 'inbillning'? De två har inte ens med varandra att göra.

 

[Petruska]

Jag har IBS vilket är vm i diffusa och mindre diffusa symptom. Sen har jag ångest och utmattning vilket sannorlikt är det som ger mig huvudvärk yrsel illamående, ryggont etc och har fått behandling för det vilket har fungerat bra när jag väl fick vård. Jag har fått jättebra psykVÅRD när vi väl kom dit, men för att få det var läkaren tvungen att konstatera att det var det som var fel. Sen har jag tydligen lågt järnvärde något som jag tydligen haft de senaste 9 åren utan att någon tyckt att insats behövdes göras trots att värdena togs med jämna mellanrum pga av trötthet. Senaste läkaren som jag gick till för min konstanta huvudvärk och illamående, skickade mig på en tröttsam och synnerligen omfattande utredning där man konstaterade att jag har rikliga blödningar. Men då kunde man i varje fall konstatera att det är därför värdena dippar hela tiden men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra åt det och jag har själv varit för trött för att följa upp.

Mår man dåligt och inte får hjälp via vården så är det ju inte konstigt om man letar anledningar och hjälp på andra sätt för att må bättre. Jag antar att alternativet är att acceptera ett liv med dåligt mående?

Jag har ingen aning. Jag har ingen erfarenhet på nära håll av den typen av upplevelse som du beskriver. De fall av tex långvarig depression jag har omkring mig - ja, man kan ju diskutera om de (vi) kan anses få hjälp eller inte. Men min tolkning är att vi får det. Med olika lyckosamt resultat.

 

[monster1]

Jag har ingen aning. Jag har ingen erfarenhet på nära håll av den typen av upplevelse som du beskriver. De fall av tex långvarig depression jag har omkring mig - ja, man kan ju diskutera om de (vi) kan anses få hjälp eller inte. Men min tolkning är att vi får det. Med olika lyckosamt resultat.

Det är sannolikare att man får det om man är akademiskt utbildad och lite äldre (inte för gammal dock) och helst man. Är du en yngre outbildad kvinna så får du i mindre utsträckning god vård. Så det är ju positivt med att ha nått medelåldern.

 

[bettysmatte]

Som sagt, vad jag kan minnas har jag inte fått det. Och inte heller på en massa prover som togs när jag var på akuten. De sa att de tar kontakt om något prov är konstigt.

Jag känner mig helt lugn med det. Svaren kommer väl fö på Mina Vårdkontakter, så Postnord får inte tillfälle att slarva bort det.

Det vet jag inte. Men jag var alldeles nyss på mammografi och de sista som sades till mig innan jag gick var att jag skulle få ett brev inom 2 veckor. Kom inte något brev skulle jag höra av mig till dem, för ett svar fick man alltid. Jag har i och för sig bara erfarenhet av mammografi och cellprov från två olika landsting, men konstigt om det skulle variera så mycket i landet?

 

[Petruska]

Det är sannolikare att man får det om man är akademiskt utbildad och lite äldre (inte för gammal dock) och helst man. Är du en yngre outbildad kvinna så får du i mindre utsträckning god vård. Så det är ju positivt med att ha nått medelåldern.

Jag vet. Det är verkligen skit att det är så. (Även om det är oklart för mig om vården skiljer sig, eller om upplevelsen av vården skiljer sig. Båda är problematiska, hursom.)

Vi får utnyttja vår medelålder till att nå bästa möjliga hälsa, inför att vi blir för gamla för att bli lyssnade på.

 

[Snowball]

Jag träffar inte heller min(a) läkare så ofta, men vi har kontakt via MVK eller telefon.
Jag tar blodprov flera gånger om året och har gjort det i kanske 10 år.
Är du orolig så kan du kanske kontakta din läkare?

Är inte läkaren orolig så är det nog inte nödvändigt
Jag har dock börjat stoppa i mig mer vitaminer och mineraler

 

[Saeta]

Jag har inga synpunkter på vilken vård du skulle kunna ha nytta av, men du fattar väl att 'psykiska orsaker' inte alls är samma sak som 'inbillning'? De två har inte ens med varandra att göra.

Ja, klart jag fattar det. Men i det här fallet så blir det ju så, eller vet du några psykiska sjukdomar som ger dessa symtom som jag rabblade upp?

 

[Saeta]

Är inte läkaren orolig så är det nog inte nödvändigt
Jag har dock börjat stoppa i mig mer vitaminer och mineraler

Nej, kanske inte. Visst är det så att en kan äta "Hur mycket som helst" av vitaminer, att det är i princip omöjligt att överdosera? Har för mig att jag hörde det i Läkarpodden för ett tag sen.

