Enya
Trådstartare
Nu är jag faktiskt jätteledsen, sitter här och gråter för mig själv. I dag pratade personalen om att de upplever att det är något som hänt med Eric 6 år och Elin 1 (16 månader) år.
Elin har hela tiden varit en lugn och snäll flicka, gått runt i sin värld och varit superlätt att ha med att göra, men för ca en vecka sedan vände hon helt. Hon börjar visa humör, slänger sig på golvet och skriker när hon inte får som hon vill, blir arg om de andra barnen tar något från henne och liknande saker. De tycker att det är konstigt att det vänt så.
Jag tycker inte det. När pojkarna var runt året var de som hon var då; lugna och superlätta, exakt som hon var. När de närmade sig 1,5 år så började de får humör och gjorde precis som hon gör nu. Är det verkligen mitt fel att alla tre barnen gör på samma sätt?
Isaac är det konstigt nog inga problem med, hon är som en normal 4 åring tydligen. Han är kompis med en pojke som Eric verkligen inte gillar.
Eric upplever de som jätteduktig. Han är så enormt hjälpsam, bråkar inte och lyssnar bra. Men han leker inte gärna med andra barn, han drar sig undan och vill hellre leka själv om han nu måste leka. Pyssla tycker han om, rita är han jättebra på och det är sånna saker han gör helst. Men han drar sig gärna till de vuxna, vill hjälpa dem med saker.
Han är lika dan hemma, förutom att han är rätt ordentligt trotsig här. Men han hjälper till ofta och mycket och älskar att känan sig stor och behövd. Han har ju också fått hjälpa till, han VILL ju det. Personalen upplever dock att han borde leka mer, att han borde vara barn mer för det är ju det han är.
Han är ju äldsta här och jag är ensam vuxen så jag kan tänka mig att det faktiskt faller en del ansvar på honom omedvetet från min sida, men också att han själv, med tanke på att han är äldst och jag är ensam vuxen, tar mer ansvar. Han vill känna sig stor. Och som sagt har han ju fått hjälpa till så mycket han velat. Dock har jag sagt nej till flera saker den senaste tiden då jag känt att han borde backa lite då han ju inte är vuxen. Jag har också talat om för honom att JAG är den vuxna här i familjen, jag bestämmer och fattar besluten och det får inte han göra.
Jag känner mig som världens sämsta mamma just nu, jag har bara sett det som väldigt positivt att han hjälper till, herregud, när han är 15 kommer han att slänga sina kläder överallt, vägra ta undan efter maten och vill inget annat än att INTE hjälpa till..... kanske
Vad ska jag göra? Tvinga min duktiga son som inte tycker om att leka att göra just det? Mår han bättre av att göra något som han inte tycker om att göra? Är det verkligen fel att inte vilja leka så mycket med andra barn? Han upplevs inte som blyg, står inte i en hörna och tittar på och vill vara med, utan verkar nog mer ointresserad. MEn det kan ju vara som han är blyg i alla fall, han blir ibland blyg när vi är någonstans och träffar andra människor. Själv är jag oerhört blyg och har alltid varit. Huruvida jag tyckte om att leka med andra barn som barn vet jag inte, innan förskoleklassålder var jag hemma med mamma och syskon och efter den åldern blev jag bara mobbad i skolan, så det är inte så lätt att veta hur jag är /var i grunden. Hur pappan var vet jag inte och kan ju inte fråga
De tycker också att tiderna är lite dumma, de är där mellan 10 och 17:30, för de tiderna passar min mamma som kör mig. De vill ha barnen där på förmiddagen helst för det är då de har verksamhet i grupper och så. Jag jobbar varje kväll och kommer hem när de sover så de träffar mig på morgonen innan kl 10 och så 5-10 minuter när de kommer hem från dagis, det är som det ser ut just nu.
Jag vet att det är fel. Jag vet, och mitt samvete påminner mig ofta. Men det är tack vare att de är på dagis som gör att jag har klarat skolan och de uppgifter jag har att lämna in och allt pluggande. Jag varvar plugg med buke och städning och jag tycker att jag fått in bra rutiner på det. Att ha barnen hemma och plugga går inte, jag får ingen ro, jag har försökt.
Att tacka nej till jobbet gör att jag inte, har jag inte den inkomsten men fortfarande har samma utgifter nästan, då går jag inte runt ekonomiskt. Alternativet, det enda alternativet som finns är att tacka nej till skola. Mitt val att jobba varje kväll kom sig av att jag var tvungen att välja mellan att förlora de timmarna jag hade (ca 8 i veckan) eller att ta hela.
Jag gör så gott jag kan, men jag kan inte göra allt. Jag vill så gärna plugga och jag vill ha kvar mitt jobb, min inkomst, men jag vill också att mina barn ska må bra!
Slutar jag plugga så får barnen bara vara där 3 timmar om dagen och det tänker jag inte utnyttja. Det kostar på tok för mycket och ger knappt barnen något.
