Ska män få jobba med barn? utbruten från P1 dokumentär hästgården

Skulle det kunna finnas ett samband mellan de två meningarna?

OM det är så att det finns män som upplever att diskussionen kring sexuella övergrepp litet väl ofta drar åt "alla män är potentiella förövare", och av den anledningen ibland känner sig obekväma att kasta sig in i samtalet, så skulle det kanske kunna vara skäl nog att försöka tala om förövare som män snarare än om män som förövare.
Sexuella övergrepp diskuteras bland män. Däremot kanske det inte alltid diskuteras bland män i alla sammanhang och fora, möjligen åtminstone delvis beroende på ovanstående.

Tror du? Jag är oerhört tveksam.

Om man som man känner att diskussionen lite väl ofta drar åt "alla män är potentiella förövare" borde man väl snarast fråga sig själv varför det är så, och varför skulle det vara ett skäl till att inte kasta sig in i diskussionen om hur vi ska skydda barn från eventuella manliga förövare? Jag kan inte tänka mig att en enda man som kommer med sakliga argument och förslag på hur vi ska kunna minska sexuella övergrepp skulle kunna få ett dåligt bemötande, snarare tvärtom - de blir väl närmast hyllade.

Män är ju annars väldigt snabba på att kasta sig in i "inte alla män"-kören så jag förstår inte skillnaden.
 
Ja, men det är inte 99% av männen som är förövare.
De flesta män är inte förövare.
Det vill säga, förfärligt att smeta ut kollektiv skuld.

"Du är egentligen lite skyldig för att du är man. Och eftersom du är man, så borde du vara jätteaktiv i att påtala att det är ett problem. I alla situationer. För om du inte höjer rösten eller agerar så fort någon man är förövare, så är du också medskyldig."

Tillspetsat men inte långt från beskrivningarna här.

Jag tycker att problemet i första hand ligger på individ-basis. Attityden hos vissa individer och i vissa sub-grupper.
Så är det ju. Vi vet inte hur många män som egentligen är förövare, det visade sig ju vara ett gigantiskt mörkertal med metoo-kampanjen. I själva verket kanske det är så att väldigt många män är förövare, det vet vi inte eftersom det är så oerhört stigmatiserat och skamfyllt. Jag smetar inte ut nånting, jag försöker argumentera för att eliminera riskfaktorer så att inte fler blir utsatta som jag själv blev. Om det då innebär att män inte får vara ensamma med barn i idrottssammanhang, skolan, vården, förskola mm tycker jag är ett väääälidgt litet pris att betala för att skydda barn. Och skydda de män som inte förgriper sig också.
 
Det vore hemskt tråkigt (och för övrigt sjukt!) om alla män förbjöds att vara idrottslärare/förskolelärare/osv. Mitt barn har lite svårigheter med bla tal, och herregud vilken hjälp vi fått av barnets manliga förskolelärare, han har verkligen funnits och ställt upp, kommit med tips och råd, pushat på här och där för att vi ska få den hjälp vi förtjänar. Och barnet hade han som absoluta favorit! Nu har han tyvärr bytt arbetsplats, och han är högt saknad av barnet, och jag tänker på vad vi skulle ha gått miste om ifall vi aldrig mött honom.
Om man ser längre än till sitt eget barn kan man kanske tänka på de barn som redan nu är utsatta. Jag tycker nog att det är en god lösning att försöka ha ett "buddy-system" för att minska risken för övergrepp. Hur man sedan arbetar med alla dessa män som förgriper sig på kvinnor och barn är en annan större fråga som jag inte har något bra svar på, och det har väl ingen.
 
Intressant att se hur många rusar till männens försvar - inte alla män! - men skiter de förstörda liv som de förorsakar eller jämför med köp av trisslott.
Ja jag känner att jag det blir konstigt att säga att "Javisst män ska få vara tränare i ungdomsidrotten men jag har inga ideér hur vi ska få slut på övergrepp och det är ändå så få som sker."
Ska vi skita i de som får sina liv förstörda?
Jag önskar att män ska få jobba med barn men känner samtidigt att vi absolut inte får ge upp! Och jag kan samtidigt förstå den som är lättad över att barnet har en kvinnlig tränare. Vi måste prata enormt mycket mer om detta och det behöver forskas och utbildas betydligt mer.
 
Så är det ju. Vi vet inte hur många män som egentligen är förövare, det visade sig ju vara ett gigantiskt mörkertal med metoo-kampanjen. I själva verket kanske det är så att väldigt många män är förövare, det vet vi inte eftersom det är så oerhört stigmatiserat och skamfyllt. Jag smetar inte ut nånting, jag försöker argumentera för att eliminera riskfaktorer så att inte fler blir utsatta som jag själv blev. Om det då innebär att män inte får vara ensamma med barn i idrottssammanhang, skolan, vården, förskola mm tycker jag är ett väääälidgt litet pris att betala för att skydda barn. Och skydda de män som inte förgriper sig också.
Det bästa är väl om man alltid arbetar i par så har man alltid en sorts kvalitetskontroll som inte bara begränsar sig till just sexuella övergrepp utan även sånt som mobbing och aga.
 
