Rädsla vid ridning (utbruten från Dressyrsnackis 14)

[Pontevecchio]

Jag tycker absolut du ska skaffa dig en äldre och förhoppningsvis tryggare häst som kan lite om du har möjlighet. Det kommer bli så satans mkt roligare för dig då!
Det måste ju verkligen vara det tråkigaste i världen att känna den minsta rädsla för att rida sin egen häst! Finns ju roligare saker i livet än att betala en massa pengar för att vara lite smårädd hela tiden med alla begränsningar det innebär för en själv!

Nu på lite äldre dagar hade jag inte tvekat en sekund att byta ut mina hästar om jag känt det minsta rädsla för att rida någon av dom.

Men olyckor kan ske med alla hästar och rädsla är sällan rationell. Och oftast inte kopplat till en häst utan snarare en situation. Ska man sälja direkt känns det som det kan bli många hästbyten.

 

[Alexandra_W]

Men olyckor kan ske med alla hästar och rädsla är sällan rationell. Och oftast inte kopplat till en häst utan snarare en situation. Ska man sälja direkt känns det som det kan bli många hästbyten.

Rädsla är ju också väldigt individuell

När jag åkte av H och bröt axeln så jag var rädd när jag skulle börja rida igen. Men jag kände aldrig varken direkt eller under den långa långa koncalescensen att jag inte skulle rida henne igen. Det var självklart jag skulle. Jag var inte rädd för henne men rädd för att ha blivit rädd. Och det hade jag. Men jag var inte rädd för H och rädslan släppte till stor del ganska snabbt.

Tills samma sak hände en gång till... Då bröt jag bara svanskotan. Jag kände redan direkt efter det att jag kommer aldrig våga sitta upp på henne igen. Känslan förstärktes dagarna efter. Det var den spontana känslan direkt, och det var enorm skillnad från gång ett.

Nu behövde jag aldrig sas ta ställning till det då veterinär en vecka senare kraftigt avrådde från att någon någonsin skulle rida henne mer, och det även slutade med avlivning. Men även om man inte funnit någon anledning utan hon konstaterats ua så hade jag nog ärligt talat aldrig vågat rida henne igen. Och det var ändå hästen jag I fyra år betecknar som supertrygg, som jag innan dess aldrig varit rädd på utan tvärtom varit en enorm självförtroendehöjare.

Och har man då direkt magkänslan så tycker jag inte det är fel gå på den. Särskilt om man inte känt så vid tidigare fall.

 

[Fiorano]

Men olyckor kan ske med alla hästar och rädsla är sällan rationell. Och oftast inte kopplat till en häst utan snarare en situation. Ska man sälja direkt känns det som det kan bli många hästbyten.

Som Alex säger är rädsla väldigt individuellt. Eftersom jag varit i den här situationen förut att jag blivit rädd för en viss häst så tänker jag att detta nog blir lite samma. När jag då kom upp på andra hästar var det dom att andas ut. Jag kunde komma till ridning för det satt inte i bakhuvudet att "om det kommer någon/hörs ett ljud/jag rör mig fel så sitter jag som en blöt fläck på väggen". Elli var inte orimlig, men att hon tvångade i en pressad situation gör mig rädd. Även om jag inte tror det kommer hända igen så hände det.

 

[villhöver]

Tänker också samma som många andra @Fiorano , mycket klokt beslut. Och alltså egentligen inte så mycket kopplat till just Elli specifikt (oavsett om du skulle bli rädd eller inte) utan för att du har skadat dig allvarligt och det ska man ha respekt för, det är klokt med en vuxnare och stabilare häst.

Jag har ju också varit rädd, utan att ha skadat mig allvarligt - det blev jag efter upprepade situationer som jag lyckades lösa utan att slå mig halvt fördärvad i just den pågående situationen, men med ordentligt knädarr efter. Det, tillräckligt många gånger knäckte självförtroendet och inget var kul.

