SiZo
Trådstartare
Jag är fd ägare till en hund med grav separationsångest, den blev värre av kastreringen, innan var den mycket mild och märktes inte så mycket. Jag började fundera på vad detta med separationsångest beror på.
Det känns som att det blir vanligare och vanligare. Så gott som varenda människa jag känner med någon hund har en hund med separationsångest. Det är betydligt fler än antalet ägare med hundar utan separationsångest känns det som iaf.
Jag funderar på avelns del i detta. Kanske syns inte separationsångest lika väl hos en uppfödare som kanske är hemma mycket, ofta har eget hus/gård och därför inte har koll på om hundarna lider av separationsångest. Vet många fall där hundarna blir tysta när de hör ägarens bil tex, då märker ju aldrig ägaren något. Eller så kanske hunden har sällskap av massor andra hundar och därför inte bryr sig lika mycket eftersom de inte är ensamma "på riktigt".
Eftersom det känns som att det blir vanligare och vanligare så känns det som att detta är något som många har missat i sin avel.
Ni som är duktigare än vad jag är, finns det något annat man skulle kunna koppla ihop med separationsångest? Så att man skulle kunna se att denna individ borde kanske inte användas i avel trots allt? Jag tänker att det kan vara svårt att se annars om hunden blir tyst när den hör bilen ect...
Håller ni andra med mig om att det känns som att det ökar? Vad tror ni själva att detta kan bero på? Och vad kan man göra för att lösa problemet?
Mina hundar är nu 7 år och det känns lite läskigt att det inte är så långt kvar tills jag kanske behöver köpa ny hund. Och jag vill VERKLIGEN inte ha en hund med separationsångest igen. Det var verkligen fruktansvärt. Men att hitta en hund som inte har det verkar bli svårare och svårare...
Det känns som att det blir vanligare och vanligare. Så gott som varenda människa jag känner med någon hund har en hund med separationsångest. Det är betydligt fler än antalet ägare med hundar utan separationsångest känns det som iaf.
Jag funderar på avelns del i detta. Kanske syns inte separationsångest lika väl hos en uppfödare som kanske är hemma mycket, ofta har eget hus/gård och därför inte har koll på om hundarna lider av separationsångest. Vet många fall där hundarna blir tysta när de hör ägarens bil tex, då märker ju aldrig ägaren något. Eller så kanske hunden har sällskap av massor andra hundar och därför inte bryr sig lika mycket eftersom de inte är ensamma "på riktigt".
Eftersom det känns som att det blir vanligare och vanligare så känns det som att detta är något som många har missat i sin avel.
Ni som är duktigare än vad jag är, finns det något annat man skulle kunna koppla ihop med separationsångest? Så att man skulle kunna se att denna individ borde kanske inte användas i avel trots allt? Jag tänker att det kan vara svårt att se annars om hunden blir tyst när den hör bilen ect...
Håller ni andra med mig om att det känns som att det ökar? Vad tror ni själva att detta kan bero på? Och vad kan man göra för att lösa problemet?
Mina hundar är nu 7 år och det känns lite läskigt att det inte är så långt kvar tills jag kanske behöver köpa ny hund. Och jag vill VERKLIGEN inte ha en hund med separationsångest igen. Det var verkligen fruktansvärt. Men att hitta en hund som inte har det verkar bli svårare och svårare...