Jag är väldigt tacksam över att mamma alltid fanns där och gav råd, men ändå lät mig få ta ansvar över det ”övergripande” utan att curla mig, som exempelvis stallsysslor, träningsupplägg och så vidare. Jag fick tänka efter och jobba själv, men hon fanns ändå där som vuxen och kontrollerade så att jag inte gjorde något helt galet, vilket kändes bra. Det var en bra balans, hon hjälpte utan att ” curla”.
Sedan är jag väldigt glad över att mamma tänkte smartare än jag gjorde kring val av ponny
. Vi provred många, och jag hade ställt in mig på att jag skulle ha en kolsvart hoppponny med vit bläs och strumpor, det var verkligen drömhästen! Vi provade ett par, men de var med facit i hand inte superlämpliga förstaponnys kanske, trots att jag som 11-åring trodde att jag kunde det mesta
. Så nu i efterhand är jag glad att mamma inte gav med sig trots mitt tjatande, utan istället köpte en lugn läromästare, som senare visade sig vara precis den perfekta ponnyn för mig, trots att den varken hade rätt färg eller var hopptävlad!
Det var verkligen guld värt även för mammas del att veta att jag kunde åka ut till stallet själv vissa dagar och ta hand om ponnyn själv utan att hon behövde oroa sig, då ponnyn verkligen var definitionen av bombsäker. Tror inte att det hade blivit lika bra med den ponnyn som jag egentligen ville ha, som det faktiskt blev med den som det blev. Så sammanfattningsvis så är jag glad att mamma inte bara gick efter mina önskemål, utan köpte en snäll läromästare som jag hade roligt med och lärde mig med. Det blir oftast roligare med en häst som man kan lära sig på, än en häst som är för svår.
Det var nog det, lycka till med ponnyköpet!