Ska män få jobba med barn? utbruten från P1 dokumentär hästgården

Om du kände dig anklagad, skulle du då vilja försvara dig?
Det vill säga: du är helt oskyldig till det någon anklagar dig, kollektivt, för?

Jag förstår inte hur det här är ett svar på mitt inlägg?

Nej, jag skulle helt ärligt talat strunta i att försvara mig när frågan är så mycket större och viktigare än min eventuella känsla av att bli oskyldigt anklagad för något. Jag förstår inte vad det är jag skulle försvara? Det finns liksom två ganska enkla fakta i den här frågan:
1. Det begås alldeles för många övergrepp mot barn.
2. Den förkrossande majoriteten av alla förövare är män.

Du skrev dessutom i ett tidigare inlägg att du inte är man - så varför du själv driver den här vinkeln i diskussionen så hårt är ett ännu större mysterium för mig. Jag tycker som sagt att vi ska fokusera på offren först och främst (dessa barn är förövrigt både pojkar och flickor - så det här är knappast någon "kvinnofråga")

Det hjälper ju ingen att sitta i den här frågan och diskutera vikten av att inte endast tala om män som förövare. Vad känner du att den vinkeln i diskussionen bidrar till? Tror du det bidrar till att övergreppen minskar? (genuin fråga - ingen ironi) Jag tror nämligen inte det, snarare tvärtom. Det är ju att blunda för fakta - istället bör vi väl titta på varför dessa män begår övergrepp och hur vi kan hindra dem från att göra det utan att utesluta män som grupp ur idrottsrörelsen/skolan. Här är väl manliga perspektiv och förslag på lösningar mer än välkomna - hittills lyser de dock med sin frånvaro.
 
Jag tycker inte att män ska förbjudas från att vara ledare inom föreningsvärlden/idrotten/jobba på förskola etc. Men jag kan på samma gång förstå de som säger att de hellre ser en kvinnlig ledare till sitt barn pga konsekvenserna av ett övergrepp.
Jag tycker det var fantastiskt bra att friidrottaren Patrik Sjöberg tog upp frågan med sin bok. Jag hade tänkt mycket på det tidigare vilket guldläge ungdomsidrotten är för den person som vill få kontakt med unga. Och speciellt ridsporten. Det skulle vara så lätt att tex ha ett par hästar som du låter unga tonårstjejer få ha som sina egna. De kommer hänga där i stallet så mycket de kan utan så mycket insyn av vuxna. Och sen om det finns tonåringar utan mkt kontakt med sina föräldrar etc så är det lätt att bli deras trygga person som de tyr sig till...
Jag minns flera liknande fall från min tonårstid. Bla ett stall jag hängde i och där en man kom dit en dag på promenad med sin hund. Han verkade trevlig, sa att han var nyinflyttad och var duktig med djur så han fick bli aktiv i föreningen och hjälpte till med lite av varje. Tills en dag när han gjorde flera närmanden mot unga tonårstjejer bland annat en han drog ner från hästryggen och la sig ovanpå i gräset.
Jag har även flera gånger sett vuxna män som kommit in på hästrelaterade sidor på Facebook, nätet och liknande och medvetet tagit kontakt med unga tonårstjejer.

Så även om jag inte vill utestänga männen så har jag också sett hur tex ridsporten kan dra till sig män som vill komma i kontakt med unga. Och det här måste vi också prata om och diskutera hur vi ska förebygga och handskas med.
 
Om du kände dig anklagad, skulle du då vilja försvara dig?
Det vill säga: du är helt oskyldig till det någon anklagar dig, kollektivt, för?

Men jag gav ett exempel. Kvinnor som lurar sig till en graviditet. Om någon kollektivt anklagar kvinnor för att göra detta (eftersom fenomenet bara gäller kvinnor, män blir inte gravida) håller jag med dem. För JAG tycke OCKSÅ att det är för djävligt.

På ett personligt plan kan jag inte drabbas. Jag har inte gjort detta, lurat mig till en graviditet. Och det bör väl "alla män" också känna - om man inte är förövare.
 
Inga fler föräldralediga pappor alltså. I alla fall inte utöver dubbelsängarna! :)
Förstår inte det där med dubbelsängar. De flesta brotten mot barn förekommer ju i hemmen av en vuxen man som barnet har en relation till. Så vad är ditt förslag? Jag vet inte hur man skyddar de barnen som är i hemmet och löper störst risk för övergrepp. Antagligen genom att flera vuxna ingriper och gör orosanmälningar.
 