 

[Petruska]

Ja, klart jag fattar det. Men i det här fallet så blir det ju så, eller vet du några psykiska sjukdomar som ger dessa symtom som jag rabblade upp?

Nejvars. Men jag vet att inte minst depression kan ge en massa sorters sjukdomskänslor och verkar göra en allmänt mer mottaglig för all uppsköns åkommor. "Allt" funkar lite sämre, helt enkelt.

Men jag förstår inte varför du tolkar situationen som att någon (läkare) tycker att du inbillar dig. Och jag har givetvis ingen idé om vad dina problem skulle bottna i.

 

[Hazel]

Nej, kanske inte. Visst är det så att en kan äta "Hur mycket som helst" av vitaminer, att det är i princip omöjligt att överdosera? Har för mig att jag hörde det i Läkarpodden för ett tag sen.

Nä det beror helt på vilka vitaminer det handlar om, vissa är direkt skadliga att överdosera

 

[Saeta]

Nejvars. Men jag vet att inte minst depression kan ge en massa sorters sjukdomskänslor och verkar göra en allmänt mer mottaglig för all uppsköns åkommor. "Allt" funkar lite sämre, helt enkelt.

Men jag förstår inte varför du tolkar situationen som att någon (läkare) tycker att du inbillar dig. Och jag har givetvis ingen idé om vad dina problem skulle bottna i.

Såklart att exempelvis depression påverkar en och ens fysiska mående också! Det har jag inte sagt något om. Det är ju verkligen så, att "allt" funkar lite sämre.

Nja, nej, det är mest min egna tolkning och uppfattning bara. När läkarna i primärvården säger att allt ser bra ut och att jag är "frisk" fysiskt eftersom proverna är bra, då bollar de över mig och säger att det beror på adhd och det psykiska. Alltså i mitt fall kvarstår ju alla symtom från hypotyreos och ibs.
Psykiatrin och neuro bollar tillbaka mig till primärvården eftersom de säger att det är fysiskt. Och sådär håller det på.

Vi hade ett SIP-möte där bland annat läkare från primär och psyk var med. Deras diskussion var intressant och inte kom vi fram till något heller.

 

[Similitude]

Jag är SÅ less på läkarkåren som anser att man mår bra för att värdena säger det! Jag äter själv Levaxin och mina värden är "bra", men inte sjutton mår jag bra för det. Och det gäller de flesta jag känner som äter Levaxin mot sköldkörteln. När man skärskådar så mår faktiskt *ingen* bra.
Att få Lio utskrivet är jättesvårt här där jag bor. Delvis pga att andra läkare hotar de (få!) läkare som kan tänka sig att låta sin patient få prova Lio. Levaxin ger klirr i läkemedelsföretagens kassa. Lio - not so much. Så det blir mer Levaxin åt folket och sedan "sitter det i huvudet" när det inte funkar.

Ja, jag är less. SKITLESS.

 

[Gnist]

Jag är SÅ less på läkarkåren som anser att man mår bra för att värdena säger det! Jag äter själv Levaxin och mina värden är "bra", men inte sjutton mår jag bra för det. Och det gäller de flesta jag känner som äter Levaxin mot sköldkörteln. När man skärskådar så mår faktiskt *ingen* bra.
Att få Lio utskrivet är jättesvårt här där jag bor. Delvis pga att andra läkare hotar de (få!) läkare som kan tänka sig att låta sin patient få prova Lio. Levaxin ger klirr i läkemedelsföretagens kassa. Lio - not so much. Så det blir mer Levaxin åt folket och sedan "sitter det i huvudet" när det inte funkar.

Ja, jag är less. SKITLESS.

När jag blev diagnostiserad för sisådär 27 år sen, så fick jag både levaxin och sen även lio. Det sistnämnda gjorde noll och ingen skillnad, så den sattes ut och förutom när systemet fick spunk för något år sen så har jag mått alldeles strålande på levaxin i alla dessa år och övriga krämpor -tydliga som diffusa- har aldrig berott på min totalt stendöda sköldkörtel, så jodå det finns folk som mår alldeles utmärkt bra på levaxin.

Tycker dessutom att läkare numera är betydligt mer benägna att gå efter hur man mår i minst samma utsträckning som de kikar på provsvaren. Jag står på en i sammanhanget väldigt hög dos, vilket också avspeglar sig i "på gränsenvärden" men eftersom det är vad jag som individ mår bäst på och inte har några som helst symptom på överdosering what so ever, så är det den dos läkarna föreskriver.

