Relationstrassel - frånskild, hemmaboende vuxet barn, ny relation...

[Petruska]

Fast det upplever jag nog i alla relationer, dvs inte bara sådana med en partner också. Det är ju orimligt att förvänta sig att t.ex. alla ens vänner kan ses när det passar en själv, så det händer absolut att jag låter hästen vila en dag jag gärna hade ridit för att jag också känner att det vore himla mysigt att hinna svänga förbi bästa kompisen efter jobbet och ta en kaffe eller vara med på jobbets AW en fredagskväll.

Det handlar ju mer om att dygnet bara har ett visst antal timmar än att de relationer jag har är kvävande.

Om jag väljer att låta hästen stå för att hinna göra något med partner eller med en vän, så är det inte en kompromiss mellan mig å ena sidan och partnern/vännen å den andra. Det är istället jag som väljer vad jag vill göra bland de alternativ som står till buds. Eftersom dygnet har ett begränsat antal timmar.

 

[Badger]

Om jag väljer att låta hästen stå för att hinna göra något med partner eller med en vän, så är det inte en kompromiss mellan mig å ena sidan och partnern/vännen å den andra. Det är istället jag som väljer vad jag vill göra bland de alternativ som står till buds. Eftersom dygnet har ett begränsat antal timmar.

Jo absolut, men jag tror diskussionen på sätt och vis utmynnade i att om man faktiskt aldrig vill vara med sin partner hellre än någonting, bara hellre än ingenting, så kan hen känna sig nedprioriterad.

Dvs om man tänker att man är den där väninnan från mellanstadiet som bara blir tillfrågad när alla andra alternativ har testats och den som frågar annars kommer att ha jättetråkigt.

(Med det sagt är det väl självklart att man måste ta hand om sitt djur. Men känslan alltså.)

 

[Petruska]

Jo absolut, men jag tror diskussionen på sätt och vis utmynnade i att om man faktiskt aldrig vill vara med sin partner hellre än någonting, bara hellre än ingenting, så kan hen känna sig nedprioriterad.

Dvs om man tänker att man är den där väninnan från mellanstadiet som bara blir tillfrågad när alla andra alternativ har testats och den som frågar annars kommer att ha jättetråkigt.

(Med det sagt är det väl självklart att man måste ta hand om sitt djur. Men känslan alltså.)

Jovisst. Men om man aldrig vill vara med sin partner, verkar ju separation vara det enda rimliga. Vad gäller den som känner sig nedprioriterad, skulle jag fortfarande i relation till vederbörande ha svårt att se det som att jag ska "prioritera" hen för hens skull. Jag kan inte se mig som något som ska fördelas rättvist mellan andra.

 

[Badger]

Jovisst. Men om man aldrig vill vara med sin partner, verkar ju separation vara det enda rimliga. Vad gäller den som känner sig nedprioriterad, skulle jag fortfarande i relation till vederbörande ha svårt att se det som att jag ska "prioritera" hen för hens skull. Jag kan inte se mig som något som ska fördelas rättvist mellan andra.

Absolut. Så den som kände sig nedprioriterad frågade ju om ts kände sig intresserad egentligen? (i essens) Var inte det utgångspunkten?

Gissar egentligen att det kan vara såhär. Man gör det man måste hela tiden, för att det pockar på nu. Men glömmer bort att göra vissa saker man längtar efter.

Dvs du vill ju sitta och läsa en bok, men "ska bara" diska, städa, torka, plocka först. Så det blev inget.

Ni andra är så rationella, men jag skulle göra såhär.

Jag skulle åka till stallet för att jag måste. Sedan skulle jag göra det jag skulle, men varje moment skulle ta längre tid än jag tänkte, och hela tiden skulle jag fastna och vara artig mot människor i stallet och delvis för att det är trevligt, men också för att inte avbryta prata bort någon timma. Sedan skulle jag åka därifrån med en gnagande känsla av att jag inte umgåtts tillräckligt med dem. Halvvägs hem komma ihåg i lätt panik att jag lovat min partner att vi skulle göra X och det är det jag egentligen skulle velat göra. Och partnern står och är olycklig och har väntat en timma.

Så jag har stressat igenom tre saker och till slut inte gjort det jag ville göra, nämligen hänga med partnern och jag är lika ledsen som han är men...

 

[Badger]

Absolut. Så den som kände sig nedprioriterad frågade ju om ts kände sig intresserad egentligen? (i essens) Var inte det utgångspunkten?

Gissar egentligen att det kan vara såhär. Man gör det man måste hela tiden, för att det pockar på nu. Men glömmer bort att göra vissa saker man längtar efter.

Dvs du vill ju sitta och läsa en bok, men "ska bara" diska, städa, torka, plocka först. Så det blev inget.

Ni andra är så rationella, men jag skulle göra såhär.

Jag skulle åka till stallet för att jag måste. Sedan skulle jag göra det jag skulle, men varje moment skulle ta längre tid än jag tänkte, och hela tiden skulle jag fastna och vara artig mot människor i stallet och delvis för att det är trevligt, men också för att inte avbryta prata bort någon timma. Sedan skulle jag åka därifrån med en gnagande känsla av att jag inte umgåtts tillräckligt med dem. Halvvägs hem komma ihåg i lätt panik att jag lovat min partner att vi skulle göra X och det är det jag egentligen skulle velat göra. Och partnern står och är olycklig och har väntat en timma.

Så jag har stressat igenom tre saker och till slut inte gjort det jag ville göra, nämligen hänga med partnern och jag är lika ledsen som han är men...

Alltså det är inte påhitt, det blir så för mig. Till och med hänt med bebis hemma som behöver en att man kommit lite sent. Dvs det är så svårt! att lyckas slita sig från en person som pratar i stallet och den luuugna lunken. Jag kör in det, trafiken är säkert bra.

 

[Petruska]

Absolut. Så den som kände sig nedprioriterad frågade ju om ts kände sig intresserad egentligen? (i essens) Var inte det utgångspunkten?

Gissar egentligen att det kan vara såhär. Man gör det man måste hela tiden, för att det pockar på nu. Men glömmer bort att göra vissa saker man längtar efter.

Dvs du vill ju sitta och läsa en bok, men "ska bara" diska, städa, torka, plocka först. Så det blev inget.

Ni andra är så rationella, men jag skulle göra såhär.

Jag skulle åka till stallet för att jag måste. Sedan skulle jag göra det jag skulle, men varje moment skulle ta längre tid än jag tänkte, och hela tiden skulle jag fastna och vara artig mot människor i stallet och delvis för att det är trevligt, men också för att inte avbryta prata bort någon timma. Sedan skulle jag åka därifrån med en gnagande känsla av att jag inte umgåtts tillräckligt med dem. Halvvägs hem komma ihåg i lätt panik att jag lovat min partner att vi skulle göra X och det är det jag egentligen skulle velat göra. Och partnern står och är olycklig och har väntat en timma.

Så jag har stressat igenom tre saker och till slut inte gjort det jag ville göra, nämligen hänga med partnern och jag är lika ledsen som han är men...

Scenariot känns bekant. Men nånstans är det i så fall sån jag är. Om partner tar det så personligt att hen känner sig nedprioriterad, så blir det från mitt håll sett det som är problemet. Kan jag vara som jag är utan att partner känner något dåligt? Kan jag vara som jag är, och partner ser sina känslor som sitt ansvar?

(Och så är det så klart så att jag vill hålla mina löften, till partner och till andra. Där ser jag två vägar: 1. faktiskt se till att hålla löftena. 2. ge färre löften. Jag kör nog på 2 som min standardstrategi, och när jag ändå ger ett löfte gör jag mitt yttersta för 1.

 

[Kattennizze]

Scenariot känns bekant. Men nånstans är det i så fall sån jag är. Om partner tar det så personligt att hen känner sig nedprioriterad, så blir det från mitt håll sett det som är problemet. Kan jag vara som jag är utan att partner känner något dåligt? Kan jag vara som jag är, och partner ser sina känslor som sitt ansvar?

(Och så är det så klart så att jag vill hålla mina löften, till partner och till andra. Där ser jag två vägar: 1. faktiskt se till att hålla löftena. 2. ge färre löften. Jag kör nog på 2 som min standardstrategi, och när jag ändå ger ett löfte gör jag mitt yttersta för 1.

Jag brukar göra så. Försöker inte ge några löften alls för jag vet att jag inte hinner. Det enda tillfället jag har att träffa vänner är på träning som jag ändå måste göra.

 

[Badger]

Scenariot känns bekant. Men nånstans är det i så fall sån jag är. Om partner tar det så personligt att hen känner sig nedprioriterad, så blir det från mitt håll sett det som är problemet. Kan jag vara som jag är utan att partner känner något dåligt? Kan jag vara som jag är, och partner ser sina känslor som sitt ansvar?

(Och så är det så klart så att jag vill hålla mina löften, till partner och till andra. Där ser jag två vägar: 1. faktiskt se till att hålla löftena. 2. ge färre löften. Jag kör nog på 2 som min standardstrategi, och när jag ändå ger ett löfte gör jag mitt yttersta för 1.