Men jag gav ett exempel. Kvinnor som lurar sig till en graviditet. Om någon kollektivt anklagar kvinnor för att göra detta (eftersom fenomenet bara gäller kvinnor, män blir inte gravida) håller jag med dem. För JAG tycke OCKSÅ att det är för djävligt.

På ett personligt plan kan jag inte drabbas. Jag har inte gjort detta, lurat mig till en graviditet. Och det bör väl "alla män" också känna - om man inte är förövare.
Men män tycker att det är förjävligt att barn utsätts, män inom idrottsrörelsen pratar om problemen, de försöker hitta lösningar men nej de syns inte i media för det är inte lika intressant att göra reportage om. RF jobbar för att hitta sätt att skydda barnen utan att det inskränker på idrottandet. Män reagerar men det gäller även att lyssna, och inte anta att de inte reagerar.
Jag förstår inte var idén om att de inte bryr sig kommer ifrån? :confused:
 
Det hjälper ju ingen att sitta i den här frågan och diskutera vikten av att inte endast tala om män som förövare.
<...>
Här är väl manliga perspektiv och förslag på lösningar mer än välkomna - hittills lyser de dock med sin frånvaro.
Skulle det kunna finnas ett samband mellan de två meningarna?

OM det är så att det finns män som upplever att diskussionen kring sexuella övergrepp litet väl ofta drar åt "alla män är potentiella förövare", och av den anledningen ibland känner sig obekväma att kasta sig in i samtalet, så skulle det kanske kunna vara skäl nog att försöka tala om förövare som män snarare än om män som förövare.
Sexuella övergrepp diskuteras bland män. Däremot kanske det inte alltid diskuteras bland män i alla sammanhang och fora, möjligen åtminstone delvis beroende på ovanstående.
 
Förstår inte det där med dubbelsängar. De flesta brotten mot barn förekommer ju i hemmen av en vuxen man som barnet har en relation till. Så vad är ditt förslag? Jag vet inte hur man skyddar de barnen som är i hemmet och löper störst risk för övergrepp. Antagligen genom att flera vuxna ingriper och gör orosanmälningar.

Autocorrect hade visst varit framme där, det skulle stå ”dubbeldagarna”.

Om jag tolkar dig rätt här, att du ser med samma misstänksamhet på alla män som interagerar med barn oavsett om det är föräldralediga pappor, manliga idrottsledare eller manlig personal i skola/förskola så har jag dock svårt att fortsätta diskussionen. Det verkar i mina ögon jobbigt och begränsande att leva med en så grundläggande misstro mot halva mänskligheten, för att inte tala om hur svårt det verkar vara att ta sig fram till ett mer önskvärt tillstånd i världen med den utgångspunkten.
 
Inte alla män! Det är ju bara till 99 % av förövarna som är män.

Jag trodde aldrig att jag skulle få det argumentet använt emot mig :D

Jag tycker att fokus på situationer (att minimera antalet situationer där övergrepp är möjliga) verkar ha en mycket större potential att vara ett konstruktivt sätt att minska antalet övergrepp än ett fokus på (kategorier av) personer. Inte minst för att man på så sätt kan minska förövarnas incitament att söka sig till de riskminimerade miljöerna.
 
Vissa av oss har erfarenhet att så fort ämnet kommer upp kommer det 50 män galopperande och börjar skrika om att det minsann inte är alla män. Vilket skymmer debatten på det sakliga planet.
Jag förstår inte hur man kommer från att någon eller många säger inte alla män till att män inte skulle bry sig om övergreppen. Tror ni på riktigt att män bara rycker på axlarna om övergrepp?
 
Jag förstår inte hur man kommer från att någon eller många säger inte alla män till att män inte skulle bry sig om övergreppen. Tror ni på riktigt att män bara rycker på axlarna om övergrepp?

Jag säger, återigen, att om man är så himla brydd om det självklara (inte alla... etc) att det tillåts ta fokus från sakfrågan (övergreppen) kan man inte vara så himla brydd.

Självklart min personliga åsikt.
 
Inte alla män! Det är ju bara till 99 % av förövarna som är män.

