Sv: Problemhästar - Konvalescenter...
På anmodan av vår kära och inte så ofta närvarande
lsz så ska jag ta och uppdatera den här tråden...
Vad hände då efter att jag gav upp SÅ DEFINITIVT som jag gjorde?
Jo, min mor ansåg att vi inte skulle ta bort honom förrän vi hittat felet. Hon är lika envis som jag så det var ju bara att boka tid på klinik. Jag hade mina funderingar eftersom det ändå är JAG som kör honom hela tiden, hon skulle aldrig få stopp på honom om det bar av. Men det går liksom inte att diskutera med en Spökmamma som bestämt sig och hon erbjöd sig att betala utredningen.
Av nån anledning åkte vi till Mp (som jag haft mina synpunkter på tidigare) men beställde en NOGGRANN undersökning. Eftersom det inte fanns en plan i världen på att jag skulle klara att köra honom på banan så gjorde vi ett ridprov i ridhuset också.
Resultatet blev röntgen av has och kota VB och behandling av dessa leder. Vid ÅB var han enligt vet. ohalt men jag verkligen kände hur han vek in vänsterbenet under sig så jag kände mig tveksam.
Direkt när Norrköpingskliniken öppnade (i augusti) beställde vi tid hos osteopaten och fick tid i slutet av oktober! Så vi skrittade och skrittade och skrittade, och så red jag nåt lektionspass då och då på honom.
1 oktober hände en olycka då han lyckades välta mig och trampa mig rätt illa på fotleden men det var inte nån dumhet utan olyckliga omständigheter. Han skenade hem och när mamma kom hem med ettåringen stod han utanför stallet. Typiskt nog hann hon inte få loss åringen innan han kom infarande i stallet, fastnade i åringens speedcart och gick omkull och skrapade vänster bak. Otroligt nog höll det mesta utom min fot då. Själv fick jag under tiden ligga på en åker och vänta på ambulansen...
Vid osteopatbesöket uppdagades att han var lite tiltad i bäckenet och låst i höftlederna även om han musklat sig bra under skrittperioden. Vid ÅB (6 v) korrigerades bogarna och bäckenet fick en andra korrigering.Under tiden mellan dessa besök skrittades han sporadiskt pga min skada och att han var öm i benhinnorna efter kraschen. Efter det skrittades han några veckor till innan han började dressyra lite igen + att vi började åka till slingan och jogga.
Han kolaldes i munnen och gamla ärr efter tryckskador i munnen uppdagades (tar 9 - 14 MÅNADER att läka enligt hästtandis) och fick tips om att byta till rakt bett.
Nästa ÅB till osteopaten (12 v) kombinerades med ett böjprov då han tränats lite tuffare. Böjprovet var ok men han ömmade lite i vänster bakknä. Osteopaten konstaterade inflammerade patellaligament som behandlades av vet., rehabiltiteringen skulle fortgå enligt plan efter de första två veckorna så joggarna och dressyrpassen återupptogs. Vid ÅB efter 6 v. Hade han en aning ömhet kvar i knäet men inget alls i muskulaturen så han sprutades en gång till och skulle jogga på som innan. Anledningen till valet att sätta igång under medicinering (av vetrinären) var att han gått och avlastat det benet i MINST 2,5 år och att smärtstillande kunde hjälpa honom att börja jobba rätt med benet.
Under tiden skippade jag även tungbandet under motionskörning då han hur sjutton jag än band ändå kom in blodig i munnen.
Bara liiite så jag undrar om han inte skavde själva tungan eller nöp sönder den med tänderna.
Efter andra behandlingen blev han friskförklarad vecka 20 och det var dags att börja med snabbjobb på rakbanan. Återigen hade jag en rak och trevlig och PIGG häst men tungbandet fick stanna i väskan ändå för han var inte dum.
När vi börjat köra rakbana så passade jag på att skritta utanför tävlingsbanan när det var ekipage på banan och sen ge mig upp och jogga ett par bakvarv innan jag gav mig av till slingan. Rätt så omgående tog jag med sadeln och red honom på banan i skritt och lugn trav för att bryta hans inrotade vanor. Första gångerna var det verkligen så länge JAG orkade
Men så fick jag ju för mig att Nisse skulle ha ett ridträns med vidhängande aachengrimma...
Bättre lyckträff kunde jag inte få till, han blev helt annorlunda i munnen, mycket lugnare. Så han får ha en sån när jag kör också!
Vecka 27 gjorde vi comeback på banan i sulkett med en sidostropp för att hjälpa honom i kurvorna. Det gick riktigt bra förutom att han hoppade över skuggor av strålkastarstolpar.
Två veckor senare (förra veckan alltså) skulle vi ut och köra andra gången, första heatet gick bra (moln) och han skrittade snällt mellan. Men andra heatet (sol) vek han sig dubbel i kurvan över skuggorna och när jag äntligen fått honom rak tror jag att jag råkade ta en banavgränsare med hjulet...
Oj vad det bar av, men det var bara att hålla i och hjälpa honom så gott det gick. Hade jag tagit i rejält i munnen hade jag fått stopp på honom men det kändes inte riktigt som om det var rätt strategi efter 2,5 års arbete. Så när jag kände att han hittat tillbaka in i kroppen igen var det bara att plocka in honom och jogga av i bakvarv.
Det kändes inte riktigt som att det gick åt skogen men man vet ju aldrig.
Efter det har jag ridit honom på banan i joggingtempo i båda varven i lite över en mil och så har jag kört ett intervalljobb på banan med honom 6x1000 m och även skrittat ner i rätvarv. Med skuggor längs hela upploppet i dag!
The Nisse-story will continue...
En sak som jag upplevt som en verklig aha-upplevelse på Nisse var när jag fick tag i en sadel som passade honom BRA, han blev som en helt ny häst! Innan har jag ridit i en som passade någorlunda i vidd (x-vid) men var för svängd på honom och under några veckor provade jag även en bra bomlös. men den här är en vanlig billig begagnad märkeslös sadel som passar honom otroligt bra. Den hade innan jag köpte den använts på en bruksnordis.
Jag tror att det är vanligt att vi rider våra travisar i för smala sadlar så att de inte får utrymme att muskla ryggen som de ska. Annars skulle ju inte min se ut som en tunna för han var ju en räka för 2 år sen.