Ridlektion i går på Krullen... Jag har nog aldrig skrattat så mycket på en lektion?
Satte upp och skulle skritta iväg. Krullen gick i slow motion och gärna lite krabbgång. Eh okej? Jag rakriktade och peppade på framåt och fick en kolaseg häst som gick någotsånär framåt. Nåja, han kanske var extra spänd (hans kropp var väldigt ihopklämd, som den kan vara i bland när han spänner sig i kroppen) Bästa medicinen mot det är alltid fram fram fram. Så det var det jag bad om.
Sedan vägrade han gå fram, för det var faktiskt livsfarligt! Vad som var livsfarligt var ytterst oklart. Men jag fick fram honom förbi "det läskiga" som han sedan halvtravade och småkickade mot (alltså i luften). Ridläraren sa typ "Jahapp är det spöken här eller vad?" Vi klämde igenom honom och kollade igenom utrustningen för säkerhets skull.
Upp igen på en Krull som var ganska så framåt nu.
Vi red som första övning mycket sicksack och rakriktade hästar. Det gick lite sådär då Krullen såg diverse spöken lite här och där och i bland gick som en banan eller tvärstannade/hoppade åt sidan över något. Jag funderade lite på om det var något fel med honom men jag litar på min ridlärare och vi hade ju båda kollat honom. Vad jag minns var han så här när han var yngre också, ganska osäker, tittig, väldigt reaktiv. Så han kanske trodde han var 6 år igen eller något
Däruppe kändes inget konstigt alls han rörde sig så som han brukar.
Andra övningen fortsatte vi på skänkelvikningsarbetet från förra gången. Jag försökte få Krullen att "skärpa till sig" lite, inte hålla koll på precis allt omkring sig utan rikta om den energin till jobb. Efter lite om och men där han skenade åt sidan pga en annan häst swishade till med svansen (alltså? vad pågick i hans skalle i går
) fick vi i alla fall ordning på hans tokiga hjärna och kunde göra riktigt fina skänkelvikningar
Sedan red vi lite bogen in. Jag fick inte riktigt till det lika bra som sist på honom men ändå bra! Han har ju jättesvårt med bogen in ofta, men han kämpade på och jag kände att jag satt bra på honom bara störde bland så att han tappade det lite. Han gick jättefint och lagom framåt. Han fick klappar och sedan gjorde han jämfotahopp för det hängde en hängare i ena hörnet (den har varit där i minst 30 år...
han har aldrig reagerat på den.)
Efter det gjorde vi självständigt lite galoppfattningar. Herr Krull var så taggad att det var svårt att hålla honom i trav
Han blev rädd för något på läktaren och bock-rusade iväg till andra sidan av ridhuset.
Fortsatte bara vidare efter det och han gick så vansinnigt fint och det kändes som att alla fattningar blev fina och verkligen enkla för honom. Noll ihopklämmande av hals, bog eller spänning i rumpa osv. Ridläraren sa att jag satt lite extra rätt nu när mitt underben börjat hamna rätt och då blir det enklare för Krullen med fattningarna. Toppen! Kul att hära att det händer något med underbenen!
Vi fick sedan galoppera/trava självständigt i båda varven. Vi skulle hålla oss till två volter, där ena volten var i höger varv och andra i vänster. Byte av varv skedde genom byt om volt. Här blev Krullen superduperfin och sträckte verkligen på benen, bar upp mig och sig själv fint och kändes som en liten powerponny att rida. Men jag fick verkligen hålla in honom ordentligt så han inte galopperade iväg med mig
Någon gång då och då när han bad om galopp "snääälla?" fick han dock dra iväg lite. Bara bra att han vill, och är taggad. Öronen var spetsade framåt och han kändes genuint glad.
Här kom våran andra brallning till andra sidan ridhuset. Den gången har jag ingen aning om vad det var heller
Sedan fick vi lägga ner hästarna. Jag travade en stund med långa tyglar och tänkte att brallar han iväg får jag ju... hålla i mig då?
Han var jättejättefin.
Så, en lite lätt kaotisk lektion. Krullen gick dock riktigt riktigt vansinnigt bra emellan... livskriserna? Ridläraren skrattade bara åt det när vi pratade. Hon sa att hon kände igen honom från när han var ung. Jag tyckte nästan det var bra att han var så vansinnigt pigg för oj vad lätt det var att rida bra
Har nog aldrig skrattat så mycket på en ridlektion innan, och jag är superduperstolt över att jag kände mig så trygg och inte blev rädd eller osäker. Det kändes mer som "jaha... men nu travar vi dit bort" efter en brallning. Vanligtvis hade jag nog blivit lite osäker och skrittat en stund efter.
Sen är jag supeglad över hur fint han gick mellan kaoserna. Superfin! Och att min sits nu känns som att den så smått börjar sätta sig.
.
