Saknar du också din häst? stödja varandra

[CrazyGirl]

I dag somnade min häst in på kliniken, pgn av en svår knä skada.
Han var 16 år gammal, och en travare.
Jag var med honom, tills dom satte kanylen i halsen.
Då gick jag, för jag klarade inte av att se han ramla ihop.

Men saknaden är så grymt stor nu efter honom.
Saknar du också din häst, som gått bort, eller som du tyckt mycket om.
Vi kanske kan stödja varandra.
Att mista sin häst, eller sitt djur är ju alltid jobbigt.
Man mår verkligen dåligt, i detta fall kunde vetrinärerna inte göra något.
Jag är så grymt ledsen, att jag inte upptäckt han skada tidigare.
Men så kan jag ju inte tänka, just nu springer han runt upp i de blå.
Men hur ska jag komma över han, de gör så ont.
Jag saknar honom, vill så gärna ge han en sista puss.
Men nu är han borta för alltid :

Har du också fått gå igenom detta?
Vill du berätta hur du gjorde, hur du mått.
Skriv gärna här, vi kanske kan stödja varandra.
Det är bara ni som gått igenom samma sak, som förstår..
Jag försöker prata med kompisar, men dom säger men han har de bra nu.
Och slipper lida, ja jag vet.
Men jag kan ju inte rå för att jag älskar honom, så de gör ont.
Och att jag vill träffa han igen.
Ändå va jag själv med honom på kliniken en stund, för o säga hej då.
Men ja, jag saknar han

 

[HotNews]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Kan börja med att säga tråkigt att höra.
Sånna saker är aldrig roligt att gå igenom.
Men man får tänka på att dom har det bättre på den platsen dom är nu.
Slippa lida.

Vi har oxå haft ett gäng hästar som vi tagit bort genom åren och det va jättehårt. Men man kommer över det men man har dom alltid i hjärtat. Men senare pratar man goda minnen om dom och ler.

 

[Forest Autumn]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Det låter inte kul.
Jag har inte varit med om ngn som har avlivats men jag har sålt en häst pga omständigheter som jag inte orkar berätta. det är fyra år sedan och jag saknar henne fortfarande. Jag är kanske tramsig men jag tänker på henne varje kväll innan jag somnar. Jag hade henne i nio år. Hur länge har du haft din?

 

[CrazyGirl]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Kan börja med att säga tråkigt att höra.
Sånna saker är aldrig roligt att gå igenom.
Men man får tänka på att dom har det bättre på den platsen dom är nu.
Slippa lida.

Vi har oxå haft ett gäng hästar som vi tagit bort genom åren och det va jättehårt. Men man kommer över det men man har dom alltid i hjärtat. Men senare pratar man goda minnen om dom och ler.

Okej.
Det är jätte jobbigt.
Jag har hållt på med hästar i 7 års tid, och försökt hitta en som passar mig.
men de har varit omöjligt, har alltid hitta något fel.
och de har varit svårt o jobba bort.
har haft foderhästar m,m
men sen hitta vi honom, och när jag provred.
så kände, jag har hitta hästen som passar mig.

och nu är han borta :'(

 

[CrazyGirl]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Det låter inte kul.
Jag har inte varit med om ngn som har avlivats men jag har sålt en häst pga omständigheter som jag inte orkar berätta. det är fyra år sedan och jag saknar henne fortfarande. Jag är kanske tramsig men jag tänker på henne varje kväll innan jag somnar. Jag hade henne i nio år. Hur länge har du haft din?

Ojj, va jobbigt. :/

Jag har bara haft han ett par månader.
Vi hämtade hem honom den 30 juli, 07.
Och idag somnade han in på kliniken.
Och han var den första hästen, jag kände att jag passa ihop med.
Därför känns de extra hårt, jag har ju lämna tillbaka foderhäst osv.
Visst har jag saknat dom o gråtit över dom.
Men dom finns i livet, ena har jag åkt o hälsa på.
Men den andra står för långt bort.
Men de är han som passa mig bäst, och jag saknar honom hela tiden.
Jobbigaste är att de går i vågor, ena sekunden tänker jag.
"Vad skönt att han inte lider längre" och känner en lättnad.
För han led grymt mycket.

Nästa "Jag vill ha honom tillbaka, varför va vi tvunga att ta bort honom". Och gråter, o gråter..
och de gör jätte ont i mig.