Senast förra året tyckte jag det var obehagligt att galoppera... Nu är det mycket bättre, men har tagit tid. Och jag kom ju tillbaka tillräckligt för att våga köpa unghäst (även om det inte var planen) Faktum är att jag känner mig säkrare på Fille, 3 år, än på länge. Idag är min största rädsla att bli rädd. Jag försöker att inte utsätta mig för riskabla situationer som kan göra mig så rädd och osäker igen.

 

[Jfrelin]

@villhöver
Känner igen mig mycket i det där. Har också varit en rädd ryttare. Med Divan blev jag trygg igen och då var det inte hon som skrämt mig utan det var hästarna innan men det tog lååång tid. Jag är så glad att jag haft Divan som jag aldrig ramlade av och som inte kunde bocka för nu är jag inte alls rädd att rida Myran, rider till och med ut själv, fast hon varit så strulig med inridningen. MEN jag är livrädd för att bli rädd igen så jag är också noggrann att inte sätta mig i puckade situationer. Jag behöver inte rida ut när det stormar t.ex

 

[prinsessfeminist]

Tänker också samma som många andra @Fiorano , mycket klokt beslut. Och alltså egentligen inte så mycket kopplat till just Elli specifikt (oavsett om du skulle bli rädd eller inte) utan för att du har skadat dig allvarligt och det ska man ha respekt för, det är klokt med en vuxnare och stabilare häst.

Jag har ju också varit rädd, utan att ha skadat mig allvarligt - det blev jag efter upprepade situationer som jag lyckades lösa utan att slå mig halvt fördärvad i just den pågående situationen, men med ordentligt knädarr efter. Det, tillräckligt många gånger knäckte självförtroendet och inget var kul.

Senast förra året tyckte jag det var obehagligt att galoppera... Nu är det mycket bättre, men har tagit tid. Och jag kom ju tillbaka tillräckligt för att våga köpa unghäst (även om det inte var planen) Faktum är att jag känner mig säkrare på Fille, 3 år, än på länge. Idag är min största rädsla att bli rädd. Jag försöker att inte utsätta mig för riskabla situationer som kan göra mig så rädd och osäker igen.

Delvis kl

Det gör med rädslor är väldigt individuellt, och min erfarenhet är att det kan vara kopplat till en specifik situation eller till hästen i sig.

Så mycket i ridningen handlar om tillit och förtroende, och när den brister för ryttaren och/eller hästen, då har man ett problem.

Jag har själv inte erfarit rädsla för någon häst, men känt osäkerhet inför vissa situationer. Den osäkerhet jag känt har jag hanterat lite olika, men gemensamt för de situationerna är att det är olustigt att ens känna osäkerhet. Man hamnar i ett mentalt underläge.

Så, min reflektion är att @Fiorano gör det bästa av sin situation.

@Fiorano - Du har råkat så illa ut, att det lika gärna kunde varit finito med ridning och istället ett liv i rullstol. Kanske har man inte sådan tur två gånger!

Det är ett trauma, och vet man då att hästen har tendenser att plötsligt reagera häftigt och utan kontroll, då är man nog dödsföraktande om man sätter sig i att hamna i den situationen igen. Minsta osäkerhet hos ryttaren kommer givetvis hästen att känna av, och då blir det lätt en ond spiral.

Det finns hästar som är säkrare kort, även om ingen häst alltid är säker.

Jag hade förmodligen satsat på en ny häst som inte längre var unghäst och som hade ett stabilt psyke.

