”Ramar” vid uppfostran (Utbruten från 3-åring som vägrar kläder)

[inverterad]

Postar mitt svar här istället som det var tänkt.

Nu är barnet i min familj en ganska resonabel sort - hon kräver definitivt argument för varför saker ska göras på ett visst vis, men är de logiska och hon förstår dem så brukar hon köpa resonemanget för det mesta. Det färgar ju såklart mitt intryck av den här tråden, där det känns som en del ramar in sina barn med regler och ramar och "vuxna bestämmer vad som är bäst" nästan i nån slags rädsla för vad barnen ska ta sig till om de får lite mer frihet. Jag har inställningen att mitt barn är en individ i vår familj och har rätt att ha åsikter om sitt liv, och också rätt att påverka det i den mån hon är kapabel till (och jag som har mitt första barn är helt förundrad över vilken förmåga hon har att kunna resonera logiskt och även sticka hål på argument som hon tycker är för tunna). Om det funkar med den typen av föräldraskap så är det väl otroligt mycket roligare för både barn och föräldrar? Regler för reglernas skull, med hyfsat följsamma och resonabla barn, tycker jag vore att göra livet onödigt trist för alla inblandade - och jag har stor förståelse för att med en del sorts barn skulle det göra livet rent outhärdligt.

 

[Pontevecchio]

Postar mitt svar här istället som det var tänkt.

Nu är barnet i min familj en ganska resonabel sort - hon kräver definitivt argument för varför saker ska göras på ett visst vis, men är de logiska och hon förstår dem så brukar hon köpa resonemanget för det mesta. Det färgar ju såklart mitt intryck av den här tråden, där det känns som en del ramar in sina barn med regler och ramar och "vuxna bestämmer vad som är bäst" nästan i nån slags rädsla för vad barnen ska ta sig till om de får lite mer frihet. Jag har inställningen att mitt barn är en individ i vår familj och har rätt att ha åsikter om sitt liv, och också rätt att påverka det i den mån hon är kapabel till (och jag som har mitt första barn är helt förundrad över vilken förmåga hon har att kunna resonera logiskt och även sticka hål på argument som hon tycker är för tunna). Om det funkar med den typen av föräldraskap så är det väl otroligt mycket roligare för både barn och föräldrar? Regler för reglernas skull, med hyfsat följsamma och resonabla barn, tycker jag vore att göra livet onödigt trist för alla inblandade - och jag har stor förståelse för att med en del sorts barn skulle det göra livet rent outhärdligt.

Pratar du om en 2-3åring?
Jag har inte läst om nån som säger att man har regler bara för att. Utan reglerna finns av en anledning såsom att annars skulle diskussionerna och valen spåra ur.

 

[inverterad]

Pratar du om en 2-3åring?
Jag har inte läst om nån som säger att man har regler bara för att. Utan reglerna finns av en anledning såsom att annars skulle diskussionerna och valen spåra ur.

Japp, hon fyller 3 i juni.

Det jag tänker är att om regler funkar så är kanske det barnet av samma resonabla sort som min, som funkar utan regler (det blir såklart en massa härdsmältor ändå men det tror jag inte man kommer runt oavsett antal regler). På andra sorters barn tror jag regler bara gör saken värre.

 

[Badger]

Jag har aldrig heller begripit det där med "säger jag nej så är det nej". Om det är något jag vill lära mina barn så är det att man ska erkänna om man har fel och man ska lyssna på andras argument. Då måste jag ju börja med mig själv. Självklart ändrar jag mig ifall min 4-åring kommer med ett vettigt argument till varför jag ska göra det. På hans nivå såklart. Och nej det betyder inte att han alltid får som han vill, absolut inte.

Det kan ju tex betyda att man viker sig för bra argument men inte för tjat?
Det beror väl helt på vad man menar med uttrycket.

(Jag skulle nog säga att ett nej är ett nej. Men jag viker mig på sekunden av ett bra argument, alltså ett argument som övertygar mig om att jag hade fel eller att någonting kan göras bättre senare.)