Så är det absolut, och det är ett stort problem. Men utan att ha några siffror på det så skulle jag gissa att 99% av alla män inte begår eller har begått övergrepp mot barn. Jag kan tycka att ”inte alla män” är ett tröttsamt argument när man pratar om exempelvis sexistiska strukturer, jargonger och övergrepp mot kvinnor då problemet är så brett och en del av en problematisk mansroll. Men när man pratar om övergrepp mot barn inom idrotten så känns det som att man börjar måla med en lite väl bred pensel när man pratar om män som problemet. Som sagt, 99% av alla som begår övergrepp är män men om 99% av alla män inom idrott och föreningsliv inte begår övergrepp så är det också problematiskt att börja prata om män som problemet.

Jag tycker att det är viktigt att både män och kvinnor arbetar med barn och ungdomar, och att män får utrymme i tidigare kvinnodominerade arbeten såsom förskolelärare osv. Det känns som att vi motarbetar en jämställd utveckling genom att misstänkliggöra män, inte välkomna dem att arbeta med barn och att cementera bilden av att män har okontrollerbara drifter. När faktum är att det är helt otänkbart för de allra flesta män att begå övergrepp på barn.

Med det sagt så förstår jag att det är väldigt svårt att komma åt problemet och jag har inga konkreta förslag på hur man kan förebygga på bästa sätt. Nolltolerans på tidigare straffade, föräldranärvaro, kanske att föreningar börjar jobba med det mer aktivt och gör upp planer och strategier för sin verksamhet. Jag har själv tur som slapp detta under stalltiden, min ridskola var dessutom väldigt duktig på att se till att ingen gick hem ensam på kvällarna.
 
Vissa av oss har erfarenhet att så fort ämnet kommer upp kommer det 50 män galopperande och börjar skrika om att det minsann inte är alla män. Vilket skymmer debatten på det sakliga planet.
Och vissa av oss som är aktiva inom föreningar upplever att män absolut är intresserade av att hitta lösningar och är minst lika upprörda som kvinnor, om inte mer av vad andra män har utsatt barn för. Så vems erfarenhet har tolkningsföreträde? Jag upplever debatten här betydligt mer skymd än vad jag någonsin har upplevt i föreningslivet, där försöker man hitta lösningar, nej man har inte kommit hela vägen men det jobbas på det.
 
Jag förstår inte hur det här är ett svar på mitt inlägg?

Nej, jag skulle helt ärligt talat strunta i att försvara mig när frågan är så mycket större och viktigare än min eventuella känsla av att bli oskyldigt anklagad för något. Jag förstår inte vad det är jag skulle försvara? Det finns liksom två ganska enkla fakta i den här frågan:
1. Det begås alldeles för många övergrepp mot barn.
2. Den förkrossande majoriteten av alla förövare är män.

Du skrev dessutom i ett tidigare inlägg att du inte är man - så varför du själv driver den här vinkeln i diskussionen så hårt är ett ännu större mysterium för mig. Jag tycker som sagt att vi ska fokusera på offren först och främst (dessa barn är förövrigt både pojkar och flickor - så det här är knappast någon "kvinnofråga")

Det hjälper ju ingen att sitta i den här frågan och diskutera vikten av att inte endast tala om män som förövare. Vad känner du att den vinkeln i diskussionen bidrar till? Tror du det bidrar till att övergreppen minskar? (genuin fråga - ingen ironi) Jag tror nämligen inte det, snarare tvärtom. Det är ju att blunda för fakta - istället bör vi väl titta på varför dessa män begår övergrepp och hur vi kan hindra dem från att göra det utan att utesluta män som grupp ur idrottsrörelsen/skolan. Här är väl manliga perspektiv och förslag på lösningar mer än välkomna - hittills lyser de dock med sin frånvaro.

Jag är inte man, nej.
Och det känns viktigt att påpeka att även kvinnor kan se att det är åt h-e att inleda med att kollektivt anklaga alla män.
Det strider mot all rimlig rättskänsla, att peka ut alla personer i en viss grupp som förövare. När det i verkligheten är en väldigt liten andel av personerna som de facto är förövare.
Sedan finns det många som tycker att det är rätt att bete sig på det sättet.
Jag kommer med en invändning mot det.

Ja, det finns för många offer.
Men situationen blir inte bättre om vi misstänkliggör och anklarar ALLA män.

Nej, det handlar inte om "inte alla män".
Det handlar om "inte de flesta män, bara några".
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag känner en stor osäkerhet och rädsla kring män, och känner en fruktansvärd panik inför att bli intim med någon. Men även i andra...
2
Svar
36
· Visningar
4 130
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp