Sent avbruten graviditet

[Lakritspuck]

Hej,
Nytt nick. I somras valde vi att avbryta vår första graviditet i v 16 efter konstaterad trisomi och inte livsdugligt barn. En fruktansvärd och chockartad händelse på alla sätt och vis som det har tagit lång tid att ta sig igenom.
Nu har vi försökt bli gravida igen i 4 månader utan att det blivit. Förra gången tog det sig på första och enda försöket och att det nu inte blir är rejält frustrerande och inte så bra för psyket... samtidigt känner jag att det är först nu som min kropp börjar fungera som tidigare och att det borde vara ett bra tecken?
Undrar om det är någon här som varit med om något liknande och hur lång tid det tog för er att bli gravida igen? Skulle betyda mycket att få någon att diskutera med.

 

[KarinStarfighter]

Hej,

Jag har inte varit med om det själv, men ett par goda vänner till oss fick vid KUB reda på att det var en avvikelse. När de sedan gjorde fostervattensprov hittade man en allvarlig kromosomavvikelse ( som hade gett svår IF, dövblindhet etc) som gjorde att de valde att ta bort fostret. Vet att det var rätt sent i graviditeten och ett stort trauma särskilt för mamman. För dem tog det drygt ett halvår att bli gravida igen.

Lycka till!

 

[Lakritspuck]

Hej,

Jag har inte varit med om det själv, men ett par goda vänner till oss fick vid KUB reda på att det var en avvikelse. När de sedan gjorde fostervattensprov hittade man en allvarlig kromosomavvikelse ( som hade gett svår IF, dövblindhet etc) som gjorde att de valde att ta bort fostret. Vet att det var rätt sent i graviditeten och ett stort trauma särskilt för mamman. För dem tog det drygt ett halvår att bli gravida igen.

Lycka till!

Tack för ditt svar!
Gick det bra för dem i deras nya graviditet? Det är verkligen ett trauma och jag är livrädd för så många saker. Alltifrån att vi inte kommer kunna bli gravida igen till risken för att det händer en gång till.

 

[KarinStarfighter]

De fick en helt frisk dotter som nu är 7 mån.

 

[lilleknodd2]

Hej,
Nytt nick. I somras valde vi att avbryta vår första graviditet i v 16 efter konstaterad trisomi och inte livsdugligt barn. En fruktansvärd och chockartad händelse på alla sätt och vis som det har tagit lång tid att ta sig igenom.
Nu har vi försökt bli gravida igen i 4 månader utan att det blivit. Förra gången tog det sig på första och enda försöket och att det nu inte blir är rejält frustrerande och inte så bra för psyket... samtidigt känner jag att det är först nu som min kropp börjar fungera som tidigare och att det borde vara ett bra tecken?
Undrar om det är någon här som varit med om något liknande och hur lång tid det tog för er att bli gravida igen? Skulle betyda mycket att få någon att diskutera med.

Hej,
Jag är i liknande sits, fast inte riktigt.
På vårat RUL för 3v sen fick vi se att våran sons hjärta slutat slå i vecka 17.
Även vi satsar på en ny graviditet.

Skönt att du ändå börjar känna igen kroppen igen. Återhämtning tror jag kroppen fixar själv, på gott och ont.

 

[Lakritspuck]

Hej,
Jag är i liknande sits, fast inte riktigt.
På vårat RUL för 3v sen fick vi se att våran sons hjärta slutat slå i vecka 17.
Även vi satsar på en ny graviditet.

Skönt att du ändå börjar känna igen kroppen igen. Återhämtning tror jag kroppen fixar själv, på gott och ont.

Åh, beklagar verkligen! Det är så fruktansvärt att få ett sådant besked. Kommer ihåg att det kändes som att någon drog undan marken under mig och att jag bara föll rakt ner. Hade så svårt att fatta att det hade hänt mig... Fick ni hjälp från sjukhuset att bearbeta?
Jag tror också att kroppen fixar återhämtningen även om den ibland är frustrerande långsam Det är bara så svårt att fortsätta att leva sitt liv när man går och väntar på något som man inte kan påverka. Vardagen och allt vad den innebär blir så meningslös på något sätt. Har du kunnat börja jobba igen efter er händelse?

