Självkänsla/foton/verklighet

[Monkie]

Jag är lång. Min sambo är lite kortare.
Vi umgås ofta med hans familj, alla är kortare än honom. Jag sticker alltid upp!
Känner mig som en jättemänniska, ofta! Jag är normalviktig men likväl en jätte på varenda foto som tas. Det här reagerar min självkänsla starkt på. Jag blir ledsen.
Det sitter inte i mitt huvud. De två kvinnorna i släkten är 15 cm kortare än mig och nätta. Jag får ibland kommentarer om de är nöjda med bilden för att vi är fina/ser lyckliga ut. Jag tänker alltid att jag fixar en bra bild för de andra eftersom alla är finare än mig.
Det är bara det att jag inte alls kan identifiera mig med den jag ser på bilden! Vet inte om jag är ensam om det här eller om fler känner samma?

Jag förstår inte riktigt mig själv här, jag är inte så intresserad av utseende/kläder tex. Har en ätstörning i botten men det känns inte som att det är den som talar. Jag vet hur verkligheten ser ut. Jag är ju större. Ändå kan jag inte acceptera det. Är det kansle något man kan/bör gå i terapi för?

Denna känslan har jag inte med personer i min egen släkt, som är lika långa eller längre än mig. Jag är sällan nöjd med bilder, men har accepterat att jag inte är fotogenetic.

 

[Eloise]

Jag känner igen mig oerhört mycket, jag får den känslan med vänner ibland. En av mina bästa vänner är 160 lång, och väldigt petite. Jag är 183 och tar vi bilder ihop känner jag mig som en heffaklump i jämförelse.

Jag har ändå lyckats förlika mig med det, det kommer över mig ibland men oftast lyckas jag tränga bort tankarna. Är det så att du tycker det är väldigt jobbigt hade jag definitivt pratat med någon om det

 

[Bison]

Men varför skulle de mena det?
Jag tycker det blir jättefina bilder på mig och mina kompisar som är närmare 180 cm och det är inte för att de är så mycket längre än mig utan för att vi är fina tillsammans.

 

[Monkie]

Men varför skulle de mena det?
Jag tycker det blir jättefina bilder på mig och mina kompisar som är närmare 180 cm och det är inte för att de är så mycket längre än mig utan för att vi är fina tillsammans.

Jag tror att de menar vad de säger. De kanske inte tycker att de är nöjda för att de ser mindre ut. Men jag känner alltid att jag sticker ut just för att jag faktiskt gör det. Jag ÄR ju större. Alltid. Jag är också den som är mest framåt i sällskapet och nästan jämt först eller främst vilket gör mig ännu större på bilden såklart.

 

[Monkie]

Jag känner igen mig oerhört mycket, jag får den känslan med vänner ibland. En av mina bästa vänner är 160 lång, och väldigt petite. Jag är 183 och tar vi bilder ihop känner jag mig som en heffaklump i jämförelse.

Jag har ändå lyckats förlika mig med det, det kommer över mig ibland men oftast lyckas jag tränga bort tankarna. Är det så att du tycker det är väldigt jobbigt hade jag definitivt pratat med någon om det ❤

Jag tror att jag hade klarat det bättre om jag ibland syntes på bild med mer jämnstora. Dessa är de vi mest umgås med och således också de jag hamnar bredvid på bild.

 

[Bison]

Jag tror att de menar vad de säger. De kanske inte tycker att de är nöjda för att de ser mindre ut. Men jag känner alltid att jag sticker ut just för att jag faktiskt gör det. Jag ÄR ju större. Alltid. Jag är också den som är mest framåt i sällskapet och nästan jämt först eller främst vilket gör mig ännu större på bilden såklart.

Men vad gör det att du sticker ut?
Var stolt över din längd!

Jag sticker ut med mina tatueringar, stora hår och färglada kläder, det är ju den jag är ☺

 

[Tonto]

Jag är lång. Min sambo är lite kortare.
Vi umgås ofta med hans familj, alla är kortare än honom. Jag sticker alltid upp!
Känner mig som en jättemänniska, ofta! Jag är normalviktig men likväl en jätte på varenda foto som tas. Det här reagerar min självkänsla starkt på. Jag blir ledsen.
Det sitter inte i mitt huvud. De två kvinnorna i släkten är 15 cm kortare än mig och nätta. Jag får ibland kommentarer om de är nöjda med bilden för att vi är fina/ser lyckliga ut. Jag tänker alltid att jag fixar en bra bild för de andra eftersom alla är finare än mig.
Det är bara det att jag inte alls kan identifiera mig med den jag ser på bilden! Vet inte om jag är ensam om det här eller om fler känner samma?

Jag förstår inte riktigt mig själv här, jag är inte så intresserad av utseende/kläder tex. Har en ätstörning i botten men det känns inte som att det är den som talar. Jag vet hur verkligheten ser ut. Jag är ju större. Ändå kan jag inte acceptera det. Är det kansle något man kan/bör gå i terapi för?

Denna känslan har jag inte med personer i min egen släkt, som är lika långa eller längre än mig. Jag är sällan nöjd med bilder, men har accepterat att jag inte är fotogenetic.

Jag har väldigt svårt för bilder på mig själv, för att jag inte fattar att det är jag på bilden. För det första så identifierar jag inte som kvinna och att då se någon som inte bara är kurvig och bred som en ladugårdsvägg, utan även som ser väldigt kvinnlig ut, blir totalt fel i mitt huvud. Försöker komma över det genom att vara med på foton för att kunna intala mig själv att det är jag på bilden. Sen så tycker jag ju även att jag är skitful, men det kan jag leva med på något vis.

 

[Monkie]

Men vad gör det att du sticker ut?
Var stolt över din längd!

Jag sticker ut med mina tatueringar, stora hår och färglada kläder, det är ju den jag är ☺

Jag vet att det inte spelar någon roll egentligen Jag har inget emot att sticka ut på andra sätt, kläder, smink, hår.. Men just storleken är jobbigt!

Jag vet inte om man kan relatera till det om man inte själv är stor, själv upplever jag i alla fall att det är ett annat sätt att sticka ut på. Det är ju inte bara att jag är längre, jag är ju också automatiskt större än alla. På alla sätt, på alla bilder, jämt. Jag har haft längre pojkvänner tidigare och då ser jag inte så stor ut på bilder. Jag är också storbystad, mer än alla, vilket gör mig större även på det hållet.

På jobbet är de flesta långa, jag är bland de längsta kvinnorna såklart men där känner jag mig ändå mer.. Vet inte hur jag ska beskriva det... Normal, mer hemma, mer avslappnad...

Ingen i släkten har kommenterat min storlek på ett negativt sätt, så allt ligger hos mig.

 

[Monkie]

Jag har väldigt svårt för bilder på mig själv, för att jag inte fattar att det är jag på bilden. För det första så identifierar jag inte som kvinna och att då se någon som inte bara är kurvig och bred som en ladugårdsvägg, utan även som ser väldigt kvinnlig ut, blir totalt fel i mitt huvud. Försöker komma över det genom att vara med på foton för att kunna intala mig själv att det är jag på bilden. Sen så tycker jag ju även att jag är skitful, men det kan jag leva med på något vis.

Jag har sett dig på bilder här på Buke och läst något om identitet och kan nog förstå hur du menar tror jag. Min åsikt är att du är väldigt vacker och inte alls ful. Men jag förstår också att det inte alls hjälper att jag skriver så, vill inte heller... hur uttrycker man... "förenkla/negligera" din känsla.

Jämför du dig med andra, eller utgår du mer från enbart din egen upplevelse/känsla av dig själv?

 

[Tonto]

Jag har sett dig på bilder här på Buke och läst något om identitet och kan nog förstå hur du menar tror jag. Min åsikt är att du är väldigt vacker och inte alls ful. Men jag förstår också att det inte alls hjälper att jag skriver så, vill inte heller... hur uttrycker man... "förenkla/negligera" din känsla.

Jämför du dig med andra, eller utgår du mer från enbart din egen upplevelse/känsla av dig själv?

Jag tror att det är för att jag inte känner igen mig i spegeln/på foton som jag tycker att jag är ful. Det är typ som att någon annan förföljer mig och det fuckar hela min bild av mig själv. Om jag inte tänker på att det är min kropp på bilderna så är det ju inget fel på den. Men den är inte jag. Så jag utgår från min egen känsla av mig själv. Jag bryr mig sällan om vad andra tycker är fint när det kommer till mitt eget utseende.

 

[TheRedLightning]

Jag tänker lite på det där du nämde om foton, där alla andra är finare än dig.