 

[Amanda_F]

Jag känner också igen mig i rädslan för att bli rädd. Var så glad när jag trillade av Mirre att jag inte alls kände att det var så farligt. Caspian skrämde mig så mycket att jag känner av det nästan varje pass. Att reptilhjärnan går på. Det kan vara att jag skrittar ut med min kompis på hennes rätt stabila gubbhäst och jag ser ett krondike. Caspian brukade dra mot dem och sen tvärnita, det var inte hälsosamt på något sätt. Jag var en sämre ryttare när jag var rädd. Med Mirre har jag blivit rädd en gång bara. Det var för några veckor sen. Vi hade sällskap i manegen och den ryttaren är rädd för sin häst, det smittade till Mirre. Han hoppade till lite på ett sätt han sällan gör och sen var han dessutom rädd för en hund som brukar leka runt benen på honom. Det låg i luften då. Det var verkligen inte svårt att kontrollera men ändå ställde det till det i huvudet, för Caspian var lika. Signalerade någon annan häst fara så spelade det inte så stor roll vad jag gjorde. Det hände att han slängde av mig för att en annan häst fick pisk. Så min take på det hela är: En trygg ryttare är en bättre ryttare.

Skulle jag bli rädd för Mirre skulle jag nog sälja och köpa en fjording typ. Och inte skämmas ett dugg för det. Vill hellre leva än rida ökad trav med nior.

 

[Pontevecchio]

Som Alex säger är rädsla väldigt individuellt. Eftersom jag varit i den här situationen förut att jag blivit rädd för en viss häst så tänker jag att detta nog blir lite samma. När jag då kom upp på andra hästar var det dom att andas ut. Jag kunde komma till ridning för det satt inte i bakhuvudet att "om det kommer någon/hörs ett ljud/jag rör mig fel så sitter jag som en blöt fläck på väggen". Elli var inte orimlig, men att hon tvångade i en pressad situation gör mig rädd. Även om jag inte tror det kommer hända igen så hände det.

Jag vände mig här mot Fios inlägg om att känner man sig orolig ska man sälja direkt. Det tyckte jag lät drastiskt.

 

[Robina]

Intressant att så många känner att de är rädda för att bli rädd! Precis så är det för mig med! Jag har varit väldigt rädd, är fortfarande lite osäker men mest rädd för att bli så rädd igen. Plus en rädsla för att misslyckas...

 

[prinsessfeminist]

Jag vände mig här mot Fios inlägg om att känner man sig orolig ska man sälja direkt. Det tyckte jag lät drastiskt.

Nej, det är klokt att tänka först. Men ibland kanske man inte behöver tänka så länge.

 

[tuaphua]

Men olyckor kan ske med alla hästar och rädsla är sällan rationell. Och oftast inte kopplat till en häst utan snarare en situation. Ska man sälja direkt känns det som det kan bli många hästbyten.

Det är ju otroligt olika hur man reagerar och vad som triggar.

Har man gjort sig så pass illa att man faktiskt kan riskera permanenta men, har en ung häst som än inte är helt på hjälperna, den har sadeltvång och haft lite specialbehov, ryttaren har en historia av rädsla och igen känner obehag och ovilja känner iaf jag att det är flera olika skäl som känns helt rimliga vad gäller att sälja.
Och då jobbar jag ändå som problemlösare.

Vissa blir rädda för all ridning. Vissa för viss situation/miljö. Vissa kopplas rädslan till en specifik häst. Och för vissa en viss typ av häst, tex unghäst/sadeltvång/storlek/rörlighet etc.

Jag har kopplats in på hästar där man omedveten om smärtproblematik ridit hästen som då blivit farlig. Ryttaren blir rädd. Jag rehabar hästen. Jag tränar den en längre period. Den är både välriden/lättriden och helt bombsäker då ägaren slussas in. Men vissa ägare klarar iaf aldrig att släppa rädslan.
Efter att ha gjort den resan med x antal ekipage under många år blir man rätt krass.
Det går ofta att få hästen ridbar etc med riktigt dedikerade och drivna elever som har råd att ta hjälp mkt etc. Men! Är de rädda blir det otroligt svårt. Och i vissa fall rent omöjligt.
När man sett det mkt och även de som behåller hästen de är rädda för, inte vågar göra allt den vill etc med så är man inte lika snabb på att döm

Har man skadat sig så att man kanske är skörare dessutom så är det klokt att sålla lite i vad man rider och hur.