 

[lilleknodd2]

Åh, beklagar verkligen! Det är så fruktansvärt att få ett sådant besked. Kommer ihåg att det kändes som att någon drog undan marken under mig och att jag bara föll rakt ner. Hade så svårt att fatta att det hade hänt mig... Fick ni hjälp från sjukhuset att bearbeta?
Jag tror också att kroppen fixar återhämtningen även om den ibland är frustrerande långsam Det är bara så svårt att fortsätta att leva sitt liv när man går och väntar på något som man inte kan påverka. Vardagen och allt vad den innebär blir så meningslös på något sätt. Har du kunnat börja jobba igen efter er händelse?

Det var en stor chock men jag såg det på bilden innan BM sa något och på något sätt kände jag på mig innan att något var fel - konstigt nog.
Sjukhuset erbjöd kuratortid men vi tackade nej. Kommer nog däremot försöka få hjälp från MVC vid nästa graviditet, då jag låst upp mig på att det var en pojke och känner mig säker på att nästa kommer dö om det är en pojke till..
Vi har en dotter sen innan, som är 20 månader, vilket är tur för dagarna pågår och fortgår ändå tack vare henne.

Jag började faktiskt jobba efter en veckas egen sjukskrivning då jag bara har en halvtidstjänst, vilket gjorde att det kändes lättare än om det varit en heltid.
Det har faktiskt hjälpt lite att få in rutinerna i vardagen igen, men jag längtar efter bevis på att kroppen återhämtat sig och börjat samarbeta igen.

Hur är dina dagar? Jobbar du och har ni tagit hjälp av vården att bearbeta allt?

Jag har en nära vän som var tvungen att avbryta sin första graviditet i v 22 pga rejäl missbildning på bebisen och han skulle aldrig överleva en förlossning. Hon blev sen gravid igen efter 6 månader med en frisk kille som resultat. Det är skönt att veta att det har gått bra för andra, samtidigt som jag undermedvetet inte tror att det gäller mig eftersom vi inte vet varför våran kille dog i magen..

 

[Lakritspuck]

Det var en stor chock men jag såg det på bilden innan BM sa något och på något sätt kände jag på mig innan att något var fel - konstigt nog.
Sjukhuset erbjöd kuratortid men vi tackade nej. Kommer nog däremot försöka få hjälp från MVC vid nästa graviditet, då jag låst upp mig på att det var en pojke och känner mig säker på att nästa kommer dö om det är en pojke till..
Vi har en dotter sen innan, som är 20 månader, vilket är tur för dagarna pågår och fortgår ändå tack vare henne.

Jag började faktiskt jobba efter en veckas egen sjukskrivning då jag bara har en halvtidstjänst, vilket gjorde att det kändes lättare än om det varit en heltid.
Det har faktiskt hjälpt lite att få in rutinerna i vardagen igen, men jag längtar efter bevis på att kroppen återhämtat sig och börjat samarbeta igen.

Hur är dina dagar? Jobbar du och har ni tagit hjälp av vården att bearbeta allt?

Jag har en nära vän som var tvungen att avbryta sin första graviditet i v 22 pga rejäl missbildning på bebisen och han skulle aldrig överleva en förlossning. Hon blev sen gravid igen efter 6 månader med en frisk kille som resultat. Det är skönt att veta att det har gått bra för andra, samtidigt som jag undermedvetet inte tror att det gäller mig eftersom vi inte vet varför våran kille dog i magen..

Förstår verkligen din rädsla kring en ny pojke. Jag känner samma för en graviditet generellt eftersom jag inte alls kan relatera till att det går bra. Alla prover och tester i den förra gick ju åt skogen.

Jag fick hjälp av sjukhuset och det var väl okej. Men sen fick vi också träffa läkaren flera gånger bara för samtal vilket verkligen var bra och hjälpte enormt.

Gick det inte att ta reda på vad som hände honom eller valde ni att inte obducera?