Jag tycker nog att flera av de som folk i tråden protesterar mot som hårda och elaka uttrycker den där auktoritativa uppfostran som brukar anses vara bra för många barn av psykologerna.

Dvs ställer krav och sätter upp regler men förväntar sig samarbete och är öppna för visst förhandlingsutrymme och resonerar och förklarar gärna.

 

[Badger]

Postar mitt svar här istället som det var tänkt.

Nu är barnet i min familj en ganska resonabel sort - hon kräver definitivt argument för varför saker ska göras på ett visst vis, men är de logiska och hon förstår dem så brukar hon köpa resonemanget för det mesta. Det färgar ju såklart mitt intryck av den här tråden, där det känns som en del ramar in sina barn med regler och ramar och "vuxna bestämmer vad som är bäst" nästan i nån slags rädsla för vad barnen ska ta sig till om de får lite mer frihet. Jag har inställningen att mitt barn är en individ i vår familj och har rätt att ha åsikter om sitt liv, och också rätt att påverka det i den mån hon är kapabel till (och jag som har mitt första barn är helt förundrad över vilken förmåga hon har att kunna resonera logiskt och även sticka hål på argument som hon tycker är för tunna). Om det funkar med den typen av föräldraskap så är det väl otroligt mycket roligare för både barn och föräldrar? Regler för reglernas skull, med hyfsat följsamma och resonabla barn, tycker jag vore att göra livet onödigt trist för alla inblandade - och jag har stor förståelse för att med en del sorts barn skulle det göra livet rent outhärdligt.

Kan det kanske handla om att ni menar olika saker med "regler" som gör att det inte fungerar. Jag uppfattar "regel" inläggen helt annorlunda än vad du gör helt enkelt.

Mitt barn var helt klart resonabelt och jag har/hade inte satt upp några som helst regler, dvs jag hade inte skrivit upp en lista med ordet regler överst och sedan ett antal punkter som måste följas. Vilket är vad jag gissar du kanske menar med regler.

Men självklart har/hade jag vissa saker där det tog stopp helt enkelt och olika människor har väl olika platser där det tar stopp. Det kan jag väl kalla regler om jag vill även om jag inte satt upp en lista innan.

Tex när mitt barn var 2,5 år fick han hålla handen när vi gick vid trafikerad väg. Jag hade inte tänkt ut detta innan, det var inte uppskrivet på en lista. Men på något sätt blev det ändå så att jag var bergfast besluten om att det var så det var och vek mig inte på den punkten. Så då var det en regel? eller? Eller var det bara ont i magen vid tanke på att släppa en upprörd 2,5 åring vid vägen, vem vet. En annan förälder har väl självklart inte den regeln någonstans i magen, hens barn skulle aldrig någonsin plötsligt vika av och springa ut i trafiken utan travar resonabelt på på trottoaren.

Så jag skulle skriva under på det mesta som de här "regel" inläggen säger. Trots att jag gör precis som du och har ett resonabelt barn.

kn: Jag tror det är få personer som har skrivit inlägg här i tråden som har hittat på regler upp i det blå och inte skulle kunna svara därför på ett varför och sedan förklara.

Jag tycker det låter som regler i stil med: vi har skor, varför: det finns glasbitar så man kan göra sig illa.
Inte godis varje dag, varför: annars kan du få hål i tänderna (eller valfri orsak). Inte -skaka tärningar och hitta på en bunt regler på slump.

 

[inverterad]

Kan det kanske handla om att ni menar olika saker med "regler" som gör att det inte fungerar. Jag uppfattar "regel" inläggen helt annorlunda än vad du gör helt enkelt.

Mitt barn var helt klart resonabelt och jag har/hade inte satt upp några som helst regler, dvs jag hade inte skrivit upp en lista med ordet regler överst och sedan ett antal punkter som måste följas. Vilket är vad jag gissar du kanske menar med regler.

Men självklart hade jag vissa saker där det tog stopp helt enkelt och olika människor har väl olika platser där det tar stopp. Det kan jag väl kalla regler om jag vill även om jag inte satt upp en lista innan.

Tex när mitt barn var 2,5 år fick han hålla handen när vi gick vid trafikerad väg. Jag hade inte tänkt ut detta innan, det var inte uppskrivet på en lista. Men på något sätt blev det ändå så att jag var bergfast besluten om att det var så det var och vek mig inte på den punkten. Så då var det en regel? eller? Eller var det bara ont i magen vid tanke på att släppa en upprörd 2,5 åring vid vägen, vem vet. En annan förälder har väl självklart inte den regeln någonstans i magen, hens barn skulle aldrig någonsin plötsligt vika av och springa ut i trafiken utan travar resonabelt på på trottoaren.

Så jag skulle skriva under på det mesta som de här "regel" inläggen säger. Trots att jag gör precis som du och har ett resonabelt barn.

Nej, jag menar inte den typen av "regler" kring farliga saker som beteende vid trafikerad väg osv utan regler som de beskrivs i tråden och den andra tråden, dvs regler kring mat, tandborstning, kläder osv, där det är "vuxna bestämmer för de vet bäst".

Min unge skulle för övrigt definitivt kunna få för sig att gå ut i gatan om hon ser en katt eller blir arg på mig av okänd anledning. Med resonabel menar jag inte en unge som aldrig är impulsiv eller tar egna beslut, tvärtom. Men en unge som går att prata med för det mesta.

 

[Badger]

Nej, jag menar inte den typen av "regler" kring farliga saker som beteende vid trafikerad väg osv utan regler som de beskrivs i tråden och den andra tråden, dvs regler kring mat, tandborstning, kläder osv, där det är "vuxna bestämmer för de vet bäst".

Jo men jag har mängder av sådana "regler" för att det tar stopp där för mig med. (skriver historia eftersom vi pratar om små barn) jag hade väl regler om mat, jag uppmuntrade ätning av olika saker i närheten av ett matbord utan kladd. Det är väl en regel. Jag hade regler runt tanborstning definitivt, det skulle hända två gånger om dagen! Jag uppmuntrade starkt kläder, men det var sällan ett problem, och vantar som var ett problem eftersom han fick eksem och sår av kölden om de inte var på, så det tog jag på eller puttade ned händerna under filten.

Min unge skulle för övrigt definitivt kunna få för sig att gå ut i gatan om hon ser en katt eller blir arg på mig av okänd anledning. Med resonabel menar jag inte en unge som aldrig är impulsiv eller tar egna beslut, tvärtom. Men en unge som går att prata med för det mesta.

Nej jag skrev inte att resonabla barn går snällt på trottoaren jag skrev ett barn som går snällt och resonabelt på trottoaren. Vilket är en helt annan sak, samma barn kanske springer bort i skogen. Mitt barn var snällt och resonabelt men gick inte snällt på trottoaren, snäll och resonabel är väl inte typ dresserad , det tror jag inte ditt barn är heller. Utan lyssnar, tar in och överväger om hen tänker lyda eller ej, kanske låter bli, men gör det oombedd nästa gång istället.

Mitt barn slängde sig minst en gång vrålande framför godishyllan varpå jag vänligt bar ut honom. Han är fortfarande snäll och resonabel.

 

[inverterad]

Jo men jag har mängder av sådana "regler" för att det tar stopp där för mig med. (skriver historia eftersom vi pratar om små barn) jag hade väl regler om mat, jag uppmuntrade ätning av olika saker i närheten av ett matbord utan kladd. Det är väl en regel. Jag hade regler runt tanborstning definitivt, det skulle hända två gånger om dagen! Jag uppmuntrade starkt kläder, men det var sällan ett problem, och vantar som var ett problem eftersom han fick eksem och sår av kölden om de inte var på, så det tog jag på eller puttade ned händerna under filten.

OK, som sagt, jag menade den typ av regler du säger att du har och som jag menar är ganska onödiga annat än när det gäller fara för liv och lem typ, med resonabla barn. Och som funkar dåligt med andra sorters barn, skulle jag gissa (utan att ha så mkt erfarenhet av sådana, men jag kan ju förstå det efter beskrivningar i denna tråd och den andra).

 

[Badger]

OK, som sagt, jag menade den typ av regler du säger att du har och som jag menar är ganska onödiga annat än när det gäller fara för liv och lem typ, med resonabla barn. Och som funkar dåligt med andra sorters barn, skulle jag gissa (utan att ha så mkt erfarenhet av sådana, men jag kan ju förstå det efter beskrivningar i denna tråd och den andra).

Fast jag förstår inte hur du menar. Du har ett resonabelt barn säger du. Så då antar jag att du resonerar eller på något sätt meddelar dig med barnet? Och har i din meddelsamhet någon slags målbild om vad man äter till måltid X, om man äter godis varje dag och varje måltid eller ibland osv. Det är det jag lite slarvigt kan kalla regler i en sådan här diskussion.

Jag gissar spontant att du tar fram en tandborste på morgonen, uppmuntrar påklädning, har vinterkläder och diskuterar deras eventuella påtagande när det är kallt. Att frukost ställs fram på bordet eller på annan plats och ni diskuterar och resonerar runt ett ev ätande av frukosten. Att ni kanske går mot dagis sedan. Hur resonabel och go mitt barn än är så måste jag ju till jobbet förr eller senare. Om jag sedan diskuterar, resonerar, beordrar eller vad det nu kan vara så är det ju fortfarande en typ av regel- att vi går till förskolan på vardagar (om det inte är stor orsak till att inte).

Ja precis så gör jag, jag kan fortfarande slarvigt kalla det för regler eftersom jag uppmuntrar ett visst beteende. Även om jag är resonabel runt det.

Jag har tex definitivt aldrig haft det där som folk kallar "rutiner" tex runt läggdags. Men jag har ju ändå vid en viss tid på dygnet börjat processen mot ett sovande och då har tandborstning, godnattsaga och sovkläder ingått. Så då är det ju egentligen kanske en rutin? eller? Även om jag inte kallade det det.

Jag förstår inte vad det är som du kallar regel som du inte gör. Hur just den här speciella regel uttrycks.

 

[Badger]

Äh försvann. Alltså om man har en målbild av tandborstning två gånger om dagen, dvs en regel. Så kan ju denna regel mycket väl uttryckas resonerande, uppmuntrande diskuterande, förklarande, och med en möjlig utväg för specialfall. Och utan att ordet regel dyker upp i diskussioner i familjen. Men ändå kallas regel i ett forum.

 

[Kattennizze]

Så har jag också funderat. Om "nej är nej", så kan jag inte se annat än att samtal överlag måste se helt annorlunda ut i de familjerna än tex i min. Jag tycker också att mina fruktlösa försök att förklara saker i den här tråden, pekar i samma riktning.

I min familj är nej bara ett förslag som min man brukar lite skämtsamt säga.

 

[Rina]

När jag läser sådana här trådar så blir jag så tacksam över mina barn. Jag behövde aldrig uppleva sånt som många gjort/gör. Inget bråk om mat eller kläder eller nattning osv. Vissa av barnens kompisar gav mig en vink om hur det kan vara, dock.

För mig har alltid samtalet varit viktigt; vi pratade mycket, om allt. De uppmuntrades till att ha egna åsikter, stå på sig, argumentera för sin sak. Ibland ändrade jag åsikt och gav dem rätt, ibland inte. Det var dock jag som hade veto i slutänden; de fick en förklaring till varför och då var det så. De har aldrig haft någon onödig respekt för auktoriteter, utan har ifrån tidig ålder utan problem sagt ifrån där de behövt - det ser jag som mycket positivt.

Jag är väldigt tacksam över min dotter som inte är lätt. Hon är fenomenal på att argumentera och hon är den som vågar stå upp mot orättvisor. När ett barn blir retat så ifrågasätter hon varför de säger så medan alla andra står tysta. Hon vågar för hon är van att ifrågasätta. Det finns både bra och dåliga sidor med att vara ett viljestarkt barn. De blir viljestyrka vuxna. Sedan måste skilja på uppfostran och när barnet bråkar för det försöker säga något eller upplever obehag. Jag respekterar min dotters klädstil och har gjort det väldigt tidigt eftersom jag kan förstå varför hon bråkar. En auktoritär uppfostran som flera här förespråkar med fasta ramar där barnet ska göra som vuxna säger punkt. Och barnet ska stå ute i kylan tills det tar på sig jackan tycker jag är en väldigt obehaglig människosyn. Det är sin sak att ta ut ett barn barfota på vintern för att det vägrar ta på sig skorna. Det har jag gjort med min dotter. Hon konstaterade snabbt att det är nog ok att ta på sig skorna. Men aldrig att jag skulle tvinga henne att stå ute tills hon tar på sig skorna vilket förespråkas i den här tråden ( fast med jackan). Det är en obehaglig människosyn. Min dotter har gått till skolan utan jacka vi kan inte tvinga henne. Tills vi en dag helt oväntat förstod varför. Hon kunde inte säga det för det var ju självklart för henne och vi var bara dumma som inte fattade. Nu när jag fattar så är det mycket logiskt.

 

[Rina]

Fast det gör ju inte barnet. När barnet blir kallt går det in. Hade hen varit kvar ute hade det nog till slut valt kläderna.

Att utsätta ett barn för valen frys eller lyd är en mycket kall människosyn.

 

[inverterad]

Fast jag förstår inte hur du menar. Du har ett resonabelt barn säger du. Så då antar jag att du resonerar eller på något sätt meddelar dig med barnet? Och har i din meddelsamhet någon slags målbild om vad man äter till måltid X, om man äter godis varje dag och varje måltid eller ibland osv. Det är det jag lite slarvigt kan kalla regler i en sådan här diskussion.

Jag gissar spontant att du tar fram en tandborste på morgonen, uppmuntrar påklädning, har vinterkläder och diskuterar deras eventuella påtagande när det är kallt. Att frukost ställs fram på bordet eller på annan plats och ni diskuterar och resonerar runt ett ev ätande av frukosten. Att ni kanske går mot dagis sedan. Hur resonabel och go mitt barn än är så måste jag ju till jobbet förr eller senare. Om jag sedan diskuterar, resonerar, beordrar eller vad det nu kan vara så är det ju fortfarande en typ av regel- att vi går till förskolan på vardagar (om det inte är stor orsak till att inte).

Ja precis så gör jag, jag kan fortfarande slarvigt kalla det för regler eftersom jag uppmuntrar ett visst beteende. Även om jag är resonabel runt det.

Jag har tex definitivt aldrig haft det där som folk kallar "rutiner" tex runt läggdags. Men jag har ju ändå vid en viss tid på dygnet börjat processen mot ett sovande och då har tandborstning, godnattsaga och sovkläder ingått. Så då är det ju egentligen kanske en rutin? eller? Även om jag inte kallade det det.

Jag förstår inte vad det är som du kallar regel som du inte gör. Hur just den här speciella regel uttrycks.

Jag menar såna regler där man "förklarar vad som gäller" så att man slipper diskussion sen.

 

[Rina]

Det är ett rätt vanligt fenomen att folk som har lätta barn tror att det är för att de själva är så förträffliga föräldrar. Jag vet inte vad man kan göra åt den rätt vanliga missuppfattningen.

Får de svåra barn så ändrar de uppfattning. Har fått många råd och fått höra att jag gör fel särskillt av en vänninna. Men när hon fick en dotter som var lika svår så erkännde hon att det inte var min uppfostran det var fel på. Intressant nog fick jag rådgivning av en barnpsykolog och det visade sig att det väninnan sagt var definitivt inte ett bra sätt att uppfostra barn på. Ex att tvinga på en 5 åring blöja för att hon kissar ner sig så hon lär sig att känna efter. Det var sagt med en ganska hård ton. Det är inte rätt att kränka ett barn som inte kan eller förmår.

