”Ramar” vid uppfostran (Utbruten från 3-åring som vägrar kläder)

[Petruska]

Jag skulle tro att min unge reagerade så milt för att hon vet och har lärt sig att vi föräldrar avgör när det är läggdags.

Hade hon däremot fått välja läggtid och iPad-tid själv fram till nu så hade såklart helvetet brutit ut om vi helt plötsligt gjorde som ikväll.

Ok. Du tror att du uppfostrar på ett korrekt sätt och därför inte har de problem som ts beskriver. Jag tror inte så.

Låt oss nu följa moderators anvisningar. Tråden handlar om problem som ts har. Inte om problem som du inte har.

 

[Thera]

Men om tavelramen säger att barnet inte får gå ut utan jacka och barnet vägrar ha jacka. Vad gör du då?

Förutsatt att mitt barn är tillräckligt stort och det inte är vinter, så hade det varit valbart både vilken jacka och om jacka överhuvudtaget.

Min gräns och ram hade definitivt gått vid att hela familjen får åka hem, förutsatt att jag vet att barnet förstår kopplingen mellan ingen jacka = jag fryser.

Min unge vägrade skor en dag i november när vi skulle hem från förskolan. Hon lärde sig då att det var kallt och blött utan och att skor är rätt praktiskt.

 

[Rina]

Förutsatt att mitt barn är tillräckligt stort och det inte är vinter, så hade det varit valbart både vilken jacka och om jacka överhuvudtaget.

Min gräns och ram hade definitivt gått vid att hela familjen får åka hem, förutsatt att jag vet att barnet förstår kopplingen mellan ingen jacka = jag fryser.

Min unge vägrade skor en dag i november när vi skulle hem från förskolan. Hon lärde sig då att det var kallt och blött utan och att skor är rätt praktiskt.

Uppenbarligen fungerar det inte på alla barn. Lösningen finns i att hitta något som gör klädbytet lättare för barnet. Barnet vill ju inte ha jacka trotts att han fryser.

 

[Petruska]

Klart inte ett sätt funkar på alla men de flesta accepterar klara och tydliga gränser. Det smäller som fan, mitt barn är lika explosivt som mig. Jag körde över alla jag kunde som barn men jag minns också att jag hade stenkoll på vilka det inte var nån idé med. Och de var min trygghet, de vek sig inte oavsett mitt humör.

Men, det smäller sen kommer man över det och gör nåt kul. Jag är inte mer långsint än så heller, jag släpper barnets utbrott omgående.

Mycket bättre än de som suckade, vek sig och sen bar med sig den aversionen mot en efter och ansåg en ”vara ett jobbigt barn”.

Jag har för övrigt aldrig upplevt de där som var som en vägg som trygga. Tvärtom. Jag upplevde och upplever dem som icke-närvarande i situationen och relationen på ett sätt som gör att jag mår lite dåligt nu när jag tänker på det.

 

[Pontevecchio]

Jag har för övrigt aldrig upplevt de där som var som en vägg som trygga. Tvärtom. Jag upplevde och upplever dem som icke-närvarande i situationen och relationen på ett sätt som gör att jag mår lite dåligt nu när jag tänker på det.

Människor är olika, därför är en bra pedagog mycket värd men jag anser inte att vi föräldrar ska lösa problem genom att skicka de till förskolan.

 

[Petruska]

Människor är olika, därför är en bra pedagog mycket värd men jag anser inte att vi föräldrar ska lösa problem genom att skicka de till förskolan.

Nej. Men det gör man inte heller. Hemmet och förskolan är ju helt olika miljöer, socialt och pedagogiskt. Det är ofta helt olika saker som funkar/inte funkar hemma resp på förskolan.

 

[Vogue]

En moderator har brutit ut detta från en annan tråd eftersom ämnet passar i en egen tråd.

Men bara av nyfikenhet, hur gör ni som förespråkar en uppfostran helt utan ramar i läget som vi hade nyss:

3-åring sitter med iPad i knäet, klockan är 21, barnet ska upp vid 6 imorgon bitti.

Det är en pigg tjej, skulle nog kunnat sitta minst till midnatt. IPaden är dessutom fulladdad. Efter 20 minuters samtal om att det är läggdags, lockande med roliga böcker och förklaringar om både vikten av sömn och den tidiga morgondagen tar undertecknad helt sonika iPaden och lägger undan.

Barnet arg, men det svider över på ungefär 30 sekunder.

Rätt eller fel?

En 3 åring bör sova vid kl 18-19 så redan där är det fel.
Ta paddan ifrån barnet och sen är det nattning som gäller.

Hur svårt har folk här på buke att uppfostra barn egentligen?

 

[Luff]

En 3 åring bör sova vid kl 18-19 så redan där är det fel.
Ta paddan ifrån barnet och sen är det nattning som gäller.

Hur svårt har folk här på buke att uppfostra barn egentligen?

Hur var det nu då? Hade du barn?
//Luff vars barn är snälla, trevliga och lydiga trots inkonsekvent, auktoritär, ambivalent morsa.

 

[Pontevecchio]

Nej. Men det gör man inte heller. Hemmet och förskolan är ju helt olika miljöer, socialt och pedagogiskt. Det är ofta helt olika saker som funkar/inte funkar hemma resp på förskolan.

Fast här i tråden kom det som en lösning ”låt förskolan klä på honom”. Och så resoneras det också irl. ”Ni kanske kan lära hen detta
För det går inte hemma”.

 

[Thera]

En 3 åring bör sova vid kl 18-19 så redan där är det fel.
Ta paddan ifrån barnet och sen är det nattning som gäller.

Hur svårt har folk här på buke att uppfostra barn egentligen?

Fast med tanke på att hon sov till 9:30 imorse så hade det nog varit en härlig kväll att påbörja läggning vid 18.

(Tror för övrigt inte hon somnat klockan 18 en enda gång i sitt liv, men vi ringer dig när vi vill ha barnfria kvällar.)

 

[Thera]

Om ungen bara hade surat lite, hade det väl fått gå om jag inte kom på något mer kreativt och relationsinriktat just då. Ibland orkar man ju inte vara i relationen på riktigt, då kan man göra som du gjorde om ens barn kan leva med det.

Så hur hade du gjort om du velat vara riktigt kreativ och relationsinriktad?

 

[Luff]

Jag har en nära släkting som INTE gick att få att "LYDA". Totalt kaos kunde det bli. När hen väl fick hjälp med allting så var hen en bra bit över 20 år. Hens berättelse om hur hen upplevde olika situationer som liten var skrämmande. Och hen var ju bara ett förtvivlat barn som inte förstod. Med ordentlig medicinering så blev livet så fruktansvärt mycket bättre - inte enkelt, men bättre.

 

[em-pirre]

Det blir jättesvårt att diskutera då folk överdriver åt höger och vänster. Barn är olika och ingen sak fungerar lika på alla.

Det finns saker som är helt och fullt valbara (äta upp maten, vilka kläder som ska på) , och saker som punkt slut ska göras på ett skilt sätt (inte springa ut på bilvägen, inte rymma, inte kasta sand)

Tar man en förskolegrupp på 15-20 barn så funkar det givetvis inte att alla får göra som det vill. Där behövs de ramar som skrivs om. Det brukar funka mycket bättre på förskolan eftersom dessa ramar finns, pedagogerna är inte mamma, och det är ofta striktare rutiner där.

Hemma är det en helt annan sak (för man vågar vara jobbig med den man litar på mest) , och där måste man helt enkelt känna sitt barn. Vissa behöver dessa ramar som pratas om, vissa kan diskutera och komma fram till vettiga lösningar utan ramar. Det beror på.