Jag jobbade halvtid ett tag efteråt men har en tjänst som kräver mer än heltid och extremt mycket engagemang vilket jag helt inte har att erbjuda just nu. Arbetsdagarna är inte toppenkul helt enkelt

Håller med, det är verkligen skönt att veta att det gått bra för andra! Sen får man försöka pusha bort den orationella känslan av att man inte är en av dem.

 

[lilleknodd2]

Förstår verkligen din rädsla kring en ny pojke. Jag känner samma för en graviditet generellt eftersom jag inte alls kan relatera till att det går bra. Alla prover och tester i den förra gick ju åt skogen.

Jag fick hjälp av sjukhuset och det var väl okej. Men sen fick vi också träffa läkaren flera gånger bara för samtal vilket verkligen var bra och hjälpte enormt.

Gick det inte att ta reda på vad som hände honom eller valde ni att inte obducera?

Jag jobbade halvtid ett tag efteråt men har en tjänst som kräver mer än heltid och extremt mycket engagemang vilket jag helt inte har att erbjuda just nu. Arbetsdagarna är inte toppenkul helt enkelt

Håller med, det är verkligen skönt att veta att det gått bra för andra! Sen får man försöka pusha bort den orationella känslan av att man inte är en av dem.

Vad skönt att du känner att det hjälpte med samtal hos läkaren osv!

Vi valde att obducera men har inte fått svar på den än. Det är bara tre veckor sen det hände så räknar med att det tar iaf tre veckor till..

Förstår att dagarna känns tunga och sorgen sitter nog alltid kvar. Jag är mest arg nuförtiden - på sambon och ffa min mamma. Helt onödigt och jag vet inte varför. Hjärnan, kroppen och sorgen fungerar inte helt rationellt om man säger så.....

 

[SpanskaLoppan]

Hej,
Nytt nick. I somras valde vi att avbryta vår första graviditet i v 16 efter konstaterad trisomi och inte livsdugligt barn. En fruktansvärd och chockartad händelse på alla sätt och vis som det har tagit lång tid att ta sig igenom.
Nu har vi försökt bli gravida igen i 4 månader utan att det blivit. Förra gången tog det sig på första och enda försöket och att det nu inte blir är rejält frustrerande och inte så bra för psyket... samtidigt känner jag att det är först nu som min kropp börjar fungera som tidigare och att det borde vara ett bra tecken?
Undrar om det är någon här som varit med om något liknande och hur lång tid det tog för er att bli gravida igen? Skulle betyda mycket att få någon att diskutera med.

Jag förlorade ett barn i v 21. Åkte in på rutin ultraljud och hade väl på känn sedan ett par dagar att något nog var fel... väl där hittades inga hjärtslag.
Kroppen reagerade dock inte på missfallet så 3 dagar senare fick jag genomgå en medicinsk "abort" för att få ut fostret och allt annat. Ingen obduktion gjordes men yttre inspektion av foster och moderkaka såg bra ut så vi fick aldrig veta vad som hände.

Avstod sex första månaden efter på läkares rekommendation. När vi började ha sex igen tog det 5 månader innan vi kunde konstatera att jag var gravid igen. Den graviditeten var jobbigare, psykiskt såklart med all extra oro, men också fysiskt. Första gången mådde jag bra, var illamående en liten stund på morgonen men höll det sedan lätt i schack genom att hålla blodsockret uppe.
Den här gången var jag nära att kräkas dygnet runt de där första tre månaderna oavsett vad jag gjorde. Drabbades av väldigt tidig foglossning och sjukskrevs helt i v 15 då jag inte kunde gå i trappor eller resa mig från en stol utan hjälp typ. Funkar ju inte när man jobbar i hemtjänsten

Sonen som föddes efter 44 graviditetsveckor har alltid varit frisk och pigg och ligger långt fram i utvecklingen. Ett sju helsikes humör bara Så det kn gå alldeles utmärkt även om det först inte går alls...

 

[Ray]

Hej,
Nytt nick. I somras valde vi att avbryta vår första graviditet i v 16 efter konstaterad trisomi och inte livsdugligt barn. En fruktansvärd och chockartad händelse på alla sätt och vis som det har tagit lång tid att ta sig igenom.
Nu har vi försökt bli gravida igen i 4 månader utan att det blivit. Förra gången tog det sig på första och enda försöket och att det nu inte blir är rejält frustrerande och inte så bra för psyket... samtidigt känner jag att det är först nu som min kropp börjar fungera som tidigare och att det borde vara ett bra tecken?
Undrar om det är någon här som varit med om något liknande och hur lång tid det tog för er att bli gravida igen? Skulle betyda mycket att få någon att diskutera med.

