Sv: relationsproblem och gravid
Man har definitivt aldrig några garantier för att ett förhållande ska hålla oavsett om man vart tillsammans 2 månader eller 10 år, men som ovan så håller jag med om att förutsättningarna kan vara bättre eller sämre.
Men jag kan ju bara se till mig själv, jag var övertygad om att pappan till vad som kunde blivit mitt barn skulle finnas där oavsett. Att även om förhållandet inte funkade så trodde jag att han skulle finnas där för barnet, var helt övertygad om att han inte skulle lämna mig. Och jag valde ju abort dels av anledningen att jag kände att vårat förhållande var värt en ärlig chans, en chans som innebar att vi inte började baklänges(barn i början av förhållandet). Men det slutade ju med att han försvann när aborten var avklarad, så gunda beslutet på killen ska man inte göra.
Huvudanledningen till att jag till slut valde abort var ju att jag insåg att det var inte åhär jag ville skaffa mitt första barn, jag vill skaffa det med någon. Fortfarande övertgad om att jag valde rätt, men visst fan finns det en del av mig som ångrar beslutet och frågan "tänk om..." snurrar i mitt huvud dagligen..
Så jag håller med om att det viktigaste är vad DU vill ts.. frågan du måste fråga dig själv och ingen annan kan svara på är om du är beredd på att göra detta helt själv. Graviditeten och sedan hela barnets liv ensam, för det är det du måste ställa in dig på. Att du kan bli ensam kvar med allting, skulle killen stanna kvar och finnas där så är det bara ett plus i kanten.
Man har definitivt aldrig några garantier för att ett förhållande ska hålla oavsett om man vart tillsammans 2 månader eller 10 år, men som ovan så håller jag med om att förutsättningarna kan vara bättre eller sämre.
Men jag kan ju bara se till mig själv, jag var övertygad om att pappan till vad som kunde blivit mitt barn skulle finnas där oavsett. Att även om förhållandet inte funkade så trodde jag att han skulle finnas där för barnet, var helt övertygad om att han inte skulle lämna mig. Och jag valde ju abort dels av anledningen att jag kände att vårat förhållande var värt en ärlig chans, en chans som innebar att vi inte började baklänges(barn i början av förhållandet). Men det slutade ju med att han försvann när aborten var avklarad, så gunda beslutet på killen ska man inte göra.
Huvudanledningen till att jag till slut valde abort var ju att jag insåg att det var inte åhär jag ville skaffa mitt första barn, jag vill skaffa det med någon. Fortfarande övertgad om att jag valde rätt, men visst fan finns det en del av mig som ångrar beslutet och frågan "tänk om..." snurrar i mitt huvud dagligen..
Så jag håller med om att det viktigaste är vad DU vill ts.. frågan du måste fråga dig själv och ingen annan kan svara på är om du är beredd på att göra detta helt själv. Graviditeten och sedan hela barnets liv ensam, för det är det du måste ställa in dig på. Att du kan bli ensam kvar med allting, skulle killen stanna kvar och finnas där så är det bara ett plus i kanten.
