Även jag hade en besvikelse på lektionen i går.
Jag skulle rida Nasse. Det blir andra gången jag rider henne och hon gick inte innan så den här gången fick jag bekanta mig mer med henne i boxen. Mysig och supervaken, läskigt väluppfostrad tjej.
Satt upp på henne efter att jag kontrollerat sadeln som jag tyckte satt bra i stallet men mindre bra när vi kom ut. Vet inte om det blev så stor skillnad när jag ändrat egentligen, men det kändes som att det var bättre iaf. Hon var fruktansvärt irriterad på något flygfä och stod och småstudsade med bakbenen medan jag justerade lädrena lite, så jag skrittade iväg med henne så fort jag var klar så hon slapp plågan.
Det fanns ingen respons alls för skänkel. Jag försökte skritta ut till spåret men Nasse rörde sig inte ur fläcken.
Sedan skulle vi skritta ut, och då följde hon så klart efter de andra men det var inte för att jag bad henne direkt. Vi hamnade lite efter i ledet så det skapades två led, jag försökte desperat komma ikapp de andra men det var som förgjort. Nasse sket fullständigt i mig och reagerade på allt. Ett löv har en annan färg än löven brevid? Katastrof! Det ligger en sten på marken? Katastrof!
Vi red i paddocken, då det hade ösregnat och det blir för mörkt nu för att rida i hagen på ett säkert sätt. När jag skrittade in där tänkte jag att det löser sig det här med skänklarna, jag behöver bara jobba lite med att få fram henne och renodla hjälper osv så är vi där. Hon lyssnade fint på förhållningar, men när det gällde framåtdrivande hjälper var det som att sitta på en sten.
Så jag skrittade på i knapp styrfart, gjorde några halter som jag hade oerhört svårt att ta mig ur. Nasse var rädd för sin skugga, för löven, för stenarna, för staketet, för gräset... Tänkte att det löser sig också men jag måste få fokus från henne!
Det var som förgjort. Ridläraren gav mig ett spö och jag försökte ta oss framåt med det. Ingen reaktion öht.
Om jag duttade rytmiskt på rumpan funkade det bäst upptäckte jag efter ett tag och det blev då så att hon fick lite fart i kanske en halv långsida, sedan dog det.
Vi red en övning som innebar att öka och minska skritten på böjda spår, volter, och volt tillbaka. Jag sket fullständigt i allt vad övningen hette och försökte i stället att gå från spö = framåt till skänkel = framåt så hon faktiskt gick att rida. Experienterade lite med hur jag satt eftersom jag tänkte att jag kanske satt dåligt, händerna var fel eller vad det nu var.
Det blev bättre men jag fick verkligen driva varenda sekund, så fort jag ens tänkte att "okej nu måste jag ta det lite lugnt med drivandet så hon får en paus" blev det stopp.
Vi fortsatte sedan samma övning i trav, med inslag av serpentiner där vi skulle tänka att vi kortade hästarna för att ladda dem med energi och sedan släppa lös den energin när vi ville öka traven lite. Det kunde jag inte heller göra. Bara att komma fram i trav var motigt och när vi travade fick jag fortsätta driva för att få henne att fortsätta.
Det lossnade litegrann där i traven, men jag kände lite att jag inte visste vad jag höll på mig och att jag nog inte bör rida i den här gruppen alls, och borde flyttas ner till nybörjare.
Vi skulle sedan galoppera på volter. Knäppt nog fattade Nasse mer än gärna galopp bara jag tänkte galopp och flyttade bäckenet en aning. Första två fattningarna var jag inte alls med på det, tänkte att det skulle bli svårt att fatta. Hon hade en ganska knackig och markbunden galopp, ganska mycket tror jag för att jag inte vågade be henne om någon form alls i traven för då blev det stopp, så då blev fattningarna och galoppen densamma.
Galoppen gick alltså ganska så bra, men det var mer att jag kunde fatta galoppen och styra runt henne, inte påverka galoppen alls.
När vi sedan travade och skrittade av dem var Nasse mycket mer fokuserad på mig och vad jag bad om, lyssnade på skänkeln.
Alltså jag vet inte... Jag vet inte ens hur jag ska hitta något positivt att säga om lektionen. Nasse är en fin häst och jag kände definitivt att hon kan bli superfin att rida, men inte när jag rider så uselt som i går.
Jag kände att jag liksom började positivt men sen när jag inte fick någon respons alls blev det som att jag själv hamnade i en negativ spiral och jag klarade inte att vända på känslan att jag borde flyttas till nybörjargrupp. Fastnade helt där i hjärnan och nu i efterhand hade jag önskat att jag bad om hjälp och att jag bara ridit in på mitten, gjort halt och försökt vända på mitt tankesätt.
Hoppas på bättre lektion nästa lektion. Konstigt nog känns det som att jag ändå kan tänka mig att rida Nasse mer, jag gillar inte när jag inte kan "knäcka nöten"
hela dagen igår. Tog sedan bilen till ridskolan för att spara lite på krafterna (hemskt att köra hem i mörkret sedan dock 
. Tyglarna fick jag dock tråckla ut ur hans mun innan det var dags att gå från stallet. Man får verkligen passa grejerna 
Det enda som begränsar mig idag är att muskeln känns kort och stum.
Det är verkligen en mental sport på så många sätt!