Förlorade mitt barn sent- v 38.
Det tog 8 mån att bli gravid igen. En tuff tid...

 

[Lakritspuck]

Förlorade mitt barn sent- v 38.
Det tog 8 mån att bli gravid igen. En tuff tid...

Tack för ditt svar!

 

[kryddelydd]

Hej,
Nytt nick. I somras valde vi att avbryta vår första graviditet i v 16 efter konstaterad trisomi och inte livsdugligt barn. En fruktansvärd och chockartad händelse på alla sätt och vis som det har tagit lång tid att ta sig igenom.
Nu har vi försökt bli gravida igen i 4 månader utan att det blivit. Förra gången tog det sig på första och enda försöket och att det nu inte blir är rejält frustrerande och inte så bra för psyket... samtidigt känner jag att det är först nu som min kropp börjar fungera som tidigare och att det borde vara ett bra tecken?
Undrar om det är någon här som varit med om något liknande och hur lång tid det tog för er att bli gravida igen? Skulle betyda mycket att få någon att diskutera med.

Upp till ett års försök att bli gravid räknas som normalt, friskt.

 

[Lakritspuck]

Upp till ett års försök att bli gravid räknas som normalt, friskt.

Jag vet att sjukvården använder det som normal måttstock. Men det här är en speciell situation och med förutsättningar som de flesta som försöker bli gravida inte har med sig i bagaget. Därför är det intressant, och lättande, att det för andra i samma situation verkar vara helt normalt med längre tid än vad det kanske tog första gången.

 

[lilleknodd2]

Med första barnet blev jag gravid direkt efter att jag slutade med minipiller..
När vi bestämde oss för nummer två så tog det 5 månader, trots ÄL tester. Blev gravid och som jag skrev innan så slutade det i ett MA i vecka 18 (dagen innan vecka 19) där bebis dött en vecka tidigare.
Vet inte ännu hur kroppen kommit igång än.. 3v och 2 dagar sen vi var på sjukhuset.

 

[kryptisk]

Jag beklagar Jag fick avbryta en graviditet i v20 pga trisomi 13. Det upptäcktes på rul. Bland det värsta jag varit med om. Min hjärnas ”go to”-metod är att förtränga trauman vilket ledde till att jag fortfarande, trots att jag ändå fött ett barn efter det, har väldigt svårt att hitta till förlossningen på sjukhuset. Min kropp gick lite bananas efter avbrytandet. Mensen var väldigt oregelbunden. Blev gravid ca 5 månader efter det, trots oregelbunden mens.

 

[Lakritspuck]

Jag beklagar Jag fick avbryta en graviditet i v20 pga trisomi 13. Det upptäcktes på rul. Bland det värsta jag varit med om. Min hjärnas ”go to”-metod är att förtränga trauman vilket ledde till att jag fortfarande, trots att jag ändå fött ett barn efter det, har väldigt svårt att hitta till förlossningen på sjukhuset. Min kropp gick lite bananas efter avbrytandet. Mensen var väldigt oregelbunden. Blev gravid ca 5 månader efter det, trots oregelbunden mens.

Tack för ditt svar!
Vår hade trisomi 18 som är väldigt likt 13 men det upptäcktes på KUB. Gjorde du KUB eller var rul första ultraljudet?

Hur tog du dig igenom och hanterade fosterdiagnostiken på den nya graviditeten? Gjorde ni fler tester?

 

[kryptisk]

Tack för ditt svar!
Vår hade trisomi 18 som är väldigt likt 13 men det upptäcktes på KUB. Gjorde du KUB eller var rul första ultraljudet?

Hur tog du dig igenom och hanterade fosterdiagnostiken på den nya graviditeten? Gjorde ni fler tester?