Nackdel med unghäst stadighetsmässigt finns ju i form av ovana vid miljöer/situationer, ej än 100 på hjälperna och går inte lika lätt att sätta på hjälperna igen om den reagerar, deras förmåga till fokus är kortare etc.
En häst med sadeltvång är ju också mer riskfyllt. Speciellt ihop med unghäst etc.
Så att tänka riskmedvetet och minska riskerna tycker jag är klokt!

 

[tuaphua]

Som Alex säger är rädsla väldigt individuellt. Eftersom jag varit i den här situationen förut att jag blivit rädd för en viss häst så tänker jag att detta nog blir lite samma. När jag då kom upp på andra hästar var det dom att andas ut. Jag kunde komma till ridning för det satt inte i bakhuvudet att "om det kommer någon/hörs ett ljud/jag rör mig fel så sitter jag som en blöt fläck på väggen". Elli var inte orimlig, men att hon tvångade i en pressad situation gör mig rädd. Även om jag inte tror det kommer hända igen så hände det.

Och där tänker du klokt. För det är när man blir naiv som man skadar sig(det har vi nog gjort många av oss).
Och jag ser inte alls varför det inte skulle hända igen. Det är ju ingen jättekonstig och onormal reaktion för en unghäst med sadeltvång i den situation du beskrivit.

Min som hade sadeltvång som unghäst har jag än idag, när han är 14, i bakhuvudet att tvång kan komma åter när som. Det har jag räknat in i ”är det värt det?-kalkylen” och landat på ”Hell yes!” för egen del. Men det är viktigt att man tar med allt i beslutet.

 

[Linda_A]

Vissa blir rädda för all ridning. Vissa för viss situation/miljö. Vissa kopplas rädslan till en specifik häst. Och för vissa en viss typ av häst, tex unghäst/sadeltvång/storlek/rörlighet etc.

Har läst tråden ett tag men inte skrivit förut (har inte känt mig "dressyrig" nog, men nu har jag ju i alla fall köpt en dressyrsadel!), men jag ville tacka dig för det inlägget, speciellt den biten. Jag har slitit med rädslor sen jag åkte av illa som 11-åring (för över 30 år sen, men det sitter i) och just det här att det finns specifika "triggers" för mig har ibland gjort det jättesvårt att få folk att förstå hur rädd jag är. Jag har enbart ridit på ridskola fram till förra året, då jag köpte min häst (från ridskolan), och det har inte alltid varit lätt att få olika instruktörer att förstå att bara för att jag kan rida häst A så kan jag inte rida häst B. Eller att jag kan rida ut på en ponny men absolut inte på en storhäst.

@Fiorano Lider verkligen med dig.

 

[fio]

Jag vände mig här mot Fios inlägg om att känner man sig orolig ska man sälja direkt. Det tyckte jag lät drastiskt.

Jag skrev att om jag skulle bli rädd för att rida mina hästar så skulle jag byta ut dom. Det tycker inte jag är drastiskt. Vad har jag för nytta av att behålla dom då?

 

[Pontevecchio]

Jag skrev att om jag skulle bli rädd för att rida mina hästar så skulle jag byta ut dom. Det tycker inte jag är drastiskt. Vad har jag för nytta av att behålla dom då?

Det går att arbeta med rädsla. Jag grät mest första året med min första häst men tog hjälp och kom över det vilket jag är glad för. För mig kommer det alltid finnas situationer där jag blir rädd, det känns rimligt med tanke på hur farlig sporten är.
Jag förespråkar inte farliga hästar eller att man ska vara tuff, jag motsätter mig bara att lösningen på rädsla är att byta häst. Och jag pratar inte specifikt om My här.