 

[stjarnhimmel]

Jag har valsat runt i vården en hel del och ibland har det nästan varit en slump att man hittat varför jag mått dåligt. Hade en period då jag mådde riktigt dåligt men alla prover var så bra. Men det var först då jag gjorde en röntgen pga en annan orsak som man hittade att jag hade en förstorad binjure. Då fick jag samla urin under ett helt dygn som man mätte och såg att jag bland annat hade alldeles för höga värden av vissa saker.
Så problemet är ju att det är mkt saker som man inte ser på prov eller saker som man måste ta specifika prov för att se.
Och samtidigt förstår jag läkarna- om saker inte syns på de vanliga blodproverna är det svårt att gå vidare. I alla fall när man som mig hade såna "allmänna symptom" som att jag kände mig alltid orkeslös, sömnproblem," något känns fel i kroppen" etc.

 

[fejt]

Jag är SÅ less på läkarkåren som anser att man mår bra för att värdena säger det! Jag äter själv Levaxin och mina värden är "bra", men inte sjutton mår jag bra för det. Och det gäller de flesta jag känner som äter Levaxin mot sköldkörteln. När man skärskådar så mår faktiskt *ingen* bra.
Att få Lio utskrivet är jättesvårt här där jag bor. Delvis pga att andra läkare hotar de (få!) läkare som kan tänka sig att låta sin patient få prova Lio. Levaxin ger klirr i läkemedelsföretagens kassa. Lio - not so much. Så det blir mer Levaxin åt folket och sedan "sitter det i huvudet" när det inte funkar.

Ja, jag är less. SKITLESS.

Men vad i hela friden är det för fel på levaxin? Jag skulle vara död utan levaxin.

Jag har i princip ingen egen produktion av sköldkörtelhormon men får syntetiskt sådant i form av - levaxin!

Detta är inte riktat specifikt mot dig men jag önskar att alla som jagar runt på nätet efter det perfekta måendet, den perfekta läkaren, det perfekta hormonet i stället skulle granska sig själva och den egna livsstilen lika noga i sömmarna.

Jag är less på att människor som av olika anledningar känner sig kränkta av vården samlas i nätmobbar och liknar den svenska läkarkåren med något slags sadistiskt sällskap som sitter och håller på medicin och kunskap utan att dela med sig av den till behövande patienter. Jag personligen är skitglad över att leva i Sverige och jag är fullständigt övertygad om att den som väljer att arbeta som läkare på vc gör det av längtan efter att hjälpa människor.

Tillägg:
Gällande att må bra. Man kan inte räkna med att må som förut om man har en sköldkörtelsjukdom. Inga mediciner eller tillskott i världen kan helt efterlikna en kropp i balans.

 

[Saeta]

Men vad i hela friden är det för fel på levaxin? Jag skulle vara död utan levaxin.

Jag har i princip ingen egen produktion av sköldkörtelhormon men får syntetiskt sådant i form av - levaxin!

Detta är inte riktat specifikt mot dig men jag önskar att alla som jagar runt på nätet efter det perfekta måendet, den perfekta läkaren, det perfekta hormonet i stället skulle granska sig själva och den egna livsstilen lika noga i sömmarna.

Jag är less på att människor som av olika anledningar känner sig kränkta av vården samlas i nätmobbar och liknar den svenska läkarkåren med något slags sadistiskt sällskap som sitter och håller på medicin och kunskap utan att dela med sig av den till behövande patienter. Jag personligen är skitglad över att leva i Sverige och jag är fullständigt övertygad om att den som väljer att arbeta som läkare på vc gör det av längtan efter att hjälpa människor.

Tillägg:
Gällande att må bra. Man kan inte räkna med att må som förut om man har en sköldkörtelsjukdom. Inga mediciner eller tillskott i världen kan helt efterlikna en kropp i balans.

Delvis svar till dig, delvis allmänt.

Levaxin fungerar jättebra för vissa, medans det inte fungerar alls för andra. Men eftersom Levaxin är den enda behandlingen som är godkänd (enligt mina läkare) så har en ju inte så många andra val. När då vissa personer får andra mediciner utskrivna och mår bra på det så blir en väldigt less på att inte ens få chans att prova, för tänk om det skulle funka för även mig?

Vad jag har hört så går det att bli symtomfri gällande hypotyreos.