Jag vet inte vad jag ska göra, enda alternativet är att sluta plugga och det känns för jävligt.
Ville bara skriva av mig
Elin har hela tiden varit en lugn och snäll flicka, gått runt i sin värld och varit superlätt att ha med att göra, men för ca en vecka sedan vände hon helt. Hon börjar visa humör, slänger sig på golvet och skriker när hon inte får som hon vill, blir arg om de andra barnen tar något från henne och liknande saker. De tycker att det är konstigt att det vänt så.
Jag tycker inte det. När pojkarna var runt året var de som hon var då; lugna och superlätta, exakt som hon var. När de närmade sig 1,5 år så började de får humör och gjorde precis som hon gör nu. Är det verkligen mitt fel att alla tre barnen gör på samma sätt?
Isaac är det konstigt nog inga problem med, hon är som en normal 4 åring tydligen. Han är kompis med en pojke som Eric verkligen inte gillar.
Eric upplever de som jätteduktig. Han är så enormt hjälpsam, bråkar inte och lyssnar bra. Men han leker inte gärna med andra barn, han drar sig undan och vill hellre leka själv om han nu måste leka. Pyssla tycker han om, rita är han jättebra på och det är sånna saker han gör helst. Men han drar sig gärna till de vuxna, vill hjälpa dem med saker.
Han är lika dan hemma, förutom att han är rätt ordentligt trotsig här. Men han hjälper till ofta och mycket och älskar att känan sig stor och behövd. Han har ju också fått hjälpa till, han VILL ju det. Personalen upplever dock att han borde leka mer, att han borde vara barn mer för det är ju det han är.
Han är ju äldsta här och jag är ensam vuxen så jag kan tänka mig att det faktiskt faller en del ansvar på honom omedvetet från min sida, men också att han själv, med tanke på att han är äldst och jag är ensam vuxen, tar mer ansvar. Han vill känna sig stor. Och som sagt har han ju fått hjälpa till så mycket han velat. Dock har jag sagt nej till flera saker den senaste tiden då jag känt att han borde backa lite då han ju inte är vuxen. Jag har också talat om för honom att JAG är den vuxna här i familjen, jag bestämmer och fattar besluten och det får inte han göra.
Jag känner mig som världens sämsta mamma just nu, jag har bara sett det som väldigt positivt att han hjälper till, herregud, när han är 15 kommer han att slänga sina kläder överallt, vägra ta undan efter maten och vill inget annat än att INTE hjälpa till..... kanske
Vad ska jag göra? Tvinga min duktiga son som inte tycker om att leka att göra just det? Mår han bättre av att göra något som han inte tycker om att göra? Är det verkligen fel att inte vilja leka så mycket med andra barn? Han upplevs inte som blyg, står inte i en hörna och tittar på och vill vara med, utan verkar nog mer ointresserad. MEn det kan ju vara som han är blyg i alla fall, han blir ibland blyg när vi är någonstans och träffar andra människor. Själv är jag oerhört blyg och har alltid varit. Huruvida jag tyckte om att leka med andra barn som barn vet jag inte, innan förskoleklassålder var jag hemma med mamma och syskon och efter den åldern blev jag bara mobbad i skolan, så det är inte så lätt att veta hur jag är /var i grunden. Hur pappan var vet jag inte och kan ju inte fråga
De tycker också att tiderna är lite dumma, de är där mellan 10 och 17:30, för de tiderna passar min mamma som kör mig. De vill ha barnen där på förmiddagen helst för det är då de har verksamhet i grupper och så. Jag jobbar varje kväll och kommer hem när de sover så de träffar mig på morgonen innan kl 10 och så 5-10 minuter när de kommer hem från dagis, det är som det ser ut just nu.
Jag vet att det är fel. Jag vet, och mitt samvete påminner mig ofta. Men det är tack vare att de är på dagis som gör att jag har klarat skolan och de uppgifter jag har att lämna in och allt pluggande. Jag varvar plugg med buke och städning och jag tycker att jag fått in bra rutiner på det. Att ha barnen hemma och plugga går inte, jag får ingen ro, jag har försökt.
Att tacka nej till jobbet gör att jag inte, har jag inte den inkomsten men fortfarande har samma utgifter nästan, då går jag inte runt ekonomiskt. Alternativet, det enda alternativet som finns är att tacka nej till skola. Mitt val att jobba varje kväll kom sig av att jag var tvungen att välja mellan att förlora de timmarna jag hade (ca 8 i veckan) eller att ta hela.
Jag gör så gott jag kan, men jag kan inte göra allt. Jag vill så gärna plugga och jag vill ha kvar mitt jobb, min inkomst, men jag vill också att mina barn ska må bra!
Slutar jag plugga så får barnen bara vara där 3 timmar om dagen och det tänker jag inte utnyttja. Det kostar på tok för mycket och ger knappt barnen något.
Jag vet inte vad jag ska göra, enda alternativet är att sluta plugga och det känns för jävligt.
Ville bara skriva av mig
