Återupplivar tråden med en bekännelse och wall of text:
Jag är förtjust i min hovslagare! Och vad bättre är; det verkar besvarat!
Hästen köptes för två år sen. Då fick jag en lista av stallägaren med telefon nr till alla hovslagare i trakten. Började överst och tog den första som sa ja, visste iaf inte vem som var bra eller dålig. Han kom ut och minns att jag redan då tänkte vagt att han var attraktiv, men kunde inte för mitt liv föreställa mig att han skulle vara tillgänglig. Så tänkte liksom inte mer på det. Minns att jag någon gång snokade runt på fejjan. Hittade bilder på hans mammas fb (känner henne lite sen innan, men det är en annan historia, inte fb-vänner dock) där hon hade en bebis i knät och det stod något om barnbarn, så blev 100% säker på att det var hans och tänkte väl inte så mycket mer på det. Vi har aldrig pratat sådär jättemycket. Diskuterat hovar har vi gjort, men i övrigt mest artighetsfraser, lite väder och någon enstaka gång något personligt.
MEN. Sen kom sommaren i år. Jag fick en praktik i utlandet och då hästen ändå var skadad, bestämde jag mig för att inte ta med mig den utan lämna den i vänners och stallpersonalens händer. Sjukt jobbigt, men så fick det bli iaf. Något enstaka mail utbyttes under sommaren gällande betalning och hur fötterna såg ut, annars skötte personalen det. Kom sedan tillbaka i september och det var då det satte igång (för mig iaf haha!). Han kom och skodde som vanligt första gången jag var tillbaka. Han frågade hur det varit utomlands och jag sa väl nåt om att vädret var underbart eller så. Pratade hovar och han sa att det varit bra för hästen att få ledigt. "Underbart, det vill man ju höra" blev mitt svar. Han garvade (rätt mycket mer än vad som kunde förväntas av det simpla skämtet. Och bara "för hovarna alltså". Sen betalade jag och han åkte. Stallet där jag är inackorderad är rätt stort och nästan alla andra har en annan hovslagare, så han är där rätt ofta. Precis när min hovis åkt snubblade jag över en konversation mellan en av hästskötarna och den andra hovisen. Han försökte tussa ihop henne med min hovis! Hon garvade bara och sa "han är säkert en jättetrevlig kille, men verkligen inte min typ!" (Vilket jag verkligen håller med om; hon gillar tatuerade rockkillar som är känslomässigt frånvarande...) Hur som, behöll pokerfejset. Detta sa mig allt jag behövde veta: 1. Han är singel 2. Han letar (iom att någon som känner honom försökte vara matchmaker drog jag den slutsatsen)
Det första jag gjorde när jag kom hem den dagen var att använda mina nätstalkingkunskaper till att ta reda på hans ålder. 8 år äldre. Fick fundera på den ett par timmar, innan jag beslutatde mig att det är en bra ålder. Trött på yngre killar (vilket jag alltid annars drar till mig). Vill ha nån som har sitt "shit together" så att säga. Såååå, operation flirta mig till en dejt påbörjades. Hade "tur"; hästen drog av sig en sko innan det var dags. Så hade en anledning att smsa och få honom till stallet. Skrev ett lite längre sms än vanligt (med lite mer info än nödvändigt). Han kom dagen efter. Drog nån dryg kommentar när jag skojade om att jag ännu var kvar i stallet fast jag sagt att jag antagligen skulle vara iväg vid det laget (skulle egentligen inte stannat så länge). Men tror faktiskt att han inte tänkte sig för riktigt; det kom bara ut... Försökte väl fånga hans blick nån gång och vi tittade på varann men ingen vågade le haha! *face palm*. Tackade att han kom så snabbt, men var sjukt stressad (och nervös förstås), och var faktiskt tvungen att dra. Kändes som att han började ana nya vibbar mot slutet, han frågade när hon skulle skos, vilket jag förstås kunde i huvudet på klockslaget. Vid det laget var jag halvvägs genom dörren. Han drog nåt skämt om att jag visste precis, jag vänder mig om och ler över axeln, och då får jag ett h*lvetiskt brett leende. Sh*t, hans leende är så sjukt sexigt; det är som Julia Roberts eller nåt, fast manliga motsvarigheten. Dang!
Så, veckan efter kom han tillbaka till ordinarie skoningen. Det är nu två veckor sedan. Då han ändå var återhållen förra gången (alltså mer som vi brukar vara). Hade jag ju räknat med att få jobba ganska hårt (funderat ut samtalsämnen i förväg osv osv). Men det blev det inget av. Heeelt 180grader vändning. Så lätt att prata med! Han började med att fråga hur läget var direkt han hoppade ur bilen, vilket han aaaldrig har gjort under dessa två år.Berättade vad han pysslat med, gav mig rabatt, garvade åt mina skämt som om det var det roligaste han hört på åratal. Stammade tom en gång, vilket jag igen aldrig hört honom göra! Har haft lite problem med övertramp och att skorna slår i, så vi pratade en del om det och han försökte åtgärda. Sen bad han mig höra av sig (sms?) och berätta hur det gick vid två tillfällen. Vinkade till varann när han åkte och sen var det roliga över för denna gången. Kunde nästan inte fatta hur enkelt det hade gått, var beredd på lite mer tröghet som sagt, men han verkade inte vara sen att fatta.
Okej, så nu kommer ju det svåra; när man sen är själv så debatterar man ju med sig själv; inbillade jag mig? Var han ändå bara vänlig? Det där med sms:et? För det var väl det han menade? Osv osv. Trots allt detta, vet jag ändå med mig att jag är i ett bättre läge för ett förhållande än jag nånsin varit innan. Bättre självkänsla, lyckligare och mår på det stora hela allmänt bra i mig själv (vilket ju är ett bra utgångsläge för en relation). Såååå, jag tänker iaf agera och vara tydlig. Absolut inte fråga ut honom själv (vill faktiskt inte ta ifrån honom det roliga i att göra det + att jag faktiskt tror att det kommer hända). Tänkte iaf skicka ett sms och berätta hur det går med övertrampet (vilket bara det är en sjukt stor hint; vem skriver till sin hovis och "uppdaterar" om ett så trivialt problem). Men samtidigt, han tyckte ju jag skulle höra av mig. Vilken hovis i sina sinnens fulla bruk säger det till en kund som han inte har intresse av; en hovslagare har cirka 200 hästar att sko. Telefonen översvämmar väl redan av sms och samtal...
Sen är det ju det här med kund/service relationen också. Om det inte funkar, så vill jag verkligen inte byta hovslagare. Han är riktigt, riktigt bra. Bästa jag haft, extremt kunnig trots att han är ung, mycket vidareutbildningar, tävlar i olika mästerskap, långsam och otroligt noggrann men dyr (måste erkänna att en del av attraktionen ligger däri; sjukt sexigt med människor som är passionerade i det de gör). Är faktiskt inte rädd att bli avvisad. Jag är en vuxen människa. Och även om han verkar vara en toppenkille, så är han inte den sista killen på jorden. Men det är ju lite riskabelt ändå...
Så ja gott folk; vad tror ni? Någon som fått ihop det med en hovslagare, eller känner nån? Eller; kan jag ha tolkat in för mycket? Tips vad jag ska skriva? Eller hur jag ska eskalera till nästa gång? Har egentligen ingen lust att vara diskret, han verkar ju onekligen inte speciellt lättskrämd heller, men vill som sagt lämna själva utbjudandet till honom.
Kommentarer?