Ska jag se på mig själv, har jag varit där också. Dvs att jag tycker jag blir ful på kort om jag inte tar en selfie. Däremot har jag hört andra som sett den där bilden, där jag tycker att jag är ful och de säger att jag är jättefin.

I veckan var jag på en föreläsning om mental träning. Där sa föreläsaren att det vi tänker tror vi att det är sant. Så tänker jag att jag är ful på kort, då är det sant i min hjärna.
Så föreläsaren sa att vi skulle öva på att tänka fler positiva saker om oss, för den värsta fienden man kan ha är sina egna tankar.
Fick tips om att säga massa bra saker och spela in på ett röstmemo, sedan lyssna på det flera dagar i rad.
Föreläsaren sa att det kommer kännas konstigt att höra sig själv, och dels att vi inte är vana vid att höra positiva saker.

Sen det där med längden kan man nog applicera samma grej på.
Jag är själv lång, men jag tänker inte på det längre. Inget konstigt om någon är lång eller kort, i min värld är det snarare personligheten som är det viktigaste sen hur man ser ut spelar mindre roll.

Så tänker jag, vet inte om det kan va till någon hjälp, men kanske lite.

 

[Gnist]

Jag kan inte relatera till att vara längst i något sammanhang, men om jag fastnar på kort med andra så ser jag ut ungefär som SvampBob Fyrkant. Kort och kvadratisk alltså. I verkligheten däremot är jag förvisso kort, men jag är ju inte det minsta kvadratisk, det är bara min knäpphjärna som tycker det när den ser mig på bild med andra, oavsett vad för kroppstyp de har och när man väl "sett" en sån grej så kan det ju hänga kvar och spöka, fastän man vet att det är ologiskt och inte sant.

 

[Monkie]

Jag tänker lite på det där du nämde om foton, där alla andra är finare än dig.

Ska jag se på mig själv, har jag varit där också. Dvs att jag tycker jag blir ful på kort om jag inte tar en selfie. Däremot har jag hört andra som sett den där bilden, där jag tycker att jag är ful och de säger att jag är jättefin.

I veckan var jag på en föreläsning om mental träning. Där sa föreläsaren att det vi tänker tror vi att det är sant. Så tänker jag att jag är ful på kort, då är det sant i min hjärna.
Så föreläsaren sa att vi skulle öva på att tänka fler positiva saker om oss, för den värsta fienden man kan ha är sina egna tankar.
Fick tips om att säga massa bra saker och spela in på ett röstmemo, sedan lyssna på det flera dagar i rad.
Föreläsaren sa att det kommer kännas konstigt att höra sig själv, och dels att vi inte är vana vid att höra positiva saker.

Sen det där med längden kan man nog applicera samma grej på.
Jag är själv lång, men jag tänker inte på det längre. Inget konstigt om någon är lång eller kort, i min värld är det snarare personligheten som är det viktigaste sen hur man ser ut spelar mindre roll.

Så tänker jag, vet inte om det kan va till någon hjälp, men kanske lite. ❤

Jag tänker att det nog till viss mån skulle kunna gå att ändra mitt tankemönster. Jag kan ha hjälp av positiva tankar, inte titta så noga på korten eller när det gäller till exempel foton där jag "bara är ful". Storleksfokuset tar liksom över allt.

 

[Monkie]

Jag kan inte relatera till att vara längst i något sammanhang, men om jag fastnar på kort med andra så ser jag ut ungefär som SvampBob Fyrkant. Kort och kvadratisk alltså. I verkligheten däremot är jag förvisso kort, men jag är ju inte det minsta kvadratisk, det är bara min knäpphjärna som tycker det när den ser mig på bild med andra, oavsett vad för kroppstyp de har och när man väl "sett" en sån grej så kan det ju hänga kvar och spöka, fastän man vet att det är ologiskt och inte sant.

I detta fallet är jag störst på riktigt , inte bara som jag tror eller tycker. Det är ett faktum att jag är längst, bredast, störst byst, större ansikte, ja allt. Vi är tre vuxna kvinnor och tre vuxna män och jag är störst, alltid. Vanligtvis är någon, oftast en man, lika lång eller längre o h då känns det lite bättre.

