Alexandra_W
Trådstartare
Jag blir inte riktigt klok på fyraåringen härhemma. Tar gärna emot tankar och åsikter.
Jag har haft honom sedan han var ettåring, och det har alltid varit en okomplicerad och rar liten herre. Han gick som hingst tills han var tre år, och var gudasnäll. Mot alla, det var en sådan man kunde låta barn pyssla med lös i hagen. Snäll mot mig, barn, främmande, veterinärer, hovslagaren - you name it. Helt okomplicerad att rida in, och han är även selvan och tömkörd med linor och kedjor. Kunde (kan kanske fortfarande, inte provat sen i somras) ha honom lös i skogen på promenad och han kom när man ropade. Aldrig reagerat med sura miner eller ilska på krav.
Han kastrerades som sagt på våren som treåring. Han fick lite komplikationer och jag var tvungen att öppna upp såren ett par ggr, vilken givetvis gjorde ont. Han slog så det visslade - men aldrig någonsin mot mig, Utan ut i luften. Inga sura miner före eller efter. Ett tag efter kastreringen var han hos equiatrikern. Och plötsligt var min snälla ponny som förbytt!? Jag stod mest med hakan i backen och gapade stumt. Han slog så det visslade så fort equiatrikern närmade sig. Med visst besvär kunde han undersökas och behandlas. Hade lite spänningar och låsningar i ryggen. På återbesöket mycket bättre, men ännu mer sur. När equiatrikern sa ifrån svarade ponnyn upp, och låt oss säga att det är tur det inte var en 170 cm hög häst. Han var blixtrande arg och slogs som en tiger. Fick ge sig, och behandlades. Gång tre bad jag att vi skulle prova med mutor, equiatrikern och kliniken är på samma ställe och jag ville inte skapa en negativ association. Ponnyn var redan innan betydligt mer välvilligt inställd och med lite mutor gick det jättebra. Besöket efter var han idel solsken utan mutor. Så okej, det skar sig kanske i personkemin mellan de två, just då ponnyn första besöket visade agg redan innan et ens petat på honom.
I övrigt så blev han otippat nog mer hingstig efter kastreringen. Inte i hantering, men väldigt intresserad av damer och som sagt hingstig med ston i närheten, något han inte var i samma utsträckning innan.
Sedan i somras (2014) har det dock smugit sig på en humörförändring hos ponnyn även i vardagen, och som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad den beror på. Jag har avfärdat massa teorier, mer om det snart, men nej jag blir inte klok på det. Och det har eskalerat. Han har fortfarande varit plättlätt i hanteringen, inte minsta försök att mopsa eller sätta sig upp. Men han har gradvis uppvisat ett surare humör. Han är dock inkonsekvent i det. Han kan slicka öronen bakåt och hota när man närmar sig - för att sen på en sekund slå öronen framåt och vara idel solsken. Samma när man t ex borstar, kan stå och mysa och plötsligt slicka öronen bakåt och blotta tänderna. Eller vara idel solsken tills man byter sida, då han försöker hugga när man går under halsen/framför honom. Det finns ingen riktig röd tråd dock, att ditt eller datt alltid eller ofta utlöser ett specifikt beteende. Det kan ske helt utan provokation med, utan att man ens tittat på honom än mindre gjort/krävt något - t ex i hagen.
Två gånger har det blivit farligt. Båda gångerna har jag upplevt att han efteråt inte fattat riktigt vad som hände eller varit medveten om vad han eg gjorde. Ena gången var i hagen och jag stod utanför stängslet, han stod innanför och såg solig ut. Jag sträckte in handen för att klappa honom - som så många ggr förr - och han gör ett regelrätt utfall mot min arm. Inget hot eller varning utan en attack, hade jag inte haft dunjacka hade min arm inte varit i samma skick.. En annan gång skulle jag tempa (även det gjort utan problem innan) och när jag närmar mig smäller det. En riktad spark avsedd att träffa, vilket den gjorde. När jag rest mig, grinat färdigt och haltar fram för att tempa går det hur bra som helst.