 

[mackan]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Dina ord berör mig mycket.
Jag har tagit bort flera vänner genom åren. Det är lika svårt varje gång. Man vänjer sig aldrig.
Jag känner igen saknaden du beskriver. Men som någon annan skrev - även om sorgen alltid kommer finnas där så blir den bättre att bära. Man kommer mer och mer ihåg dem för hur de var och inte bara sorgen över att de lämnade en.
Nu är det 15 år sen jag tog bort min senaste egna häst. Men tog bort bästa kompisens häst i våras, han var som min häst också i mångt och mycket, hade honom ett par dagar i veckan då kompisen och jag hade ett samarbete då vi tog varandras hästar i fråga om mockning och skötsel ett par dagar/vecka, och kände honom många många år, han var som min egen i mångt och mycket.
Kompisen orkade inte vara med när han skulle somna in, utan tog adjö innan djurambulansen kom, men jag var med till det sista, för det var jag skydlig både honom och kompisen.
det var hemskt, även fast jag varit med förr. Jag grät i flera dagar, och som sagt, det var inte första gången för mig.
nu har det gått lite tid och man gråter inte, men jag och kompisen pratar om honom ofta ofta, det är otroligt men nästan varje dag kommer han på tal och finns i våra tankar. vi minns honom för den underbara häst han var, och faktumet att han finns i våra tankar så dagligen visar oss hur mycket han betydde, och hur viktig han var här på jorden.

det är en tröst, att hans minne är så starkt och lever hos oss så oerhört!

Många tröstande kramar till dig i din sorg.

 

[Vinja]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Beklagar verkligen

När jag var 19 år tog jag bort min första häst efter 10 års ägo, kan fortfarande känna en saknad och det var en väldigt stor förlust Hästen var 23 år och började bli sämre av sitt kvickdrag så det var liksom dags, men det var hårt ändå! Efteråt kände jag en stor sorg över att JAG var tvungen att bestämma när min bäste väns liv skulle ta slut, den känslan var jag inte riktigt beredd på utan jag trodde att jag "bara" skulle behövs bearbeta sorgen efter honom.

 

[CrazyGirl]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Dina ord berör mig mycket.
Jag har tagit bort flera vänner genom åren. Det är lika svårt varje gång. Man vänjer sig aldrig.
Jag känner igen saknaden du beskriver. Men som någon annan skrev - även om sorgen alltid kommer finnas där så blir den bättre att bära. Man kommer mer och mer ihåg dem för hur de var och inte bara sorgen över att de lämnade en.
Nu är det 15 år sen jag tog bort min senaste egna häst. Men tog bort bästa kompisens häst i våras, han var som min häst också i mångt och mycket, hade honom ett par dagar i veckan då kompisen och jag hade ett samarbete då vi tog varandras hästar i fråga om mockning och skötsel ett par dagar/vecka, och kände honom många många år, han var som min egen i mångt och mycket.
Kompisen orkade inte vara med när han skulle somna in, utan tog adjö innan djurambulansen kom, men jag var med till det sista, för det var jag skydlig både honom och kompisen.
det var hemskt, även fast jag varit med förr. Jag grät i flera dagar, och som sagt, det var inte första gången för mig.
nu har det gått lite tid och man gråter inte, men jag och kompisen pratar om honom ofta ofta, det är otroligt men nästan varje dag kommer han på tal och finns i våra tankar. vi minns honom för den underbara häst han var, och faktumet att han finns i våra tankar så dagligen visar oss hur mycket han betydde, och hur viktig han var här på jorden.

det är en tröst, att hans minne är så starkt och lever hos oss så oerhört!

Många tröstande kramar till dig i din sorg.

Oj.
Förstår inte hur man klarar av att ta bort flera djur :/
Även om det går år i mellan.
Visst har jag mist lite katter osv, och de blir man ledsen över.
Men en häst, som betyder, som alltid ställer upp för en.

De sista minnet jag fick av honom, är att han la sitt huvud i mina armar o drog en djup sjuk.
jag känner lukten ibland, från kliniken.
det är ju en speciell lukt där, o då gråter jag o gråter o gråter.
jag vet inte om jag klarar av att åka till stallet, har redan en ny på G.
som är bestämt sen ett bra tag tillbaka, då vi skulle ta en ny ändå.
även om han finns kvar, vi skulle ha honom som sällskap.
och den kommer om 3-4 veckor, de blir kanske lättare med den vid min sida.
men usch ,vad jag saknar min häst.
hade han bara ett par månader, men jag älskar honom.
vill så gärna få träffa han igen, vill så gärna ha honom i livet.