 

[tanten]

I detta fallet är jag störst på riktigt , inte bara som jag tror eller tycker. Det är ett faktum att jag är längst, bredast, störst byst, större ansikte, ja allt. Vi är tre vuxna kvinnor och tre vuxna män och jag är störst, alltid. Vanligtvis är någon, oftast en man, lika lång eller längre o h då känns det lite bättre.

Handlar dettaom att du är annorlunda än de andra eller om att du anser att du är för stor och har för stor byst? De flesta människor sticker ut på något sätt. Du retar ig på det som gör att du sticker ut. Men varför?

 

[TheRedLightning]

Jag tänker att det nog till viss mån skulle kunna gå att ändra mitt tankemönster. Jag kan ha hjälp av positiva tankar, inte titta så noga på korten eller när det gäller till exempel foton där jag "bara är ful". Storleksfokuset tar liksom över allt.

Försök lura din hjärna att inte tänka på storleken lång som kort, det är svårt att ändra sina tankemönster, men i och för sig försöker man inte så kommer det definitivt inte gå. (been there done that)
Jag tror det kommer ta tid, men det är alltid en början, sen är det bara att fortsätta jobba och se om man kan nå målet.

 

[Emtherlia]

Jag kan förstå din känsla för jag har ofta en liknande fast åt andra hållet. Jag är 160 och oftast kortast i gänget och jag tycker jag ser ut som ett barn på grund av att jag känner mig så kort mot alla andra. Jag ser liksom inte vuxen ut (i min hjärna) när jag är kortast.

Jag vet inte hur man kommer ifrån det men jag försöker att inte bry mig, jag försöker kolla på andra attribut som exempelvis om jag ser lycklig ut. Jag försöker bedöma en bild på annat än höjdskillnaden.

 

[Monkie]

Handlar dettaom att du är annorlunda än de andra eller om att du anser att du är för stor och har för stor byst? De flesta människor sticker ut på något sätt. Du retar ig på det som gör att du sticker ut. Men varför?

Kan inte riktigt sätta fingret på det. Känns som att jag inte smälter in. Jag är ju större än de flesta men ändå "normal", i detta fallet kan jag se att jag har hamnat med ett gäng under meddellängd och att jag själv är över medellängd, ändå får det mig att må dåligt när jag ser hur jag ser ut.
I sällskapet ser jag ut som en annan art, som en ardenner i en flock shettisar liksom, det avvikande. Det krockar med min kvinnlighet på något sätt tror jag. Jag känner mig så jävla stor och ful i sammanhanget att jag inte alls mår bra. När jag fixar till mig hemma och tittar mig i spegeln är det annorlunda,. Jag är sällan jublande glad över mitt utseende men jag är tillfreds och okej med ju jag se ut och är bek äm i min kropp.

 

[hastflicka]

Jag ar nastan alltid kortast pa bild. Hemma i Sverige vaxte Jag upp med uttrycket " Liten MEN naggande God" Helt klart var det alltsa nagot fel med att vara Liten.
Jag ar smal eller normalviktig, men har alltid tyckt att jag ser ut som en liten rund "tomtemor" jamfort med mina langa eleganta kompisar.

Sedan jag kom till USA ar jag dock sallan minst lange. Har ar det vanligt med kvinnor some ar upp till en dm kortare an mig. Bredvid Dem kanner jag mig just lang och elegant. Men pa bild ser jag fortfarande ut som en liten rund tomtemor.

Det spelar nog ingen roll hur man verkligen ser ut pa bild. Den bild vi har i hjarnan ar nog mer focuserad pa sjalvfortroendet an pa nagon form av sanning.

 

[mandalaki]

Det krockar med min kvinnlighet på något sätt tror jag. Jag känner mig så jävla stor och ful i sammanhanget att jag inte alls mår bra.

Det är den förbannade normen som ställer till det. En kvinna ska vara späd och framförallt inte lång. Försök känna att den där normen kan ta sig i arslet.

Jag kämpar själv med det, jag kan tycka att små kvinnor är så himla fina just för att de är små. (Å andra sidan tycker jag att långa, starka kvinnor också är vackert.)

Det där petite-idealet hänger kvar sedan skoltiden, då jag och en tjej till var störst i klassen, lite storvuxna och huvudet längre än de flesta andra. Den självbilden har jag burit med mig, jag känner mig fortfarande lång och stor trots att mina 171 cm faktiskt inte är särskilt mycket.