Jag har haft en hel massa teorier. Att det berott på kompisar/plats på rangskalan. Han har dock inte förändrats i något håll i humöret av att vara varken högst eller lägst i rang. Inte av att gå med ston, valack eller hingst. Inte av att gå med en kompis eller fler. Inte av att gå med sur tant som håller honom kort eller med unghingst som gärna lekt hela dagarna med honom.Tänkt på om det kunde bero på hungrig/ont i magen/etc men det blev ingen som helst skillnad av varken bete eller fri tillgång kontra inget bete och begränsade givor. Ingen skillnad om han går på lösdrift eller står uppstallad. Ingen skillnad beroende på årstid. Jag har provat att låta honom vara ifred och i princip inte hantera alls och att pyssla extra mycket. Jag har provat ignorera beteendet och att korrigera det. Inget gör någon skillnad, och han är väldigt ojämn i humöret. Det kan gå lång tid (veckor) när han knappt är sur alls, såpass att jag tror att vad det nu var gått över. Sen pang kommer det riktigt fult beteende. Han kan vara supersur ena dagen och idel solsken nästa, eller småsur i en vecka. Eller rar i en vecka. Det finns ingen röd tråd.
Han är genomklämd och rörelsekontrollerad (ej böjprov) av vet och equiatriker i höstas. De tyckte inte man behövde böja för han rörde sig så bra. Så skulle det vara smärta så är det inget som är väldigt uppenbart eller plättlätt att hitta i alla fall. Jag har tom tagit blodprov för att kolla hormonnivåerna, eftersom det kom efter kastrering. Han är så mycket valack man kan bli.
Mitt sista "hopp" nu är att sätta igång honom och se om 'hårt arbete' kan få honom vänligare sinnad. Pga åldern så gick han ju inte superhårt förra året, men det har i alla fall inte varit någon skillnad när han aktiverades som mest som treåring och tex nu i höst - vinter när han bara lallat i hage. (Han skulle satts igång i vintras men det var då han sparkade sönder knäet på mig..)
Hjälper inte igångsättning får vi väl försöka med en klinikutredning, det känns dock lite som att leta efter en nål i en höstack. Det går säkert att hitta nåt, det kan man ju på de flesta hästar om man bara letar tillräckligt noga, men att hitta något som kan vara anledningen känns lite mer knepigt.
Jag vill inskärpa att det verkligen INTE känns som att han försöker ta över, mopsar eller är kaxig. Han är fortfarande plättlätt att hantera rent allmänt, ta att leda så han går på slakt grimskaft, stannar när jag stannar, vänder när jag vänder och backar när jag backar. Han står där man ställt honom, är lätt att lasta, sköter sig med hovslagaren (men är som ättika i allmän uppsyn där med och kan t ex försöka nypa till hovis för att nästa sekund stå och se ut som solskenet själv, eller stå och vara idel gos och solsken och plötsligt slå om även mot hovis). Han är egentligen inte jätteförtjust i att bli duschad, det tog ett tag att lära honom det som ung. Det syns på honom fortfarande att det inte är favoritsysselsättningen, men han finner sig i det. Så han har inte blivit knepigare att hantera i det han eg inte är förtjust i och vill slippa heller. Jag har ett par tillfällen under det senaste året medvetet provocerat honom, utan att han gjort minsta ansats att svara upp/emot. Så, jag kan såklart ha fel men det känns inte på minsta vis som ett försök att klättra i rang/ta över/testa gränser eller liknande. Det känns mer som någon slags överslagsbeteende eller att något slår lite slint. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad det skulle vara ett överslag för?
Men för stunden har jag en liten docksöt B-ponny som inte är pålitlig i allmänhet och fullkomligt olämplig som barnponny i synnerhet. Vilket är både ledsamt och besvärligt. Men framförallt gör det mig ledsen, både för hans och min skull. Det är inte roligt att hantera när han är såhär, och det kan inte vara roligt att vara honom när han är såhär. Men jag vetesjutton hur jag ska kunna hjälpa honom. Och innerst inne tror jag tyvärr inte lösningen är att sätta igång, att allt då magiskt ska bli som innan. Men jag har gärna fel!
