Sv: Pojkar med klänning?
Men min uppfattning är ändå att om en man skulle komma med make up, rosa kjol och glittrigt linne till en middag, då förutsätter jag att han är antingen homo eller transa.
Ja, i vårt samhälle som det ser ut idag är det väl oftast så att en man som klär sig så
är transa eller möjligen (mer osäkert) homo eller att han bara vill ha
någon slags reaktion. För han ÄR ju en "udda fågel" i vårt nuvarande samhälle. Men; det jag försöker göra med mina tankar är att liksom se bortom vad som är "normalt" idag. För; så länge vi tar för givet att det bara är transor som klär sig så ges ju heller inga "vanliga män" chansen att göra det så att säga. Om man blir tagen för gay för att man har ett glittrigt linne (alla män skulle väl inte nödvändigtvis ha HELA paketet som du beskriver) så är det många män som undviker glittriga linnen just för att inte
behöva bli kategoriserade. Vi kategoriserar kön och sexuell läggning utifrån klädsel. Det jag ifrågasätter är: Är detta riktigt och rätt? Borde vi inte lägga ytan åt sidan mer?
Jag skulle aldrig få för mej att stöta på den personen och det skulle vara svårt för mej att behandla honom som en manlig man. Sen hade jag nog ändå tyckt han hade en skruv lös vare sej han var homo eller hetro. Och det vill jag inte att någon ska tycka om mina barn.
Med andra ord vill du genom att förhindra/icke uppmuntra dina barn att ta steget utanför könsrollerna skydda dem från personer med fördomar som dina egna?
Vore det inte trevligare om du (och alla som känner att en man i "kvinnokläder" har en skruv lös) kunde
ändra på dina fördomar istället? Är det inte egentligen ganska hemskt att du bedömer en person som att ha "en skruv lös" utifrån
hur den klär sig?
Du säger i ett tidigare inlägg att du inte har några problem att "se individer". Men det HAR du ju när du skriver det du gör här. Då gör du ju inte en bedömning av personen utan du gör en bedömning på hur de klär sig och gör antaganden om personen utifrån det.
Är det verkligen att se
individen?
Det tycker ju inte jag.
(Jag faller ofta ofta i den fällan själv. Såklart. Det ÄR väldigt lätt att kategorisera in människor efter yttre attribut/uttryck. Men; jag ser liksom en hel del vinster i att jag istället för att avfärda dem med "den där har nog en skruv lös" tänka att "jahaja, nu ska jag utbilda mig och lära känna personen och kanske jag stjälper undan ännu ett litet lass av mina förutfattade meningar")
Lite känns det så, att det skulle göra oss till ingenting.
Men då
är du ju ditt
kön mer än vad du är DU!? För hur kan en
utvidgad könsroll göra oss till mer mainstream?
Tvärtom, påstår jag, så kommer utvidgade könsroller göra att individen anses vara kvinna eller man (eller vad den nu vill bli sedd som; varför inte
människa)
oavsett hur denna klär sig. Det finns ju ingenting som hindrar dig att fortsätta ha på dig kjolar, ha långa naglar, långt hår elelr vad det nu är för attribut som du känner är kvinnliga. Enda skillnaden blir att du och andra inte känner/anser att kvinnor som idag kallas "manhaftiga" är mindre kvinna än tex dig för det. De kommer också vara kvinnliga, bara en
annan slags kvinnliga. Eller snarare kanske vi alla blir mer
mänskliga. Vari ligger faran med det?
Dessutom låter det lite som att du vill båda ha kakan och äta upp den. Du vill bli sedd som kvinnlig/kvinna, men inte på jobbet?
Varför är det viktigt i privatlivet att bli sedd som just
kvinnan vindvissla? För att slippa undan tunga sysslor? För att bli uppvaktad? För att få uppmärksamhet för att du är en bra mamma? Allt det kan man ju få ändå, tycker jag. Om jag är svagare och någon annan är starkare så kan väl jag få hjälp för den sakens skull; inte för att jag tillhör ett visst kön. Uppvaktad kan jag väl bli ändå; för att min sambo älskar mig. osv osv. Eller vad tror du?
Jag är i mitt vanliga liv väldigt mycket en typisk kvinna, i alla fall till utseendet. Personlighetsmässigt tror jag att många män haft svårt för mitt sätt; jag är väldigt psykiskt stark; har gott självförtroende. Jag har lätt för att prata och "ta plats". Vissa män har påtagligt tyckt det varit svårt/jobbigt/irriterande. Jag är inte den där "prinsessan" som de kan "ta hand om". Och det stör vissa män. Inte så konstigt! De har ju fått lära sig att vara den "stora starka" och så kommer jag och tar ifrån dem illusionen.
Nåja, min sambo kan hantera det. Och även jag är ju liten, rädd och osäker ibland. Liksom att han också kan vara det. Vi är ju
människor i första hand, inte kön.