I samband med mitt jobb stöter jag på familjer där barnet har noll och inga ramar, vilket skapar problem främst med den sociala biten eftersom barnet har svårare att leka med kompisarna (eftersom barnet har svårare att lära sig att hen inte kan styra leken och får breakdowns mitt i leken). Det finns till och med barn där det gjorts anmälan till barnskyddet eftersom föräldrarna inte klarat av att sätta gränser för sitt barn. Men samtidigt har jag stött på familjer med barn i samma ålder, och de har klarat sig hur bra som helst utan att styra och ställa. De har oftast använd LAB och pratat mycket med barnet.

Korta svaret: det beror på.

 

[TinyWiny]

För mig handlar ramar om att barn (eller, alla behöver det) behöver tryggheten i att veta hur saker och ting är, att det inte ändras hit och dit utan att de känner tryggheten i hur något är, dvs. det är något positivt. Där handlar det om att veta att föräldern går att lita på. Att hen inte utsätter barnet för svek, dvs. hen säger inte en sak och ändrar sig sedan utan en väldigt bra orsak och att hen inte gör något bara för att hen har makten att göra det utan gör det hen gör med barnets bästa framför ögonen. Hen utsätter därmed inte barnet för onödig oro. Ramar för mig handlar alltså om ett sätt att förhålla sig till något. Ramar för mig handlar om att barnet vet att hen inte kan springa rakt ut i gatan, åka bil utan bälte eller att cykla utan hjälm för det är något som kan vara direkt skadligt och att hen vet att det är okej att göra tusen andra saker, som att hoppa i vattenpölar eller klättra i träd, saker som inte innebär direkt livsfara. Ramar innebär för mig att barnet har en stor frihet, en frihet som inte skadar och låter barnet växa mentalt. Att hen inte har tusen regler som är mer eller mindre till för förälderns skull att förhålla sig till utan att de regler som finns är till för barnets skull. För att skydda.

De eventuella svårigheter ett barn har har inget med ramar att göra. För mig blir det helt absurt. Som att säga till ett blont barn att hen ska se till att ha mörkt hår i morgon eller att säga till ett brunögt barn att hen ska ha blå ögon. Det är inget som barnet kan påverka oavsett hur mycket hen vill och det kvittar hur mycket hen försöker att med viljan byta hår eller ögonfärg för det går inte oavsett.

 

[TinyWiny]

En 3 åring bör sova vid kl 18-19 så redan där är det fel.
Ta paddan ifrån barnet och sen är det nattning som gäller.

Hur svårt har folk här på buke att uppfostra barn egentligen?

Har du tänkt guida ditt barn till en hälsosam vuxen med en egen vilja som hen kräver respekt för eller till en rädd ja-sägare?

 

[em-pirre]

För mig handlar ramar om att barn (eller, alla behöver det) behöver tryggheten i att veta hur saker och ting är, att det inte ändras hit och dit utan att de känner tryggheten i hur något är, dvs. det är något positivt. Där handlar det om att veta att föräldern går att lita på. Att hen inte utsätter barnet för svek, dvs. hen säger inte en sak och ändrar sig sedan utan en väldigt bra orsak och att hen inte gör något bara för att hen har makten att göra det utan gör det hen gör med barnets bästa framför ögonen. Hen utsätter därmed inte barnet för onödig oro. Ramar för mig handlar alltså om ett sätt att förhålla sig till något. Ramar för mig handlar om att barnet vet att hen inte kan springa rakt ut i gatan, åka bil utan bälte eller att cykla utan hjälm för det är något som kan vara direkt skadligt och att hen vet att det är okej att göra tusen andra saker, som att hoppa i vattenpölar eller klättra i träd, saker som inte innebär direkt livsfara. Ramar innebär för mig att barnet har en stor frihet, en frihet som inte skadar och låter barnet växa mentalt. Att hen inte har tusen regler som är mer eller mindre till för förälderns skull att förhålla sig till utan att de regler som finns är till för barnets skull. För att skydda.

De eventuella svårigheter ett barn har har inget med ramar att göra. För mig blir det helt absurt. Som att säga till ett blont barn att hen ska se till att ha mörkt hår i morgon eller att säga till ett brunögt barn att hen ska ha blå ögon. Det är inget som barnet kan påverka oavsett hur mycket hen vill och det kvittar hur mycket hen försöker att med viljan byta hår eller ögonfärg för det går inte oavsett.