Det var första graviditeten och vi var relativt unga, så vi blev aldrig erbjudna KUB. Så ja, det var första ultraljudet. Vi fick samtal hos en kurator på sjukhuset samt att det togs tester på oss för att utesluta om vi hade en disposition för olika kromosomavvikelser, vilket vi inte hade. Det var ”bara” otur.

Nästa graviditet var en pina rakt igenom. Jag är förlossningsrädd och hade tvingats föda ut ett dött foster med kort framförhållning. Min pappa hann bli sjuk och dö medan jag var gravid nästa gång, vilket gjorde att jag aldrig hann ta tag i den biten. Vi blev erbjudna KUB pga den tidigare graviditeten och det såg bra ut. Vid RUL upptäcktes en avvikelse på fostret (ungefär här undrade jag vad i hela världen man skaffar barn för) och fostervattensprov togs, och vi skickades till Trondheims sjukhus för att göra 3D-ul. Sen massor av uppföljande ul hemma efter det. Barnet visade sig bara ha en cystös njure, som hann tillbakabildas under graviditeten. Så det var inget livshotande eller något som påverkar henne, men omtumlande innan det var konstaterat.

Är gravid igen i v8 (har hunnit med missfall med tvillingar här emellan nu) och är så orolig att något ska vara fel. Är övertygad att det är tvillingar igen. Undrar vad jag gett mig in på igen Har begärt KUB och får det utan problem, så det är skönt. Här verkar NIPT inte erbjudas om man inte får ett dåligt resultat på KUB, och inga privata alternativ finns i närheten, så jag hoppas att jag inte kommer ha anledning att ta det testet.

Försöker känna lugnet i situationen då jag inte kan påverka något. Allt löser sig ju, på något sätt.

 

[Lakritspuck]

Det var första graviditeten och vi var relativt unga, så vi blev aldrig erbjudna KUB. Så ja, det var första ultraljudet. Vi fick samtal hos en kurator på sjukhuset samt att det togs tester på oss för att utesluta om vi hade en disposition för olika kromosomavvikelser, vilket vi inte hade. Det var ”bara” otur.

Nästa graviditet var en pina rakt igenom. Jag är förlossningsrädd och hade tvingats föda ut ett dött foster med kort framförhållning. Min pappa hann bli sjuk och dö medan jag var gravid nästa gång, vilket gjorde att jag aldrig hann ta tag i den biten. Vi blev erbjudna KUB pga den tidigare graviditeten och det såg bra ut. Vid RUL upptäcktes en avvikelse på fostret (ungefär här undrade jag vad i hela världen man skaffar barn för) och fostervattensprov togs, och vi skickades till Trondheims sjukhus för att göra 3D-ul. Sen massor av uppföljande ul hemma efter det. Barnet visade sig bara ha en cystös njure, som hann tillbakabildas under graviditeten. Så det var inget livshotande eller något som påverkar henne, men omtumlande innan det var konstaterat.

Är gravid igen i v8 (har hunnit med missfall med tvillingar här emellan nu) och är så orolig att något ska vara fel. Är övertygad att det är tvillingar igen. Undrar vad jag gett mig in på igen Har begärt KUB och får det utan problem, så det är skönt. Här verkar NIPT inte erbjudas om man inte får ett dåligt resultat på KUB, och inga privata alternativ finns i närheten, så jag hoppas att jag inte kommer ha anledning att ta det testet.

Försöker känna lugnet i situationen då jag inte kan påverka något. Allt löser sig ju, på något sätt.)

Gudars, vågar inte ens sätta mig in i tanken att få höra att det finns en avvikelse på graviditet nr 2

Vi har redan blivit lovade att få göra vilka tester vi vill (kub, nipt, moderkaksprov) vid en ev ny graviditet vilket känns väldigt lugnande.

Lycka till i din nuvarande graviditet!

 

[kryptisk]

Gudars, vågar inte ens sätta mig in i tanken att få höra att det finns en avvikelse på graviditet nr 2

Vi har redan blivit lovade att få göra vilka tester vi vill (kub, nipt, moderkaksprov) vid en ev ny graviditet vilket känns väldigt lugnande.

Lycka till i din nuvarande graviditet!

Tack! Lycka till du med!