Jag är rädd att jag kör på 3. min partner har lagt till en timma på mina löften.
Trots detta är jag känd i stallet som den där tråkiga som aldrig stannar och pratar länge och aldrig är social. Så jag hade utan tvekan kunnat sänka en timma till eller mer per gång jag varit där. Det är som att komma ur sirap som om folk inte hade någonting annat att göra någonsin. (då tycker jag verkligen att det Är roligare att hänga med min partner än med folk i stallet och jag är inte förtjust i att kallprata en timma. Jag råkar gilla att rida mest.)

Nåja jag hänger i privatstall ibland och på ridskola oftast och har noterat att allting tar längre tid i privatstallet och att man sedan ska prata också och fnula lite. Så jag tänker att med tävlingshäst så är det kanske möjligt att skära nära 1 timma på rena effektiviseringar varannan helg på en mockningstur. och eftersom det är varannan helg kanske man ändå klarar sig från att bli persona non grata.

 

[monster1]

Scenariot känns bekant. Men nånstans är det i så fall sån jag är. Om partner tar det så personligt att hen känner sig nedprioriterad, så blir det från mitt håll sett det som är problemet. Kan jag vara som jag är utan att partner känner något dåligt? Kan jag vara som jag är, och partner ser sina känslor som sitt ansvar?

(Och så är det så klart så att jag vill hålla mina löften, till partner och till andra. Där ser jag två vägar: 1. faktiskt se till att hålla löftena. 2. ge färre löften. Jag kör nog på 2 som min standardstrategi, och när jag ändå ger ett löfte gör jag mitt yttersta för 1.

Jag tänker nog att det är lätt att känna sig nerprioriterad om man inte har samma önskemål om hur ofta man vill ses. Sen hur man löser det har jag ingen aning om eller om man ens ska lösa det...

 

[MidnightSoul]

Jag är rädd att jag kör på 3. min partner har lagt till en timma på mina löften.
Trots detta är jag känd i stallet som den där tråkiga som aldrig stannar och pratar länge och aldrig är social. Så jag hade utan tvekan kunnat sänka en timma till eller mer per gång jag varit där. Det är som att komma ur sirap som om folk inte hade någonting annat att göra någonsin. (då tycker jag verkligen att det Är roligare att hänga med min partner än med folk i stallet och jag är inte förtjust i att kallprata en timma. Jag råkar gilla att rida mest.)

Nåja jag hänger i privatstall ibland och på ridskola oftast och har noterat att allting tar längre tid i privatstallet och att man sedan ska prata också och fnula lite. Så jag tänker att med tävlingshäst så är det kanske möjligt att skära nära 1 timma på rena effektiviseringar varannan helg på en mockningstur. och eftersom det är varannan helg kanske man ändå klarar sig från att bli persona non grata.

Fnula? Har aldrig hört detta ord, är det något lokalt?

 

[Badger]

Fnula? Har aldrig hört detta ord, är det något lokalt?

Uhm nej? är det kanske lite bedagat? Tror inte det är lokalt härifrån i alla fall, kanske från typ Västergötland?

(vardagligt ord)

• 1. fundera, grunna
  2. hålla på med, greja; fumla || -de

Står ingenting om lokal för ordet. Tror mamma skulle säga det men inte alla jag känner direkt. Fast de skulle nog veta vad jag menade.

 

[Petruska]

Jag tänker nog att det är lätt att känna sig nerprioriterad om man inte har samma önskemål om hur ofta man vill ses. Sen hur man löser det har jag ingen aning om eller om man ens ska lösa det...

Det är det säkert. Lätt, alltså.

 

[Bison]

Jag är rädd att jag kör på 3. min partner har lagt till en timma på mina löften.
Trots detta är jag känd i stallet som den där tråkiga som aldrig stannar och pratar länge och aldrig är social. Så jag hade utan tvekan kunnat sänka en timma till eller mer per gång jag varit där. Det är som att komma ur sirap som om folk inte hade någonting annat att göra någonsin. (då tycker jag verkligen att det Är roligare att hänga med min partner än med folk i stallet och jag är inte förtjust i att kallprata en timma. Jag råkar gilla att rida mest.)

Nåja jag hänger i privatstall ibland och på ridskola oftast och har noterat att allting tar längre tid i privatstallet och att man sedan ska prata också och fnula lite. Så jag tänker att med tävlingshäst så är det kanske möjligt att skära nära 1 timma på rena effektiviseringar varannan helg på en mockningstur. och eftersom det är varannan helg kanske man ändå klarar sig från att bli persona non grata.

Oj, det har jag aldrig upplevt.
Men jag är superrationell och effektiv. Har jag inte tid att snacka säger jag det.
Jag och X ska iväg eller att jag ska jobba.
Stallet tar typ 20 minuter för mig, är borta totalt 30 minuter hemifrån.
Aldrig fått samvete för det.

 

[durachiny]

Det är nog även tyvärr en vanlig bieffekt av att vara lite närmare varandra att det blir lättare att få förståelse hos partner för att man inte hinner jämfört med att försöka ha samma flexibilitet med "andra". Så det blir lättare att få någon man är närmare att flytta på något eller att lite jämfört med att åsidosätta andra. Man vet helt enkelt att personen har större förståelse och tycker om en ändå.

 

[Sporthorse]

Jag tänker mig att om jag har jag en seriös relation, så skulle jag inte separera den relationen på det där viset från mitt övriga liv. Speciellt inte när dottern är såpass gammal som hon är, så jag förstår helt att han inte känner sig speciellt viktig i ditt liv.

Håller med i detta.
Så svårt kan det väl inte vara att få ihop det om du verkligen tycker att din partner är viktig i ditt liv?
Relationer behöver tid och vård och omsorg för att hållas levande och vid liv.

 

[Hyacinth]

TS skrev ju att ibland är det tillsyn typ mocka+fodra men ibland också ridning, samtidigt som TS skrev att det finns möjlighet för dottern att ha hand om detta. Det tolkar jag som att TS har möjligheten att göra stallvisiten kort men väljer att förlänga den för att hon tycker det är roligt.

Om jag tänker mig in i partnerns situation där jag dels alltid får vara den som anpassar min tid, har rest över 50 mil och när jag väl är där blir jag fortfarande nedprioriterad för min partners intresse för att hon hellre vill göra det, ja då hade jag nog också tröttnat rätt fort.

Det känns som att väldigt många här har fokus enbart på TS och hennes utgångsläge när det gäller känslor (vilket är logiskt då hon skrivit tråden), att offra sin fritid beskrevs tom som att "göra våld på sig själv" vilket iaf jag tycker känns absurt, det är en relation, då får man ge och ta, fokus kan inte alltid vara MIG MIG MIG (nu talar jag alltså om svaren i tråden här och detta är inte en respons direkt på det TS skrivit!).

Lek med tanken att trådstarten istället hade varit att TS är den som alltid måste anpassa sin tid till när hon och partner kan ses. Partner har ett vuxet barn med delat fritidsintresse som de spenderar det mesta av sin fritid på. Partner har gjort klart att deras intresse och tid absolut är prio 1 i alla situationer och TS får helt enkelt ta det som ges, jag tror ärligt talat att många av svaren här hade sett MYCKET annorlunda ut med det utgångsläget.

Till TS:
Man kan inte ha kakan och äta den, tyvärr. Om du vill vara i en relation måste du vara villig att kompromissa, det innebär ibland att man måste rucka på vad man själv vill för att göra plats för någon annan, det fina är att detta oftast fungerar relativt smärtfritt om man älskar varann, för då VILL man hitta den lösningen. Om du känner dig så villrådig för vad du ska göra för att du känner som att du förlorar något om du ger din partner mer tid, då hade jag allvarligt övervägt om det kan vara så att er relation inte fungerar och det kanske är bäst att ni avslutar den så att du kan leva det livet du vill utan att känna press.

Jag har två hundar oavsett hur mina relationer ser ut. De ska ut, rastas, stimuleras, ha mat och omsorg oavsett om det är julafton eller kungen är på besök.
Det är ingen cykel. Det är två hästar, som ts äger även om dottern tävlar dem.
Jag hade inte velat att min partner åsidosatte allt för att jag besökte, det är ju så livet ser ut.

 

[Exile]

Jag har levt med samma partner i 20 år. 10 som särbo, 10 som sambo. Jag håller i stort sett inte med dig på en enda punkt i det du skriver om relationer och kompromisser.

Nej alltså vi är ju alla olika och vi kan inte utgå ifrån något annat än oss själva eller hur? Det finns med all säkerhet en himla massa personer som "inte håller med mig på en enda punkt" som du gör, men det finns garanterat lika många som håller med mig om allting.

Jag blir lite nyfiken på hur din relation ser ut om du aldrig måste kompromissa med något? det känns ju som att du antingen har en partner som får vara lite underkuvad och liksom "ta det eller stick" eller (mer troligt) så har du ju hittat någon som du passar så perfekt med att ni alltid tycker och känner lika inför allt. Jag menar absolut inte att vara dömande eller elak här utan jag är bara uppriktigt nyfiken. Gör du aldrig något i din relation eller för din partner som kanske inte var exakt det du önskade just då men i helheten så är det bättre.

Jag tänker på grejer som att din partner bestämt vill ha tacos ikväll (du ogillar tacos men har fått bestämma mat i en vecka nu) eller att ni bestämt att ni ska gå på bio en kväll men ni har blivit tvungna att ställa in två gånger för att första gången blev du tvungen att ta stallet, andra gången dök det upp en middagsbjudning du gärna inte ville missa och nu tredje gången är du bara "inte sugen" går du ändå?

Som sagt jag är bara nyfiken. För att för mig (eftersom jag bara kan utgå ifrån mig själv) så känns det omöjligt att alltid kunna sätta mig först i alla situationer utan att det liksom skulle tära på mina relationer i längden.

 

[Petruska]

Nej alltså vi är ju alla olika och vi kan inte utgå ifrån något annat än oss själva eller hur? Det finns med all säkerhet en himla massa personer som "inte håller med mig på en enda punkt" som du gör, men det finns garanterat lika många som håller med mig om allting.

Jag blir lite nyfiken på hur din relation ser ut om du aldrig måste kompromissa med något? det känns ju som att du antingen har en partner som får vara lite underkuvad och liksom "ta det eller stick" eller (mer troligt) så har du ju hittat någon som du passar så perfekt med att ni alltid tycker och känner lika inför allt. Jag menar absolut inte att vara dömande eller elak här utan jag är bara uppriktigt nyfiken. Gör du aldrig något i din relation eller för din partner som kanske inte var exakt det du önskade just då men i helheten så är det bättre.

Jag tänker på grejer som att din partner bestämt vill ha tacos ikväll (du ogillar tacos men har fått bestämma mat i en vecka nu) eller att ni bestämt att ni ska gå på bio en kväll men ni har blivit tvungna att ställa in två gånger för att första gången blev du tvungen att ta stallet, andra gången dök det upp en middagsbjudning du gärna inte ville missa och nu tredje gången är du bara "inte sugen" går du ändå?

Som sagt jag är bara nyfiken. För att för mig (eftersom jag bara kan utgå ifrån mig själv) så känns det omöjligt att alltid kunna sätta mig först i alla situationer utan att det liksom skulle tära på mina relationer i längden.

Jag ser helt enkelt inte relationer (frivilliga sådana mellan vuxna där närheten till den andra är själva poängen med relationen ifråga - jfr tex relationer med kollegor där poängen är att jobbet funkar) som byggen av kompromisser. Utan som att båda vill vara med den andra, i princip för sin egen skull.

Så dina exempel:

1. Tacossituationen skulle inte uppstå. Ingen av oss har lust att laga mat som den andra inte gillar. Sånt bara jag gillar äter jag med andra eller ensam, och vice versa. "Välja mat en vecka var" låter som syskon i tioårsåldern för mig , dvs en relation som varken är mellan vuxna eller frivillig. Jag föredrar att man resonerar med varandra.

2. Vid försök nummer tre skulle nog partner anta att jag inte var så pepp och gå ensam eller med någon annan, och omvänt. Vad är problemet? Eller så skulle jag, om jag ville se filmen, se till att vi bestämde en dag för det. Kanske tror partner på att det funkar, kanske inte. Beroende på vad hen tror går hen själv eller väntar in mig. Om jag sen vill se filmen, går jag när det funkar för mig. Här finns inget problem.

Att jag gör något jag inte vill, varför skulle min partner önska det, om det handlar om maträtter och nöjen? Varför skulle jag önska det av partner?

 

[Badger]

Oj, det har jag aldrig upplevt.
Men jag är superrationell och effektiv. Har jag inte tid att snacka säger jag det.
Jag och X ska iväg eller att jag ska jobba.
Stallet tar typ 20 minuter för mig, är borta totalt 30 minuter hemifrån.
Aldrig fått samvete för det.

Jo, men om stallet bara tar 20 minuter så måste ju en partner vara ganska udda för att klaga. Om det inte tar en timma att köra dit antar jag.

 

[WhoIsItAgain]

Jag har två hundar oavsett hur mina relationer ser ut. De ska ut, rastas, stimuleras, ha mat och omsorg oavsett om det är julafton eller kungen är på besök.
Det är ingen cykel. Det är två hästar, som ts äger även om dottern tävlar dem.
Jag hade inte velat att min partner åsidosatte allt för att jag besökte, det är ju så livet ser ut.

Men om dom ses 4 dagar i månaden så finns det ju 26-27 andra dagar att rida på. Kann då inte dottern rida två hästar dessa 4 dagar, eller planera in vilodagar. Det handlar ju inte om mer än så.