 

[fio]

Det går att arbeta med rädsla. Jag grät mest första året med min första häst men tog hjälp och kom över det vilket jag är glad för. För mig kommer det alltid finnas situationer där jag blir rädd, det känns rimligt med tanke på hur farlig sporten är.
Jag förespråkar inte farliga hästar eller att man ska vara tuff, jag motsätter mig bara att lösningen på rädsla är att byta häst. Och jag pratar inte specifikt om My här.

Fast jag håller nog inte med. Det finns mer eller mindre säkra och trygga hästar. Många känner sig trygga med en annan ras/äldre häst eller whatever
Nu har jag aldrig varit rädd eller känt rädsla för någon av mina hästar genom alla år och just de här hästarna jag har nu kommer inte sätta någon skräck i mig heller oavsett situation. Jag har redan ramlat av 100 ggr på den ena i väldigt många olika situationer.
Men med en ny häst . Fattar inte varför man ska behöva utsätta sig för den skräcken att man gråter ett helt år? I min värld har det gått extremt långt då, varför ens? Nu vet inte jag vad du haft för slags skräck och i ditt fall kanske det inte hade hjälpt att byta häst om du var rädd överlag. Då är det ju en helt annan grej!

 

[tuaphua]

Det går att arbeta med rädsla. Jag grät mest första året med min första häst men tog hjälp och kom över det vilket jag är glad för. För mig kommer det alltid finnas situationer där jag blir rädd, det känns rimligt med tanke på hur farlig sporten är.
Jag förespråkar inte farliga hästar eller att man ska vara tuff, jag motsätter mig bara att lösningen på rädsla är att byta häst. Och jag pratar inte specifikt om My här.

Jag känner nog ändå att många fler borde byta häst när det blir för svårt eller man blivit rädd. Det är inte kul för vare sig häst eller ryttare om ridningen präglas av rädsla.
Jag möter ju folk som år efter år sitter med hjärtat i halsgropen, inte vågar rida ut, inte vågar rida utan graman eller kandar etc etc för att de har en häst som inte lämpar sig helt för dem.

Hur blir den tillvaron för hästen liksom? Även om det nu är så att ryttaren forcerar igenom och gör saker den tycker är läskigt trots rädslan så är det otroligt få som kan bli rädda utan att hästen märker av det. Vissa individer blir ju väldigt osäkra av det och kan antingen bli rädda, stressade, utåtagerande.
Dessutom blir man ofta långsammare och stummare av rädsla om man inte är väldigt rutinerad i att just bli satt i skarpa situationer. Då hinner eventuella reaktioner från hästen blir större än om man är kall och kan vara snabb. Och man blir eventuellt mer rädd av den längre stunden man inte känner att man har kontroll på läget(ngt farligt kan ske).

Det finns ju folk som gillar att hästen är reaktiv, känslig, snabb etc. Och folk som inser att det inte var deras kopp te.

 

[Alexandra_W]

Det går att arbeta med rädsla. Jag grät mest första året med min första häst men tog hjälp och kom över det vilket jag är glad för. För mig kommer det alltid finnas situationer där jag blir rädd, det känns rimligt med tanke på hur farlig sporten är.
Jag förespråkar inte farliga hästar eller att man ska vara tuff, jag motsätter mig bara att lösningen på rädsla är att byta häst. Och jag pratar inte specifikt om My här.

Men det går ju inte kategoriskt tycka att si eller så är bästa receptet mot rädsla? För någon är bästa att ta sig igenom det på den häst man har, för någon annan att byta häst och för en tredje något annat.

Ska jag ta mig själv som exempel så blev jag väldigt rädd för minsta känsla att hästen ökar och inte direkt svarar på mild förhållning. Då slår hela reptilsystemet på och vrålar "nukommerdenskenaochjagkommerramlaavochdö" ungefär. Alltså vi pratar på nivån om en häst ökar galoppen och inte direkt lyssnar tillbaka. Jag VET förnuftsmässigt att min rädsla är både ologisk och överdriven. Men den finns där ändå. Och när jag blir reflexrädd blir jag spänd, stel som en pinne och passiv. Jag fryser.