Ja jag känner att jag det blir konstigt att säga att "Javisst män ska få vara tränare i ungdomsidrotten men jag har inga ideér hur vi ska få slut på övergrepp och det är ändå så få som sker."
Ska vi skita i de som får sina liv förstörda?
Jag önskar att män ska få jobba med barn men känner samtidigt att vi absolut inte får ge upp! Och jag kan samtidigt förstå den som är lättad över att barnet har en kvinnlig tränare. Vi måste prata enormt mycket mer om detta och det behöver forskas och utbildas betydligt mer.
Det är väl ingen som ger upp men praktiska lösningar saknas inte pga ointresse utan för att det är ett svårt problem att lösa.
 
Jag är inte man, nej.
Och det känns viktigt att påpeka att även kvinnor kan se att det är åt h-e att inleda med att kollektivt anklaga alla män.
Det strider mot all rimlig rättskänsla, att peka ut alla personer i en viss grupp som förövare. När det i verkligheten är en väldigt liten andel av personerna som de facto är förövare.
Sedan finns det många som tycker att det är rätt att bete sig på det sättet.
Jag kommer med en invändning mot det.

Ja, det finns för många offer.
Men situationen blir inte bättre om vi misstänkliggör och anklarar ALLA män.

Nej, det handlar inte om "inte alla män".
Det handlar om "inte de flesta män, bara några".

Jag förstår faktiskt inte vad du vill diskutera?

Trådstarten handlar om hur vi ska förhindra manliga förövare att begå sexbrott - det finns ungefär en miljon vinklar på den frågan, vi kunde diskutera varför män är i majoritet - vi kunde även diskutera lösningar för att få en tryggare miljö för unga pojkar och flickor - eller hur vi ska göra för att tvätta bort den här skadliga mansrollen från samhället.

Men det enda du vill diskutera är hur hemskt det är att påpeka faktumet att det är just män som begår de här brotten. Jag är ledsen men din diskussionsvinkel här är helt ointressant för mig.
 
Jag tror att forskningen visar på att man inte föds som en person som förgriper sig på andra. Inte ens barn med psykopatiska drag behöver bli brottslingar utan kan lära sig att leva efter samhällets regler. Det är snarare så att det är något i mansrollen som ger detta utslag samt stora utslag i andra våldsbrott vilket man behöver titta på. Psykologiska faktorer snarare än biologiska. Möjligen att något samspelar.
Här är en teori: https://www.svt.se/opinion/jorgensen-o-hallqvist-om-overgrepp
https://www.forskning.se/2016/11/09/unga-sexforbrytare-inte-alltid-den-du-tror/
http://www.offclinic.se/foralder/ungdomar-med-sexuella-beteendeproblem/
Joo men vi lär ju radera dem samtidigt som vi utraderat alla andra brott?
 
För mig med. Hur får man ihop detta? Frågan som måste ställas är: Alla kvinnor här på Bukefalos som har ihop det med en man hur kan ni ha ihop det med en potentiell förövare och hur kan en del av er skaffa barn med en potentiell förövare samt ur kan ni utsätta era barn för en potentiell förövare genom att bo under samma tak. Tacksam för svar

Konstig fråga.

Det är väl som med allt annat en kalkylerad risk tänker jag. Jag vet att som kvinna i förhållande med en man så finns det en risk att bli utsatt för brott (det finns även en risk att fastna i skadliga kvinnoroller men det är OT i den här tråden) på ungefär samma sätt som det finns en risk att vara med om en bilolycka varje gång man sätter sig i en bil. Trots det så uppväger för mig iallafall fördelarna nackdelarna. Sen får en väl försöka så gott en kan att eliminera riskerna.
 
Det är väl ingen som ger upp men praktiska lösningar saknas inte pga ointresse utan för att det är ett svårt problem att lösa.
Håller med. Men jo--- när @scandisk skriver att
"Det kan vi inte lika lite som vi kan gardera oss mot terrorism"
så tycker jag att det är att ge upp.
och det får vi inte göra. Vi måste diskutera om vi kan förändra hur vi organiserar och hur vi gör för att upptäcka det. Och ja- det är skitsvårt- jag har inga lösningar nu direkt men vi får aldrig säga att "Det går inte". För då kommer folk genast säga att om det inte går så vill jag inte ha män inom tex föreningsliv och ungdomsidrott.
 
Själv skulle jag låta mitt barn ha en manlig tränare. Däremot skulle jag aldrig vilja det om folk i klubben sa att "Vi kan aldrig förhindra övergrepp det går inte." En sådan inställning skulle göra att jag backade. Men är det en klubb och människor som säger att vi "gör si eller så för att förhindra övergrepp och vi utbildar alla och pratar om det" så skulle jag känna mig tryggare. Även om det förstås kan hända ändå så tycker jag det är otryggt när folk inte vill arbeta kring frågan.
 
