Vandrar lite vidare på det här ot-spåret, men samma är det för mig. Det tog tills jag var över 30 före jag insåg att om jag vill ha något dyrt (som jag har råd med) så måste jag inte:
a) önska mig det i julklapp/present.
b) få någons tillåtelse att köpa det.
Jag kan faktiskt helt enkelt bara köpa det.
Vet inte ens varifrån det kommer. Visst har mina föräldrar levt enligt farmors lag när det gäller pengar, och så gör även jag, men de har också varit tydliga med att man får och ska unna sig saker som är för ens nöje också, och inte bara nödvändigheter.
Jag kämpar fortfarande med att tillåta mig att köpa ”dyra” saker. Pratade tex med kollega strax innan jul om att jag ville köpa en tjockare kappa som komplement till min vinterjacka. Men att jag tyckte de var så himla dyra.
Klipp till att ponnyn får ett nytt täcke för 2300 kr, då jag äntligen hittade ett 100 g HW (i hennes storlek har de hittills bara haft 0 g och 200 g).
Men sen köpte jag faktiskt en kappa på rea, 700 kr…