Ja precis så.

 

[Imogen]

För mig handlar ramar om att barn (eller, alla behöver det) behöver tryggheten i att veta hur saker och ting är, att det inte ändras hit och dit utan att de känner tryggheten i hur något är, dvs. det är något positivt. Där handlar det om att veta att föräldern går att lita på. Att hen inte utsätter barnet för svek, dvs. hen säger inte en sak och ändrar sig sedan utan en väldigt bra orsak och att hen inte gör något bara för att hen har makten att göra det utan gör det hen gör med barnets bästa framför ögonen. Hen utsätter därmed inte barnet för onödig oro. Ramar för mig handlar alltså om ett sätt att förhålla sig till något. Ramar för mig handlar om att barnet vet att hen inte kan springa rakt ut i gatan, åka bil utan bälte eller att cykla utan hjälm för det är något som kan vara direkt skadligt och att hen vet att det är okej att göra tusen andra saker, som att hoppa i vattenpölar eller klättra i träd, saker som inte innebär direkt livsfara. Ramar innebär för mig att barnet har en stor frihet, en frihet som inte skadar och låter barnet växa mentalt. Att hen inte har tusen regler som är mer eller mindre till för förälderns skull att förhålla sig till utan att de regler som finns är till för barnets skull. För att skydda.

De eventuella svårigheter ett barn har har inget med ramar att göra. För mig blir det helt absurt. Som att säga till ett blont barn att hen ska se till att ha mörkt hår i morgon eller att säga till ett brunögt barn att hen ska ha blå ögon. Det är inget som barnet kan påverka oavsett hur mycket hen vill och det kvittar hur mycket hen försöker att med viljan byta hår eller ögonfärg för det går inte oavsett.

Jag håller helt med även om jag aldrig har kallat det för ramar.

Men det där är för mig något helt annat än saker som vad man ska klä på sig, hur länge man får spela på paddan osv.

Jag lär också mina barn (såklart!) att man inte får springa ut i gatan, att man måste ha bilbälte och att man inte får dra storebror i håret. Men jag gör det absolut inte med inställningen och budskapet att ”allt är inte roligt här i livet så gör vad jag säger”.

 

[BernT]

Har du tänkt guida ditt barn till en hälsosam vuxen med en egen vilja som hen kräver respekt för eller till en rädd ja-sägare?

Fånigaste svaret ever! Vår dotter blir 4 i år, hon nattas alltid ca 1830. Då läser vi och hon sover som en stock innan 19, igår tog det 3 min innan hon sov. Hon är ingen ”rädd ja-sägare”, patetiskt insinuera att det skulle vara så

 

[Petruska]

Fast här i tråden kom det som en lösning ”låt förskolan klä på honom”. Och så resoneras det också irl. ”Ni kanske kan lära hen detta
För det går inte hemma”.

Okej. Det känns för mig som ett sidospår, men för mig är det bara självklart att barn lär sig olika saker hemma resp på förskolan. Och att miljöerna inte är utbytbara, som lärandemiljöer betraktade. Om ett barn går i taket över kläderna hemma, men själv klär på/av sig åldersadekvat på förskolan, så kvittar det ju ur ett förskoleperspektiv att det inte hade funkat lika lätt hemma.

Jag har varit kokerska på förskola. Bortåt 100% av barnen var mindre kräsna, hade bättre bordsskick och åt större portioner på förskolan än hemma. Det är bara så det är, ofta. Olika på olika stälken trots att det är samma barn.

 

[Petruska]

Så hur hade du gjort om du velat vara riktigt kreativ och relationsinriktad?

Vet inte. Jag känner inte ditt barn. Men ta ifrån barnet saker, är ju att lära barnet att jag har makten och att jag får använda den makten på sätt som jag inte tillåter barnet att göra. Det känns ju inte bra som "standardmetod". Lärdomarna av det, är ju knappt önskvärda.