Om man ser längre än till sitt eget barn kan man kanske tänka på de barn som redan nu är utsatta. Jag tycker nog att det är en god lösning att försöka ha ett "buddy-system" för att minska risken för övergrepp. Hur man sedan arbetar med alla dessa män som förgriper sig på kvinnor och barn är en annan större fråga som jag inte har något bra svar på, och det har väl ingen.

Fast du får det att låta som om ALLA män ska bort från aktiviteter med barn, för att det finns barn som är utsatta av vissa män? Det handlar inte om att jag inte kan se längre än till mitt egna barn, utan att jag vet att det finns guldkorn där ute som gör ett fantastiskt arbete!

Resonerar du lika i allt? Att bara för att ett visst kön, en viss folkgrupp, inom ett visst yrke, så är det så, och då ska allt och alla bort?

Jag känner till ett flertal män som lägger ner sin tid och själ för att barn ska få det bra, ska dom sluta med det då?

En innebandypappa som kör runt barn över hela staden till och från deras träningar för att deras föräldrar inte kan/har råd och barnen vill vara med och spela, ska ha sluta med det?

En manlig ridlärare som är så fantastisk duktig, och tar varje elev (oftast med nån diagnos) för vad dom är, ska han också sluta med det?

Min sambo, som är elevassistent till ett barn där dom gått igenom hela kommunens resurser innan det klickade med sambon, ska han få sluta jobba med det han brinner för, och ska barnet bli av med sin enda trygghet i skolan?

Det ÄR förjävligt att det händer, men man kan inte dra alla över samma kam! Inte i detta, och inte i något annat heller för den delen.
 
@monster1 Man föds väl oftast inte heller till mördare?

Dessutom dina artiklar handlar mycket om beteendeproblem hos ungdomar och missuppfattade signaler osv.

Det vi pratar om här är ju personer som ger sig på folk utanför sin åldersgrupp så att säga. De är gamla nog att kunna veta att det de vill göra och känner är rätt, inte är accepterat. Deras uppfattning om samtycke är vriden och deras förmåga att logiskt analysera sitt beteende finns inte? Empatisk förmåga saknas?

Visst det kanske kan hittas och ”åtgärdas” tidigt. Men om man kan göra det varför kan man inte göra det med personer som dödar andra eller rånar folk?

Dessutom, varför är vi så bergsäkra på att inget slagit slint i ”biologin” hos någon som anfaller små barn.
 
98,23% av "alla män" är alltså Inte förövare, så det där med att "gardera sig" och vara rädd för alla män eftersom de (enligt vissa då) alla är potentiella förövare känns som ett väldigt märkligt resonemang och från tidigare trådar om just det, så är det uppenbart att det inskränker något kopiöst på ens liv att gå omkring och vara misstänksam mot alla män man möter, oavsett var man möter dem.

Problemet med övergrepp mot barn och ungdomar löser man knappast genom att komma dragandes med "alla män är potentiella förövare så därför ska de bannlysas från allt som har med barn och ungdomsengagemang att göra".
 
98,23% av "alla män" är alltså Inte förövare, så det där med att "gardera sig" och vara rädd för alla män eftersom de (enligt vissa då) alla är potentiella förövare känns som ett väldigt märkligt resonemang och från tidigare trådar om just det, så är det uppenbart att det inskränker något kopiöst på ens liv att gå omkring och vara misstänksam mot alla män man möter, oavsett var man möter dem.

Problemet med övergrepp mot barn och ungdomar löser man knappast genom att komma dragandes med "alla män är potentiella förövare så därför ska de bannlysas från allt som har med barn och ungdomsengagemang att göra".
Fast det är väl inte någon som skriver så i tråden?
Inte att de är rädd för alla män.
 
Intressant att se hur många rusar till männens försvar - inte alla män! - men skiter de förstörda liv som de förorsakar eller jämför med sannolikheter i form av köp av trisslott.

Vem har sagt att man skiter i förstörda liv för att man lyfter problematiken med att misstänkliggöra män? Det är ungefär lika schysst som att säga att du skiter i de liv som kvinnliga förövare förstör. Vilket jag rimligtvis antar att du inte gör.

Sedan tycker jag att du förminskar personer i tråden rätt rejält när du säger att folk ”rusar till männens försvar”, ”inte alla män!” med utropstecken och påstår att vi/de skiter i barnen. När det jag ser (mestadels) är personer som försöker lyfta problematiken med att misstänkliggöra män kollektivt.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag känner en stor osäkerhet och rädsla kring män, och känner en fruktansvärd panik inför att bli intim med någon. Men även i andra...
2
Svar
36
· Visningar
4 130
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp