Reflektion

[Kalaspinglan]

Jag var ute och gick med min hund för en vecka sedan och lämnade lilla Filip ensam med sin pappa för första gången. Efter att ha gått ca 500 meter bröt jag ihop, och ställde mig och grät som ett litet barn. Jag kände mig så tom, ensam, övergiven.

Så funderade jag på det där ett tag och kom på att det säkerligen inte alls var så konstigt. Efter att i nio månader ha burit på lilla bönan, varit "två" dygnet runt, så var jag nu bara "jag" (något som jag gått och längtat efter i flera månader under graviditeten).

Lustigt hur man fungerar. Jag som inte trott att jag haft någon direkt relation med min böna i mage....

 

[paradiset]

Sv: Reflektion

Hormonerna är enorma oxå man är inte normal

 

[Lupin]

Sv: Reflektion

Min lille kille är numera hela 7½ månad gammal och jag känner ett starkt fysiskt tomrum och behov av honom när jag är iväg någonstans. Tex måndagkvällar är jag på målarkurs (akryl) och alla gånger utom en (igår, den sista!) har jag kommit med olika ursäkter (alltifrån magont till vad som helst haha) och gått hem tidigare, för att jag inte stod ut att vara ifrån honom så länge (max 2,5 timmar och han har ändå gått och lagt sig när jag kommer hem tidigare).

Ibland kan jag sitta i soffan på kvällen och sakna lillplutten så svårt att jag måste gå in i hans rum och röra vid honom. Helt knäppt!

 

[Mitzi]

Sv: Reflektion

Jag lämnade min lillkille ensam med sin pappa redan när han var en vecka gammal. Visst saknade jag honom jättemycket, men å andra sidan tänkte jag att kontakten med pappan är lika viktig för honom som kontakten med mig.

 

[Lupin]

Sv: Reflektion

Jag har också lämnat *vår* bebis ensam med sin pappa många, många gånger. Jag litar fullt och fast på honom, har inga betänkligheter ang hans förmåga. Men det utesluter inte att jag saknar och längtar efter min son när jag är utan honom!

 

[Mustasukka]

Sv: Reflektion

Jag är likadan. Saknar honom på kvällen när han har lagt sig.
Går då in och tittar på honom lite.

Det är svårt att tänka sig nu att man ska kunna jobba sen och lämna den lilla parveln på dagis
Jag vill inte.

 

[Lupin]

Sv: Reflektion

Det vill inte jag heller när han blir ett om några månader, så jag tänker bli dagmamma.

 

[Gandalf]

Sv: Reflektion

När min son var några veckor gammal låg jag i sängen en kväll och grät förtvivlat för att han låg i vagnen och sov och inte hos mig... Vi hade varit ute och gått, han somnade, och vi sa "ja ja, han får ligga där tills han vaknar till så vi slipper störa honom" - men det visade sig att det inte gick! Jag stod inte ut med att han var några meter ifrån mig.

 

[Warmia]

Sv: Reflektion

Ja tänkt så konstig man blir. Ser samma sak i mig själv också. Men kanske lite på ett annat sätt, min lilla vill bäras väldigt mycket och när hon väl somnar så är det ganska skönt att låta henne ligga i egen säng och sova någon timme innan hon ska upp och bäras igen. Men mitt problem är att jag har såååå svårt att låta hennes pappa hålla henne för då blir jag så avundsjuk så jag kan dö av längtan, hon är mammas kängru unge!!!

 

[Stinaelin]

Sv: Reflektion

Men mitt problem är att jag har såååå svårt att låta hennes pappa hålla henne för då blir jag så avundsjuk så jag kan dö av längtan, hon är mammas kängru unge!!!

Jag tycker faktitiskt lite synd om pappan till ditt barn. Släpp in honom för tusan! Det är ju faktiskt inte bara ditt barn! Och kanske inte bara för hans och barnets skull, utan också i förlängningen för din skull. Ett jämställt förhållande börjar med att dela ansvaret OCH myset med barnen emellan er.

Visst kan det ta emot, men ibland kan man inte låta känslorna styra utan använda en gnutta förnuft också... :smirk:

 

[Stinaelin]

Sv: Reflektion

Känner igen det där!

Lämnade första barnet med pappan kanske efter en vecka, och OJ vad tomt det var. Han var liksom min kroppsdel fortfarande. Men för sonen var det ju inga problem, så det var ju jag som behövde klippa navelsträngen också, rent mentalt, och det kändes, men det är det värt!

Min hjärta smälter när jag ser barnen gosa med sin pappa! Inte tusan älskar dom mig mindre för att de älskar honom också!

 

[elbereth]

Sv: Reflektion

Det är nyttigt att våga lämna ifrån sig sitt barn lite och vara SJÄLV nån gång. Inte minst just för att man då kommer på att man SAKNAR den lilla så hemskt och uppskattar samlivet så mycket mer när man kommer tillbaks.
Iaf jag har ibland haft lite svårt att njuta av att vara någon totala allt hela dagarna, det ÄR skönt att komma ifrån lite då och då och bara vara sig själv, kunna tänka tankar till slut eller umgås med nån som inte har barn. I mitt fall oftast i stallet.

 

[Silverkedjan]

Sv: Reflektion

Vi hade det ju jättelyxigt som fick föräldrarum på BB i flera dygn med "full service". Sedan var vi hemma båda två i fem månader

Så Eskil har varit (minst) lika mycket hos sin pappa från allra första början.

OK att mammor har mat (somliga vill inte heller ha flaska ) men allt annat har ju pappor också.

Fortfarande blir barnet som snart är två mer störd av att pappa är borta än att mamma är det, jag har ju jobbat mer så det är han mer van vid.

Kan tänka att vissa mammor skulle tycka det var skitjobbigt men jag tänker tvärtom och blir dubbelt stolt över grabbarna

 

[Bebben]

Sv: Reflektion

Jag var förberedd på det värsta gällande hormonerna, man har ju läst så mycket. Så jag blev positivt överraskad när jag tog min första hundpromenad (Samma kväll som vi kom hem från BB) för att umgås med min hund som varit utan mig i flera dagar och var enormt överlycklig. Under Sebastians första 2 veckor i livet ungefär, så var han med min mamma ett antal gånger om dagen just för att jag skulle få ägna tid åt hunden, kunna duscha ifred osv osv. Min mamma var hemma hos mig i ca 2 veckor, så hon fanns där på dagarna när pappan var iväg några dagar i veckan.

Han hade barnvakt första gången som 3½ v gammal, i ca 3 timmar. Visst saknade jag honom, men gud så SKÖNT det var att få sova helt ostört och bara vara.

Nu är han 2 mån, och jag har inga problem alls att vara iväg från honom i några timmar. Tvärtom, så njuter jag ganska mycket av att få vara bara jag igen. Det har jag gjort hela tiden, men jag saknade honom på ett annat sätt i början.

 

[oz_joj]

Sv: Reflektion

För mig har det funkat rätt bra att vara borta från sonen, han är snart 1 år. Men i augusti skulle jag åka ensam till Jönköping och Elmiamässan en hel dag. Eftersom jag ammade (gör än) och aldrig hade varit borta så länge (och så långt borta, 1 1/2-2h bort så man kommer ju inte hem på 15 minuter om det blir panik) så hade jag världens ångest hela natten och morgonen, jag nästan grät på väg dit. Varje gång jag ringde hem var allt bara bra.

Sen började jag jobba en dag i veckan men kortare dagar i början, var hemma kring 14. Då var min mamma barnvakt vilket har varit jättebra för hon har innan varit mycket hemma med oss och sonen är van vid henne. Hade däremot aldrig arbetat en dag/vecka så tidigt om alternativet varit tex dagis/dagmamma.