Jag insåg först inte att jag efter andra olyckan blivit så jävla rädd för just det. Jag upptäckte det när jag började rida på ridskola igen för att komma tillbaka till ridningen och hålla igång den.

Med en häst som har minsta tendens att inte direkt lyssna på förhållning, eller som blir taggad i galoppen osv så törs jag knappt galoppera. Med en häst som endera inte ökar/drar eller som direkt lyssnar tillbaka så är jag inte ens rädd för att hoppa med enhandsfattning på en häst det är första gången jag rider. Och det även om det t ex är en energisk, het häst. Så länge den har bra, lätta bromsar går det fint.

Nu fick jag ju ta bort min häst. Men om jag skulle köpa en ny nu skulle jag ju utan tvekan köpa en med perfekta bromsar så att säga. En som inte väcker rädslan. Och om jag haft en häst som hela tiden väckte rädslan, varför skulle det inte varit en bra idé byta ut den mot en som inte gör det?

Rädsla är så himla olika så det finns inte ett rätt sätt som funkar för alla.

 

[Elo]

Efter att ha ramlat av och brutit foten på uteritt så har jag blivit rädd för att... hoppa.

Så pass att jag ibland stannar hästen om vi närmar oss en bom på marken. I skritt. Helt jäkla dum-rädd. Och jag är så himla trött på min hjärna för att den gör detta. Helt ologiskt.

Med förra hästen tränade jag på 1,20 nivå. Jag hoppade in nuvarande häst och red till ca 1m. Men nu? Bom på marken = tvärstopp.

Om någon står på marken med mig, och säger till mig att hoppa så går det bra. Och får jag gjort en 10-20 språng (nu pratar vi 20-40 cm) så släpper det. Då kan jag rida på, hoppa högre och tycka det är kul. Men de där första sprången är ren terror.

 

[Linda_A]

En stor del av problemet med rädsla för ridning och/eller hantering av häst är ju att den ofta ologiska reptilhjärnan gör gemensam sak med mer medvetna delar av hjärnan som vet att det faktiskt kan vara ganska farligt att hålla på med hästar. Det är ju inte som flygrädsla där man kan (försöka) intala sig att plan faktiskt inte faller ner ur himlen så där jätteofta, även om reptilhjärnan säger att den här stora stålklumpen inte borde kunna flyga.

Jag hade ridit i ca ett år när jag ramlade av illa. Jag var ingen jättemodig ryttare, jag har alltid varit lite höjdrädd då jag haft svårt att bestämma avstånd pga synfel, men det fungerade bra. På ett dagridläger under sommaren skulle vi hoppa ström (!!!) på några pyttehinder längs en skogsväg. Jag var ovan vid hästen och redan i paddocken hade den gjort mig lite försiktig. Så när hästen innan galopperade iväg och han började trampa så höll jag in ännu mer. Tills han stack. Jag skrek som en siren och blev hängande ett tag innan jag föll av och landade med ryggen på en sten. En liten spricka i en kota och några förskjutna kotor blev resultatet, samt en panisk rädsla för att tappa kontrollen på en häst. Året efter stod jag i mitten i stort sett hela terminen. Minsta steg en häst tog utan att jag bad om det så började jag gråta.

Det blev bättre när jag flyttade till en ridskola som hade ponnyer. Min hjärna beslöt sig för att ju mindre häst, ju lättare att kontrollera, plus inte så långt till marken. Min bästa period hade jag väl kanske 10-15 år efter det, nu har åldersfegheten börjat sätta in också. Jag fixar inte stora hästar, vill egentligen rida på max 145 men min häst är 155 och det funkar för det mesta. Jag rider väldigt sällan ut. Blir nervös om hon blir sådär spänd så att man liksom sitter "utanpå", men nu när jag känner henne väl kan jag oftast rida igenom det. Men rädslan finns där i bakhuvudet hela tiden och kan dyka upp närsomhelst.