Sv: såg en kompis slå
*kl*
Jag blev själv slagen som barn, olika kränkningar var normal vardag för mig.
Jag trodde faktiskt att det var normalt, att alla barn blev behandlade så.
När jag fick reda på att lagen mot barnaga fanns sa jag till min pappa nästa gång han skulle slå mig att slå du bara, slå hårt så det blir fina märken så ska jag gladeligen anmäla dig sen.
Han slog aldrig mer men sen "fanns" jag inte heller mer i deras värld, de behandlade mig precis som om jag var osynlig, jag var tio-elva då.
När jag var tretton så orkade jag inte mer efter att han sagt till mig att han skulle döda mig en dag... Gick till skolsköterskan och berättade allt, hon skickade mig till soc som skickade mig till bup för att se om jag var mytoman
för mina föräldrar var ju "fina" människor som aldrig skulle göra sina barn något illa.
Bup ansåg att jag inte var mytoman så det bar iväg till soc igen...
Mina föräldrar kallades dit och blånekade givetvis till allt.
Jag vågade ju inte åka hem för jag trodde inte jag skulle överleva natten så jag fick då rådet av soc att åka till min pojkvän
om jag nu trodde att något skulle hända.
Jag hade inte behövt oroa mig för att åka hem för så snart vi kom ut från soc sa mina föräldrar att jag hade förstört allt och att jag inte behövde komma hem mer...
Något fosterhem ville de dock inte ha så jag bodde lite här och där tills jag äntligen fick lägenhet när jag var sjutton.
Jag blev ganska empatilös och fick som vuxen lära mig det som jag skulle lärt mig som barn dvs att det är ok att bli glad, ledsen, arg, besviken osv.
Jag kände det som att mina känslor var inlåsta i en låda som jag inte längre hade nyckeln till.
Så blir det när man missköter ett barn.
Någon respekt har jag då aldrig känt för mina föräldrar, däremot mycket hat rädsla och avsky.
Till ts ANMÄL henne låt inte ett barn må dåligt för att du inte vågar anmäla.
