Nja. Sjukersättningen håller inte en AT på med utan försäkringskassan o läkaren ihop.
Det i sig är ju en rätt skev inställning. Varför menar du att du ska prestera mer än andra och göra det kontinuerligt på en nivå som inte tar hänsyn till om du klarar av det eller inte?
Alltså - jag tycker också att @Wille uttrycker sig klumpigt ibland och definitivt nu med "slappandet" men det här inlägget är ju ganska obehagligt på det sättet du beskriver Wille och dessutom utan att ha den goda smaken att tagga eller citera.
Jag skrev att jag tyckte uttrycket var klumpigt. Jag förstår också att flera kan ta illa upp av det. Räcker det inte så?
Fast om du vet att det med stor risk inte håller, så är det ingen bra prestation att driva sig själv till sjukdom. När man gör det repeterat så är det till och med rejält kass prestation, men det kan också vara en del av problembilden man behöver hjälp med att tackla. Du måste höja/bredda kraven på vad du menar med prestation, och hitta den högsta nivå som också är långsiktigt hållbar. Inte klämma ut maximal (långsiktigt ohållbar) prestation i varje arbetsvecka.
Nu har ju jag en annan npf, ADHD(kombinerad typ) och är högfungerande. Men för mig var det ändå skönt att få en förklaring till vissa saker. Jag är ju en prestationsdåre, ihop med att jag älskar att lära mig saker och är nyfiken på mycket. Men en diagnos har gjort det lite lättare för mig att liksom inte slå på mig själv lika mycket för att jag inte klarar en del av de saker som jag tycker att jag borde och vill.
Att jobba heltid samt hålla på med två hobbies,
. 
För att det är vad JAG skulle behöva. För slappa är lika med att inte köra på i 180 för MIG.
Jag kommer tyvärr aldrig att få någon sjukersättning. Har ju klarat att jobba heltid förr. Flera år. Och FK tar inte hänsyn till om man orkar med ett liv utanför jobbet. Men det skulle vara jävligt skönt att bara behöva jobba t.ex. 75%.
Det är för att jag är en sämre person. Då måste jag kompensera genom att prestera bättre.
Nej, det blev inte förrän jag flyttade, behövde ny tvättmaskin, behövde duschkabin, behövde lägga om taket, behövde ny bil.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna undvika missförstånden som blir då jag inte är medveten om att jag trampar i klaveret när jag gör det. Det är inte förrän folk blir arga som jag inser det. Och då är det för sent. Och så blir jag ledsen och inser att allt är alltid mitt fel. Igen. Allt är alltid mitt fel.Att jobba heltid samt hålla på med två hobbies,
med en personlighet som gör att man ”kör ända in i kaklet” på arbetet är kanske en av anledningarna till att det inte fungerar längre? Jag vet att det är svårt men försök att inte vara så hård mot dig själv.
Saker och ting förändras och du är säkerligen inte samma person nu som då när du jobbade heltid och hade två hobbies.
Att hitta en balans som gör att ”hela livet” fungerar, inte bara på jobbet eller privat utan hela, är ju något som är en utmaning för många av oss.
Kanske blir det lättare att finna den balansen och de verktyg du behöver med en diagnos? Det handlar ju inte om att du skall stämplas som en mindre tillgång på en arbetsplats utan vad som skulle kunna hjälpa dig att vara den bästa jobbversionen av dig själv och därmed troligen vara en ännu större tillgång än du redan är.
Du har ju under en lång period varit helt grym med att köra dina 15-minuters städpass hemma och utöver det sökt jobb, gått på intervjuer etc. Jag blir trött bara jag läser det ibland och imponeras av det driv du har trots att du känner ett starkt motstånd.
Vet inte vad en diagnos skulle innebära för dig (dels för att jag är för dåligt insatt men också för att det nog är väldigt individuellt) men skulle det inte kännas bra att delvis få en förklaring till varför du mår som du gör? Kanske skulle mycket i det sociala finna en lösning i det också. Om du har en bättre förståelse för dig själv, är det nog lättare för andra att förstå dig
Det blir kanske också lättare för dig att undvika situationer där det kanske lätt uppstår missförstånd pga av andra inte förstår hur du menar.
Men om du får en diagnos då kan hjälp med att förstå hur kommunikation fungerar via t.ex. habiliteringen vara en del i det. Så länge du tänker rätt och fel istället för dynamisk interaktion, så missar du liksom möjligheten att påverka förståelsen och hantera missförstånd genom att reda upp dem istället för att gå i konflikt och skuldbelägga.
Ordet slappa används normalt inte om en situation där någon kör på 150% av sin kapacitet för att man har 180 som referensnorm. Den brukliga användningen är att vara på en bråkdel av tillgänglig kapacitet (alternativt förväntad prestation) så därför är det vad andra relaterar till när du använder det ordet.
Svarar på det sista: Kanske ska vara tydlig med att jag menar inget illa med det jag skriver. Jag förstår om du är besviken på vad du har klarat av, och vad du tycker att du borde klara av just nu.
Jag känner ofta att det inte spelar någon roll att jag förklarar vad jag menade.
Det låter verkligen jättejobbigt och jag kan förstå att du ledsnar.
Det låter verkligen jobbigt. Att fortsatt bli skuldbelagd trots att man ärligt och uppriktigt bett om ursäkt känns ju otroligt ledsamt.
) som gjort någon ledsen så tycker jag att det kan vara bättre att bara säga förlåt utan att försöka förklara. När jag försöker förklara så kan det nog ibland uppfattas som att jag försöker skylla ifrån mig och då kan ett enkelt förlåt vara värt mycket mer. 