Tack, för alla tröst kramar.
Det värmer mycket.

 

[CrazyGirl]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Beklagar verkligen

När jag var 19 år tog jag bort min första häst efter 10 års ägo, kan fortfarande känna en saknad och det var en väldigt stor förlust Hästen var 23 år och började bli sämre av sitt kvickdrag så det var liksom dags, men det var hårt ändå! Efteråt kände jag en stor sorg över att JAG var tvungen att bestämma när min bäste väns liv skulle ta slut, den känslan var jag inte riktigt beredd på utan jag trodde att jag "bara" skulle behövs bearbeta sorgen efter honom.

Okej. :/
De här beslutet tog jag inte själv, utan vetrinärerna sa att vi "måste" ta bort honom.
de är tvunget, men de är så hårt, så jobbigt.
man önskar ju att man kunde göra något, något mer.
något för att hålla honom kvar i livet, fast jag hade ju ändå fått gå igenom detta senare.
eftersom alla måste gå bort någon gång, men jag är bara 17 år gammal.
och redan mist min första egna häst usch.
Tack för allt stöd ifrån er.

 

[kolblakkur]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Jag tog bort min bäste vän den 22:e oktober i år. Ägde honom i 2,5 år. Såg honom i hagen flera veckor efteråt, det var tungt. Har kvar hans bästa vän och köpte en till häst i lördags. Känner mig väldigt skyldig för att jag köpte en till, men det var ett måste för att min andre häst inte skulle bli ensam. Ibland så tycker jag synd om mina hästar för att de måste leva upp till honom.
Klarar av att titta på bilder, men absolut inte filmer. Där går gränsen.

 

[muppia]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Beklagar jättemkt.

I tisdags togs min foderhäst bort, trotjänaravlivning hos mig.
Jag höll i honom när de bultade honom. Gick därifrån en stund, men återvände under avblodningen för jag kände att jag behövde det.
Satt med honom, han var hjärndöd, man märkte det, eftersom han bara låg där. Blodet pumpades långsamt ut. Det liksom klungade ur honom stundtals i samband med att han andades. Men jag satt där och klappade honom. Grät och sa att jag älskade honom.
När han sparkade till och tog sitt sista andetag och sen förblev han stilla och hjärtat slutade slå. Då såg jag hur grå han blev. Ingen själ kvar, inget liv kvar. Jag gick därifrån med hans skor som plockades av. Gav honom en klapp och sa att han skulle ha det bra.

Det var jättehårt och jag saknar honom. Frågar någon mig vad jag önskar mig i julklapp kan jag inte låta bli att svara "Jag vill ha tillbaka Amadeus, i friskt skick"

Igår började det småregna när jag stod på avlivningsplatsen, där han låg. Men när jag gick därifrån slutade det. Jag vill tro att det var tecken från honom, att han fanns där med mig. Jag ser honom överallt. Jag såg honom i sin hage igår också, fast i nästa sekund försvann han. Jag kan se hur han verkligen tittar på mig när jag ser bilder på honom. När jag går, trots min mörkrädsla, så känner jag mig hur trygg som helst, jag tror att han går bakom mig.

Jag försöker bearbeta sorgen, någon gång går livet vidare men just nu är det kämpigt. Jag kan inte sova för jag saknar honom så mkt

 

[CrazyGirl]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Jag tog bort min bäste vän den 22:e oktober i år. Ägde honom i 2,5 år. Såg honom i hagen flera veckor efteråt, det var tungt. Har kvar hans bästa vän och köpte en till häst i lördags. Känner mig väldigt skyldig för att jag köpte en till, men det var ett måste för att min andre häst inte skulle bli ensam. Ibland så tycker jag synd om mina hästar för att de måste leva upp till honom.
Klarar av att titta på bilder, men absolut inte filmer. Där går gränsen.

Okej.
Men tror du inte din förra häst, vill att du ska va lycklig.
Tror han är glad, för att du skaffa en till.
Jag känner så med, inte tusan kan jag ta en ny så snabbt nu.
Men samtidigt, tror jag min skulle tycka att sitte inte o deppa.
Ut och ha kul i stället, så försöker jag tänka.
För han älskade att bli riden o rejsa i galopp i skogen.
Och jag älskade de lika mycket som han, och jag klarar mig inte utan häst.
Mår bara sämre utan, va utan i somras i nästan 2 månader.
Höll på att bli galen, det går bara inte.
Och det är lättare o gå vidare, med en annan vid sin sida.
Fast man glömmer aldrig den andra.
Jag har kolla på bilder idag, men inte filmerna.
Gråter bara när jag ser honom. Han var så vacker.

