Sv: Psykiska sjukdomar & barn
Dåså, då ska jag se om jag kan få ut tankarna i vettig skrift också!
Som sagt så var min pappa sjuk. Mycket mer sjuk än vad jag är, han hade väldigt långa och väldigt djupa depressioner, och hade så haft hela livet. Det i sin tur gjorde så att han som yngre började med droger och alkohol, vilket också satte sina spår såklart.
När jag var liten, runt 4-7 år ungefär, så märkte jag knappt av att han inte var som "alla andra". Det var först när jag kom upp i tonåren som jag mer insåg att det inte var normalt att vara så nere som han var, eller så uppåt och energisk som han var vid andra tillfällen. DÅ började jag förstå varför han inte kunde jobba som man ska, och varför han mådde så dåligt av att jobba i perioder.
Det är först nu som jag egentligen kan se tillbaka och förstår varför han var som han var. Varför han var på sånt himla dåligt humör i perioder, och att det inte alls är så som det ska vara. Nu inser jag varför han tog sin flykt till drickandet, och att det heller inte är normalt.
För mig har det alltid varit normalt att ha en pappa som förändrar sig mycket genom perioder. Som knappt gick att umgås med ibland, men var hur älskvärd som helst vid andra tillfällen. Jag trodde innan, att alla andra också hade det så.
När jag blev runt 16-17 år så ville jag börja hjälpa honom.. Jag visste inte hur, men jag visste att jag ville göra NÅGOT för honom. Så jag åkte ner till honom i några veckor, och vi pratade massor. Han berättade om sitt liv, hur han mådde, vilka droger han tagit, varför, mediciner, hur det är att vara sjuk.. Ja, allt. Och han förklarade - äntligen - varför han inte alltid varit en sån bra förälder. Och han bad om ursäkt för det, och sade att han alltid försökt i alla fall. Och att han älskade mig ändå, det var absolut inte det som var felet.
Det behövde jag höra, för det var inte lätt att ha en sådan avståndstagande pappa. Jag är visserligen ingen människa som visar och strör mina känslor omkring mig heller, men LITE bekräftelse behöver jag också ibland..
Sen berättade han om hur han hade det just då. Han fick ingen hjälp av psyk längre, dom ville inte låta honom äta medicinen han behövt i så många år. Han mådde riktigt dåligt, kunde inte jobba, hade inga pengar och hade ingen i familjen kvar hos sig.
Det gör fortfarande riktigt ont att tänka på det samtalet. Egentligen ska väl inte ett barn "behöva" höra sånt från sina föräldrar, hur pissigt livet kan vara och hur dåligt man kan må.. Men det hjälpte mig att förstå oerhört mycket. Mycket om mig själv framför allt. Och när han mindre än 1 år senare tog livet av sig, så visste jag åtminstone varför..
Så, hur jag upplevde min uppväxt.. Den var bitvis svår att förstå. Sen hade jag det lite trassligt hos mamma också, med en äldre bror som var kriminell och en plåga, samt en äldre syster som var nära att dö i anorexi. Så det fanns inte riktigt tid till mig alltid.. Men jag har lärt mig väldigt mycket om livet, tidigt. Visst önskar jag att jag haft helt normala föräldrar, som hade orken och tiden att vara med mig mer. Men pappa lärde mig allt han kunde om hundar, och vi hade det intresset ihop. Det höll honom uppe, och jag var glad att kunna dela det med honom.
Men påverkad har jag absolut blivit. Jag vet fortfarande inte hur en "normal och bra" familj ser ut, eller hur man fungerar när man är frisk. Och ärvt sjukdomen har jag ju gjort..
Till den andra delen då.
Jag ska ju bli förälder snart. Trots min sjukdom, och trots min ålder. Typ.
Tidigare tänkte jag att jag nog aldrig skulle kunna bli en bra mamma, eftersom jag är sjuk. Men på senare år har jag också insett att jag inte ÄR min sjukdom, den är bara en liten del av mig. Då insåg jag också att jag, med mycket livserfarenhet trots åldern, kan ge ett barn mycket. För jag är en bra person, som har sett och varit med om mycket, som kan lära mitt barn vad som är viktigt och inte. Jag vet hur det är att växa upp "dåligt" och vill inget hellre än att ge mitt barn det motsatta..
Nu var inte detta barn planerat visserligen, vi hade tänkt att vänta i några år till. Och det kommer vissa stunder då jag är livrädd, för tänk om jag gör om pappas misstag? Men det vet jag innerst inne att jag inte kommer att göra, för jag är öppen och kan mycket om min sjukdom. Det finns i sin tur bra mediciner, och pappan till barnet vet precis allt om hur jag mår, vad jag klarar av, vad jag arbetar på osv.. Ett enormt stöd i vardagen alltså.
Så, jag tror att jag kan ge barnet en bra miljö att växa upp i. Den ärftliga delen av sjukdomen kan jag visserligen inte påverka, men den behöver heller inte ens dyka upp. Det är exempelvis bara jag som ärvt från pappa, trots 3 st syskon där.
Min sambo är en helt underbar människa, som också har otroligt mycket att ge till ett barn. Därför känner jag att jag kan skaffa barn. Ensam, och med en annan kille hade jag antagligen valt att avstå fortfarande.. För hur man än vrider och vänder på det så ÄR min vardag svårare än vad den är för många andra. Men det positiva väger upp det negativa, helt klart.
Jag har också valt att fortsätta försöken med mediciner så fort som bebisen kommit ut, för familjens skull. Jag klarar av att leva utan dom, men jag vill självklart vara så nära frisk som möjligt för att kunna ge mitt barn det bästa av mig.
Hmm, jaa. Det var litegrann det. Jag kan skriva otroligt mycket, men tankarna är ganska svåra att organisera och få ut i skrift så att andra kan förstå dom som jag menar också.
Är det något mer så är det bara att fråga!
