Själv hade jag inte egen ponny/häst som barn, då mina föräldrar aldrig haft något intresse för detta. Jag hängde på en ridskola (detta var i början på 80-talet) och där fanns många barn i samma ålder som jag själv. Ridskolan blev lite som en fritidsgård där man hängde, mockade, hjälpte till på nybörjarlektioner, tog ut och in hästar osv. När vi blev lite större började vi gå på disco ihop också, så för mig var den sociala kontakten viktig. Sedan (som vuxen) hade jag häst uppstallad med trevligt sällskap i några år tills vi köpte gård och tog hem hästarna.
Jag klarar mig utan sällskap nu, men stundtals saknar jag det där pladdret man har. Och det där att sätta sig på läktaren några stycken och prata och titta på den pågående träningen. Sedan är det också oerhört inspirerande att se andra rida och träna, och det saknar jag också. Men att ha hästen uppstallad innebär att man måste åka iväg varje dag och serva sin häst. Just nu är det lättare för mig att ha allt hemma. Jag hinner helt enkelt inte annars.
Min dotter vill börja tävla. Nu är det en bra bit kvar innan hon är där med den nya ponnyn, men det är helt klart hennes mål. Varje gång vi varit och tränat (som är det roligaste hon vet just nu) säger hon att hon längtar tills att hon kan komma ut på pay and jump med ponnyn. "Tänk mamma, då kan du ha med din häst och jag min ponny, och så hjälper du mig när jag rider fram, och sedan hjälper jag dig." Jag kan inte säga att jag pushat, men hon hör ju de andra på ridskolan som börjat komma ut, och hon vill också. De pay and jump vi varit på har varit fokuserade på barn och orutinerade ekipage, så det har alltid varit god stämning och hjälpsamma människor runt omkring. Det bidrar kanske också till att hon vill ut igen.
Såklart har hon andra kompisar, men ridning tar ganska mycket tid, och jag hade verkligen önskat att hon hade någon att hänga med i stallet. Hon är tex ensam i sin årskurs om att rida. Hennes bästa kompis vill också rida, men är jätteallergisk. Det är synd, för nu har vi ju två B-ponnyer som ska hållas igång, så alla möjligheter finns egentligen för kompisen att vara hos oss.
Till Yrja: Hur gick det med den där ponnyn i England som du hade sett? Har du varit över och tittat på den?
Jag klarar mig utan sällskap nu, men stundtals saknar jag det där pladdret man har. Och det där att sätta sig på läktaren några stycken och prata och titta på den pågående träningen. Sedan är det också oerhört inspirerande att se andra rida och träna, och det saknar jag också. Men att ha hästen uppstallad innebär att man måste åka iväg varje dag och serva sin häst. Just nu är det lättare för mig att ha allt hemma. Jag hinner helt enkelt inte annars.
Min dotter vill börja tävla. Nu är det en bra bit kvar innan hon är där med den nya ponnyn, men det är helt klart hennes mål. Varje gång vi varit och tränat (som är det roligaste hon vet just nu) säger hon att hon längtar tills att hon kan komma ut på pay and jump med ponnyn. "Tänk mamma, då kan du ha med din häst och jag min ponny, och så hjälper du mig när jag rider fram, och sedan hjälper jag dig." Jag kan inte säga att jag pushat, men hon hör ju de andra på ridskolan som börjat komma ut, och hon vill också. De pay and jump vi varit på har varit fokuserade på barn och orutinerade ekipage, så det har alltid varit god stämning och hjälpsamma människor runt omkring. Det bidrar kanske också till att hon vill ut igen.
Såklart har hon andra kompisar, men ridning tar ganska mycket tid, och jag hade verkligen önskat att hon hade någon att hänga med i stallet. Hon är tex ensam i sin årskurs om att rida. Hennes bästa kompis vill också rida, men är jätteallergisk. Det är synd, för nu har vi ju två B-ponnyer som ska hållas igång, så alla möjligheter finns egentligen för kompisen att vara hos oss.
Till Yrja: Hur gick det med den där ponnyn i England som du hade sett? Har du varit över och tittat på den?