 

[Vinja]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Tiden har ju en helande kraft, men det som skrivs om i denna tråden är verkligen baksidan på hästeriet...

Hade redan en häst till när jag tog bort min gamling, annars hade det nog dröjt ett bra tag innan jag hade skaffat häst igen...Förlusten gjorde så ont.

 

[Cappis]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Beklagar jättemkt.

I tisdags togs min foderhäst bort, trotjänaravlivning hos mig.
Jag höll i honom när de bultade honom. Gick därifrån en stund, men återvände under avblodningen för jag kände att jag behövde det.
Satt med honom, han var hjärndöd, man märkte det, eftersom han bara låg där. Blodet pumpades långsamt ut. Det liksom klungade ur honom stundtals i samband med att han andades. Men jag satt där och klappade honom. Grät och sa att jag älskade honom.
När han sparkade till och tog sitt sista andetag och sen förblev han stilla och hjärtat slutade slå. Då såg jag hur grå han blev. Ingen själ kvar, inget liv kvar. Jag gick därifrån med hans skor som plockades av. Gav honom en klapp och sa att han skulle ha det bra.

Det var jättehårt och jag saknar honom. Frågar någon mig vad jag önskar mig i julklapp kan jag inte låta bli att svara "Jag vill ha tillbaka Amadeus, i friskt skick"

Igår började det småregna när jag stod på avlivningsplatsen, där han låg. Men när jag gick därifrån slutade det. Jag vill tro att det var tecken från honom, att han fanns där med mig. Jag ser honom överallt. Jag såg honom i sin hage igår också, fast i nästa sekund försvann han. Jag kan se hur han verkligen tittar på mig när jag ser bilder på honom. När jag går, trots min mörkrädsla, så känner jag mig hur trygg som helst, jag tror att han går bakom mig.

Jag försöker bearbeta sorgen, någon gång går livet vidare men just nu är det kämpigt. Jag kan inte sova för jag saknar honom så mkt

Jag gråter när jag läser ditt inlägg-fruktansvärt,vilken sorg,jag känner med dig!! -just nu så står min lilla 1 åring på djursjukhuset och kämpar för sitt liv-han är förlamad i bakbenen,sk slinger-tar hem honom för det finns inget att göra,bara vänta och se,han har en vajjer ovanför sig,sk löplina som är fäst i nacken på grimman,så han inte lägger sig ner.Den dan han gör det och inte kommer upp,då är allt över. Jag är så förtvivlat ledsen,känner alla er sorg över era förlorade vänner

 

[CrazyGirl]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Tiden har ju en helande kraft, men det som skrivs om i denna tråden är verkligen baksidan på hästeriet...

Hade redan en häst till när jag tog bort min gamling, annars hade det nog dröjt ett bra tag innan jag hade skaffat häst igen...Förlusten gjorde så ont.

Förstår de.
Det är bara dom som gått igenom detta som, verkligen verkligen kan förstå.
Mina vänner, säger.
Vi förstår, de gör dom nog.
Men inte till 100% för dom har aldrig gått igenom detta.
Dom har aldrig varit med o sett sitt djur, somna in.. och fara iväg till himlen.
Men är glad att dom säger att dom finns där.

 

[CrazyGirl]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Jag gråter när jag läser ditt inlägg-fruktansvärt,vilken sorg,jag känner med dig!! -just nu så står min lilla 1 åring på djursjukhuset och kämpar för sitt liv-han är förlamad i bakbenen,sk slinger-tar hem honom för det finns inget att göra,bara vänta och se,han har en vajjer ovanför sig,sk löplina som är fäst i nacken på grimman,så han inte lägger sig ner.Den dan han gör det och inte kommer upp,då är allt över. Jag är så förtvivlat ledsen,känner alla er sorg över era förlorade vänner

Jag hoppas verkligen din häst klarar sig.
Det är hemskt att mista sin häst.
Så jag ber om att din häst ska klara sig, så du slipper gå igenom detta vi gått igenom.
Det är ingen man vill gå igenom, men ibland måste man.
Lycka till, och hoppas det löser sig med hästen din.
Kramar