 

[pewa]

Sv: Reflektion

Å jag blir ledsen när jag läser vad ni skriver.

Är jag jättestörd?... den känslan ni beskriver har jag aldrig haft. Oro och längtan men inte så överväldigande som ni verkar ha. Det är jag såååå ledsen för. Skyller det på de 8 veckor vi inte fick vara tillsammans på när hon låg på sjukhuset (prematur).
Visst knät man an men det var mer en ständig oro. Stirrandes in en en kuvös/platsblaja utan möjlighet till privathet stör nog en hel del... Att behöva vänta över 8 veckor för att få tillbringa en helt dygn med dottern störde nog också.

 

[Gandalf]

Sv: Reflektion

Å jag blir ledsen när jag läser vad ni skriver.

Är jag jättestörd?... den känslan ni beskriver har jag aldrig haft. Oro och längtan men inte så överväldigande som ni verkar ha. Det är jag såååå ledsen för. Skyller det på de 8 veckor vi inte fick vara tillsammans på när hon låg på sjukhuset (prematur).
Visst knät man an men det var mer en ständig oro. Stirrandes in en en kuvös/platsblaja utan möjlighet till privathet stör nog en hel del... Att behöva vänta över 8 veckor för att få tillbringa en helt dygn med dottern störde nog också.

Men det vi har beskriver är ju just en följd av att man varit så jättenära under den första tiden att det känns onaturligt att vara isär - så det är väl inget konstigt alls om man inte känner precis så om man som du inte haft möjligheten till den ständiga närheten. Jag förstår vad du menar men inte ska du vara ledsen, ni har ju ett helt liv att ta igen de där veckorna på! Kram Scilla

 

[Timsetim]

Sv: Reflektion

Är jag jättestörd?...

Klart att du inte är! Vi är alla olika och inget är rätt eller fel.

Själv hade jag väldigt kluvna känslor i början. Dels så tyckte jag det var skönt när någon annan tog barnen, matade, gosade, bytte blöja osv. Samtidigt så satt jag bredvid och kände saknad!

Jag är väldigt självständig och känner att jag inte är en människa som anser att barnen är mitt liv utan barnen är en del av mitt liv. Därför har det varit viktigt för mig att blanda in många människor i deras liv. Det är självklart för mig att pappan ska kunna ta samma ansvar som mig för barnen. Nu ammade inte jag så länge så det har varit lättare på så sätt, vi har kunnat ta vars en bebis. Sen så har både mina och hans föräldrar fått vara med från början och mata och sköta vilket gör att nu är det inga problem att lämna barnen där. Oavsett om det är någon timme eller över natten.

Men första gångerna jag lämnade barnen så kände jag en ständig stress. Även om jag visste att det fungerade bra så var jag ändå på fel plats så att säga. Nu njuter jag av att vara själv, om det så bara är för att handla mat. Jag tankar så mycket jag kan, för jag märker att jag blir en bättre mamma av det.

/Timsetim

 

[Bebben]

Sv: Reflektion

I sådana fall kan vi vara störda ihop Jag har heller aldrig känt så som Kalaspinglan beskriver exempelvis, TROTS att jag fick hålla min son direkt och sen ha honom "själv" (Med pappan såklart) hos mig hela tiden efter det.

 

[pewa]

Sv: Reflektion

Klart att du inte är! Vi är alla olika och inget är rätt eller fel.

Förhoppningsvis inte :-) men jag känner faktiskt ännu en stor sorg över att det inte fanns den där lätt fanatiska moderskänslan som så många beskriver.
Idag (drygt 6 år senare) ser jag mig som en ganska normal mamma, men jag kände mig ofta som en alien när andra beskrev hur de kände för sina barn. Det de beskrev var på en helt annan nivå, typ.

Kanske hade mina känslor varit exakt samma även om vi inte fått denna starten för att jag är den jag är...