Alltså min starka uppfattning är att folk överallt är som folk är mest: individer med olika drömmar och viljor och personligheter. Jag har träffat många som har det tufft och vill ur det (eller åtminstone vill att barnen ska få det bättre och mindre kämpigt), andra som vill flytta till närmaste storstad och komma ifrån byn, andra som vill ta sig till Europa eller USA. Och andra som lever sitt liv i syn by, knegar på och antingen är nöjda med det eller helt enkelt inte kan visualisera något annat för sig själva (av olika skäl).
Jag tycker att det är tråkigt när resetrådar landar i: fattiga i Afrika/Indien/etc är lyckliga med så lite, i hela världen pratar främlingar på tågen förutom i Sverige, spanjorer/italienare är så glada jämt etc etc. Det visar liksom att trots mycket resor så ser man världen på ett så förenklat sett: alla i Sverige är på ett sätt medan resten av typ hela världen (eller åtminstone på en hel kontinent) är på ett annat. Så många människor som klumpas ihop. Istället för att ge sig ut och försöka att komma förbi stereotyper och lära känna människor och kulturer.
OBS sista ranten är inte riktad mot dig hastflicka! Inte heller syftar den på specifikt den här tråden, drog iväg lite märker jag
.