 

[Tornado]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Jag saknar min första ponny massvis! Han dog i kolik som 25 åring! Jag var med hela vägen och dte är bland det värsta jag sett, (han var dock inte i min ägo då) och hans ägare var på semester! Har aldrig sett en häst som haft så ont allså, han kunde verkligen inte stå på benen.. vi hade först ute Vet. på gården där han bodde men fick sedan åka in till djursjukhuiset (jag ville egentligen inte åka, såg i hela hans ögon att ahn gett upp, han kämpade liksom inte lämgre) hans ägare ville att vi skulle åka så vui had einget val.. Att han stog på benen hela vägaen var ett under, inte ens vet. trodde han skulle fixa de! Men sedan när vi kom fram så var han helt borta, som medvetslös liksom.. vi var 5 personer som ficvk hålla upp han på benen, men dte gick inte att göra något så efetr 5 minuter där fick han somna in! Dte är dte värsta hjag vart med om någon gång!

 

[potatis_mos]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

stackars er

jag har å vart med om det .jag låna ut min shettis för typ ett år sen å då halkade hon så att hennes baksenor gick av då dom åkte in på kliniken å kolla så trodde dom att hon kanske hade en chans men 1 1/2 år senare så somna hon in å hon var min första häst å jag fick inte reda på att hon var död utan några månader så fick jag reda på det då gråt jag å jag sakner henne skitmöe

 

[CrazyGirl]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

stackars er

jag har å vart med om det .jag låna ut min shettis för typ ett år sen å då halkade hon så att hennes baksenor gick av då dom åkte in på kliniken å kolla så trodde dom att hon kanske hade en chans men 1 1/2 år senare så somna hon in å hon var min första häst å jag fick inte reda på att hon var död utan några månader så fick jag reda på det då gråt jag å jag sakner henne skitmöe

Gud så hemskt :/
Man saknar sina djur.
Nu är det ju samma dag för mig, som han gick bort.
Eftersom han gjorde de idag, om ett par veckor mår jag bättre.
men jag vet, att jag alltid kommer att sakna honom.
och att jag alltid kommer älska honom.
för de gör jag verkligen, jag älskar honom så himla mycket.
jag har inte fatta ännu, att han är borta.
gör nog inte de förens imorgon, när jag inser att jag inte kan åka ut o ta hand om min älskling i stallet
då kommer jag nog fatta, att han är borta på riktigt.
och då blir de nog jobbigare, men skönt ändå att få prata med folk som varit med om samma sak, som förstår.

Masssor tröst kramar till er alla som varit, med om något sånt här.
Kramar till er andra också, som inte varit de.
Men som förstår.

 

[CrazyGirl]

Sv: Saknar du också din häst? stödja varandra

Jag saknar min första ponny massvis! Han dog i kolik som 25 åring! Jag var med hela vägen och dte är bland det värsta jag sett, (han var dock inte i min ägo då) och hans ägare var på semester! Har aldrig sett en häst som haft så ont allså, han kunde verkligen inte stå på benen.. vi hade först ute Vet. på gården där han bodde men fick sedan åka in till djursjukhuiset (jag ville egentligen inte åka, såg i hela hans ögon att ahn gett upp, han kämpade liksom inte lämgre) hans ägare ville att vi skulle åka så vui had einget val.. Att han stog på benen hela vägaen var ett under, inte ens vet. trodde han skulle fixa de! Men sedan när vi kom fram så var han helt borta, som medvetslös liksom.. vi var 5 personer som ficvk hålla upp han på benen, men dte gick inte att göra något så efetr 5 minuter där fick han somna in! Dte är dte värsta hjag vart med om någon gång!

Åh gud så hemskt :'(
De måste varit riktigt riktigt hemskt, förstår att du mår dåligt över de.
För något sånt, kan man ju inte ens drömma om att behöva gå igenom.
Usch, man kan inte drömma ens om att man ska behöva ta bort sitt djur.
Fast någon stanns där bak i huvudet, så sitter de nog att en dag måste jag ta bort mitt djur, pgn av ålder bland annat.
men man får tänka att " jag har ju gjort djurets sista dagar i livet bra"

själv gav jag min häst massor morötter han älskar de.
han har fått massor kärlek, och omtanke.
och pussar o allt.
har visa att jag älskar honom mer en något annat.