Sv: Säger ni till era föräldrar...
Jag är inte uppväxt med att vi sa dom orden hemma. Min far har jag alltid haft ett komplicerat förhållande till, han är en väldigt ytlig och lite självisk person, så att säga det till honom känns helt främmande.
Min mamma älskade jag dock djupt...men av någon anledning sa vi aldrig just dom orden till varandra, vi hade mer en skämtsam men ändå kärleksfull jargong mellan oss. När hon sen fick en hjärntumör som vi viste skulle ta henne ifrån oss blev det ännu omöjligare att säga det. Då kändes det som att om man sa det då, så var det för att "det hörde till" situationen på något sorgligt vis. Jag sa det tillslut när hon levde sina sista timmar men jag vet inte om hon då uppfattade något runt om sig längre.
Till min son och mina kära jag nu har i livet omkring mig är jag oerhört öppen med alla de där "värdefulla" orden. Jag hoppas att det ska vara lätt och självklart för min son att kunna uttrycka sina känslor på det sättet som det inte var för mig.