Men synpunkter/ideer tas tacksamt emot, och jag har säkert glömt mer än en sak i ovan..
Jag har haft honom sedan han var ettåring, och det har alltid varit en okomplicerad och rar liten herre. Han gick som hingst tills han var tre år, och var gudasnäll. Mot alla, det var en sådan man kunde låta barn pyssla med lös i hagen. Snäll mot mig, barn, främmande, veterinärer, hovslagaren - you name it. Helt okomplicerad att rida in, och han är även selvan och tömkörd med linor och kedjor. Kunde (kan kanske fortfarande, inte provat sen i somras) ha honom lös i skogen på promenad och han kom när man ropade. Aldrig reagerat med sura miner eller ilska på krav.
Han kastrerades som sagt på våren som treåring. Han fick lite komplikationer och jag var tvungen att öppna upp såren ett par ggr, vilken givetvis gjorde ont. Han slog så det visslade - men aldrig någonsin mot mig, Utan ut i luften. Inga sura miner före eller efter. Ett tag efter kastreringen var han hos equiatrikern. Och plötsligt var min snälla ponny som förbytt!? Jag stod mest med hakan i backen och gapade stumt. Han slog så det visslade så fort equiatrikern närmade sig. Med visst besvär kunde han undersökas och behandlas. Hade lite spänningar och låsningar i ryggen. På återbesöket mycket bättre, men ännu mer sur. När equiatrikern sa ifrån svarade ponnyn upp, och låt oss säga att det är tur det inte var en 170 cm hög häst. Han var blixtrande arg och slogs som en tiger. Fick ge sig, och behandlades. Gång tre bad jag att vi skulle prova med mutor, equiatrikern och kliniken är på samma ställe och jag ville inte skapa en negativ association. Ponnyn var redan innan betydligt mer välvilligt inställd och med lite mutor gick det jättebra. Besöket efter var han idel solsken utan mutor. Så okej, det skar sig kanske i personkemin mellan de två, just då ponnyn första besöket visade agg redan innan et ens petat på honom.
I övrigt så blev han otippat nog mer hingstig efter kastreringen. Inte i hantering, men väldigt intresserad av damer och som sagt hingstig med ston i närheten, något han inte var i samma utsträckning innan.
Sedan i somras (2014) har det dock smugit sig på en humörförändring hos ponnyn även i vardagen, och som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad den beror på. Jag har avfärdat massa teorier, mer om det snart, men nej jag blir inte klok på det. Och det har eskalerat. Han har fortfarande varit plättlätt i hanteringen, inte minsta försök att mopsa eller sätta sig upp. Men han har gradvis uppvisat ett surare humör. Han är dock inkonsekvent i det. Han kan slicka öronen bakåt och hota när man närmar sig - för att sen på en sekund slå öronen framåt och vara idel solsken. Samma när man t ex borstar, kan stå och mysa och plötsligt slicka öronen bakåt och blotta tänderna. Eller vara idel solsken tills man byter sida, då han försöker hugga när man går under halsen/framför honom. Det finns ingen riktig röd tråd dock, att ditt eller datt alltid eller ofta utlöser ett specifikt beteende. Det kan ske helt utan provokation med, utan att man ens tittat på honom än mindre gjort/krävt något - t ex i hagen.
Två gånger har det blivit farligt. Båda gångerna har jag upplevt att han efteråt inte fattat riktigt vad som hände eller varit medveten om vad han eg gjorde. Ena gången var i hagen och jag stod utanför stängslet, han stod innanför och såg solig ut. Jag sträckte in handen för att klappa honom - som så många ggr förr - och han gör ett regelrätt utfall mot min arm. Inget hot eller varning utan en attack, hade jag inte haft dunjacka hade min arm inte varit i samma skick.. En annan gång skulle jag tempa (även det gjort utan problem innan) och när jag närmar mig smäller det. En riktad spark avsedd att träffa, vilket den gjorde. När jag rest mig, grinat färdigt och haltar fram för att tempa går det hur bra som helst.