 

[Rina]

Barn tjatar ju för att det har lyckats innan. Ju mer konsekvent man är desto mindre tjatar barnet för det vet att en nej inte blir ett ja även om man tjatar. Jag är själv inte alls lika konsekvent mot mitt barn som min mamma var mot mig. Men så tjatar mitt barn en del också. Det gjorde inte jag för jag visste att hade jag fått ett svar så höll mamma fast vid det. T.ex. om vi var i affären och jag frågade om jag fick nåt godis. Så hon nä så acccepterades det direkt eftersom hon aldrig ändrade sig i det läget. Tyvärr har jag varit mindre konsekvent och därför tjatar mitt barn mer i de lägena. Jag försöker bättra mig.

Sen kunde jag och mamma absolut diskutera men var det en direkt fråga i form av "Får jag lov att..." "Kan jag få en..." och hon sagt nej så var det inte lönt. Sen sa hon bara nej när hon verkligen menade det.

Märkligt mina barn tjatar inte om ex glass jag är ganska inkonsekvent med just sådana saker. Men de har sällan tjatat. Det har inte tjatat om godis i affären eller något sådant trots att de fått godis på vardagar förut. Tjat om diverse husdjur har det varit men inte på en jobbig nivå utan mer en skämtsam nivå. Är jag en bra aller dålig förälder då eftersom mina bsrn inte tjatar fast jag är inkonsekvent?

 

[Vogue]

Att utsätta ett barn för valen frys eller lyd är en mycket kall människosyn.

Jag tycker mer att det är kallt att öht benämna normal uppfostran på det vis du gör.

Barn behöver inte lyda blint men de måste veta att föräldrarna bestämmer och att vissa saker är inget man argumenterar om utan där följer man helt enkelt normerna utan att ifrågasätta.

Att ta på sig jacka, borsta tänderna eller att säga tack för maten är liksom inget som ett barn ens skall fundera på "varför" eller argumentera om, det gör man bara.

Tycker att det är så konstigt att så många likställer ett argumenterande och ifrågasättande (ouppfostrat) barn med ett nyfiket och frågvist barn, för mig är det stor skillnad.

Jag blir direkt äcklad av föräldrar som trött och aggressivt argumenterar med sina barn i tex mataffären. Det är ju deras egen slapphet som har lett till att det blir en argumentation öht.

Jag har haft en strikt uppfostran med föräldrar som tydligt har visat hur de vill att man beter sig men de tog sig också tid att förklara och pratade med mig, uppenbarligen på rätt nivå för jag har alltid varit ett väldigt pratglatt och viljestarkt barn med tydliga åsikter (som idag) men samtidigt har jag alltid blivit prisad för mitt goda sätt och väluppfostrade beteende. Jag visste från tidig ålder precis vad som passade sig och inte och ibland när jag ser vissa människor som inte kan bete sig tänker jag direkt att de måste haft slappa eller ambivalenta föräldrar. Hua.

(Och nu utgår jag alltså ifrån barn utan någon form av diagnos eller liknande då jag är väl införstådd, på ett professionellt plan, att det inte går att normera då.
Däremot är det extra viktigt med disciplin).

 

[Pontevecchio]