Jag har haft en hel massa teorier. Att det berott på kompisar/plats på rangskalan. Han har dock inte förändrats i något håll i humöret av att vara varken högst eller lägst i rang. Inte av att gå med ston, valack eller hingst. Inte av att gå med en kompis eller fler. Inte av att gå med sur tant som håller honom kort eller med unghingst som gärna lekt hela dagarna med honom.Tänkt på om det kunde bero på hungrig/ont i magen/etc men det blev ingen som helst skillnad av varken bete eller fri tillgång kontra inget bete och begränsade givor. Ingen skillnad om han går på lösdrift eller står uppstallad. Ingen skillnad beroende på årstid. Jag har provat att låta honom vara ifred och i princip inte hantera alls och att pyssla extra mycket. Jag har provat ignorera beteendet och att korrigera det. Inget gör någon skillnad, och han är väldigt ojämn i humöret. Det kan gå lång tid (veckor) när han knappt är sur alls, såpass att jag tror att vad det nu var gått över. Sen pang kommer det riktigt fult beteende. Han kan vara supersur ena dagen och idel solsken nästa, eller småsur i en vecka. Eller rar i en vecka. Det finns ingen röd tråd.
Han är genomklämd och rörelsekontrollerad (ej böjprov) av vet och equiatriker i höstas. De tyckte inte man behövde böja för han rörde sig så bra. Så skulle det vara smärta så är det inget som är väldigt uppenbart eller plättlätt att hitta i alla fall. Jag har tom tagit blodprov för att kolla hormonnivåerna, eftersom det kom efter kastrering. Han är så mycket valack man kan bli.
Mitt sista "hopp" nu är att sätta igång honom och se om 'hårt arbete' kan få honom vänligare sinnad. Pga åldern så gick han ju inte superhårt förra året, men det har i alla fall inte varit någon skillnad när han aktiverades som mest som treåring och tex nu i höst - vinter när han bara lallat i hage. (Han skulle satts igång i vintras men det var då han sparkade sönder knäet på mig..)
Hjälper inte igångsättning får vi väl försöka med en klinikutredning, det känns dock lite som att leta efter en nål i en höstack. Det går säkert att hitta nåt, det kan man ju på de flesta hästar om man bara letar tillräckligt noga, men att hitta något som kan vara anledningen känns lite mer knepigt.
Jag vill inskärpa att det verkligen INTE känns som att han försöker ta över, mopsar eller är kaxig. Han är fortfarande plättlätt att hantera rent allmänt, ta att leda så han går på slakt grimskaft, stannar när jag stannar, vänder när jag vänder och backar när jag backar. Han står där man ställt honom, är lätt att lasta, sköter sig med hovslagaren (men är som ättika i allmän uppsyn där med och kan t ex försöka nypa till hovis för att nästa sekund stå och se ut som solskenet själv, eller stå och vara idel gos och solsken och plötsligt slå om även mot hovis). Han är egentligen inte jätteförtjust i att bli duschad, det tog ett tag att lära honom det som ung. Det syns på honom fortfarande att det inte är favoritsysselsättningen, men han finner sig i det. Så han har inte blivit knepigare att hantera i det han eg inte är förtjust i och vill slippa heller. Jag har ett par tillfällen under det senaste året medvetet provocerat honom, utan att han gjort minsta ansats att svara upp/emot. Så, jag kan såklart ha fel men det känns inte på minsta vis som ett försök att klättra i rang/ta över/testa gränser eller liknande. Det känns mer som någon slags överslagsbeteende eller att något slår lite slint. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad det skulle vara ett överslag för?
Men för stunden har jag en liten docksöt B-ponny som inte är pålitlig i allmänhet och fullkomligt olämplig som barnponny i synnerhet. Vilket är både ledsamt och besvärligt. Men framförallt gör det mig ledsen, både för hans och min skull. Det är inte roligt att hantera när han är såhär, och det kan inte vara roligt att vara honom när han är såhär. Men jag vetesjutton hur jag ska kunna hjälpa honom. Och innerst inne tror jag tyvärr inte lösningen är att sätta igång, att allt då magiskt ska bli som innan. Men jag har gärna fel!
Men synpunkter/ideer tas tacksamt emot, och jag har säkert glömt mer än en sak i ovan..