Jag är väldigt tacksam över min dotter som inte är lätt. Hon är fenomenal på att argumentera och hon är den som vågar stå upp mot orättvisor. När ett barn blir retat så ifrågasätter hon varför de säger så medan alla andra står tysta. Hon vågar för hon är van att ifrågasätta. Det finns både bra och dåliga sidor med att vara ett viljestarkt barn. De blir viljestyrka vuxna. Sedan måste skilja på uppfostran och när barnet bråkar för det försöker säga något eller upplever obehag. Jag respekterar min dotters klädstil och har gjort det väldigt tidigt eftersom jag kan förstå varför hon bråkar. En auktoritär uppfostran som flera här förespråkar med fasta ramar där barnet ska göra som vuxna säger punkt. Och barnet ska stå ute i kylan tills det tar på sig jackan tycker jag är en väldigt obehaglig människosyn. Det är sin sak att ta ut ett barn barfota på vintern för att det vägrar ta på sig skorna. Det har jag gjort med min dotter. Hon konstaterade snabbt att det är nog ok att ta på sig skorna. Men aldrig att jag skulle tvinga henne att stå ute tills hon tar på sig skorna vilket förespråkas i den här tråden ( fast med jackan). Det är en obehaglig människosyn. Min dotter har gått till skolan utan jacka vi kan inte tvinga henne. Tills vi en dag helt oväntat förstod varför. Hon kunde inte säga det för det var ju självklart för henne och vi var bara dumma som inte fattade. Nu när jag fattar så är det mycket logiskt.

Jag förstår inte ditt inlägg. Det är hårt att låta barnet upptäcka att det är kallt utan skor men samtidigt gjorde du exakt det?

Att gå in och sätta sig i soffan istället för att gå till dagis är det nog få som har lyxen att kunna göra. De flesta måste iväg och då löser man det.

 

[Rina]

Jag förstår inte ditt inlägg. Det är hårt att låta barnet upptäcka att det är kallt utan skor men samtidigt gjorde du exakt det?

Att gå in och sätta sig i soffan istället för att gå till dagis är det nog få som har lyxen att kunna göra. De flesta måste iväg och då löser man det.

Vi går ut känner på snön och går in igen och tar på skorna. Men hade hon inte velat ha skorna så skulle jag inte tvingat henne att stå ute tills hon ger sig. Där är skillnaden.

 

[Rina]

Jag tycker mer att det är kallt att öht benämna normal uppfostran på det vis du gör.

Barn behöver inte lyda blint men de måste veta att föräldrarna bestämmer och att vissa saker är inget man argumenterar om utan där följer man helt enkelt normerna utan att ifrågasätta.

Att ta på sig jacka, borsta tänderna eller att säga tack för maten är liksom inget som ett barn ens skall fundera på "varför" eller argumentera om, det gör man bara.

Tycker att det är så konstigt att så många likställer ett argumenterande och ifrågasättande (ouppfostrat) barn med ett nyfiket och frågvist barn, för mig är det stor skillnad.

Jag blir direkt äcklad av föräldrar som trött och aggressivt argumenterar med sina barn i tex mataffären. Det är ju deras egen slapphet som har lett till att det blir en argumentation öht.

Jag har haft en strikt uppfostran med föräldrar som tydligt har visat hur de vill att man beter sig men de tog sig också tid att förklara och pratade med mig, uppenbarligen på rätt nivå för jag har alltid varit ett väldigt pratglatt och viljestarkt barn med tydliga åsikter (som idag) men samtidigt har jag alltid blivit prisad för mitt goda sätt och väluppfostrade beteende. Jag visste från tidig ålder precis vad som passade sig och inte och ibland när jag ser vissa människor som inte kan bete sig tänker jag direkt att de måste haft slappa eller ambivalenta föräldrar. Hua.

(Och nu utgår jag alltså ifrån barn utan någon form av diagnos eller liknande då jag är väl införstådd, på ett professionellt plan, att det inte går att normera då.
Däremot är det extra viktigt med disciplin).

Jag tycker inte det är viktigt med disciplin. Mina barn tackar för maten och är allmänt artiga och trevliga. Problemen har varit lite olika beroende på ålder. Detr skillnad på en 2,5 åring och en 13 åring. En 2,5 åring som bråkar har inte utvecklat sin förmåga till affektreglering. Tvång ökar affekten om barnet bråkar för att något känns fel ex obehagliga kläder. Men jag förstår att när de inte gör som det förväntas av barn som ex ständiga bråk om kläder då är det något annat som ligger bakom. Barn som går i affekt lär sig inte de får bara negativa förväntningar.